måndag 31 oktober 2016

Vemodet

Innan jag åker hem på söndagen klappar pappan mig på kinden. Ömt och kärleksfullt klappar han med hela sin sträva snickarhand min kind.

Någonstans i bakhuvudet finns ett minne från längesen när min kind var lenare och inte fyllde hans hand.

När jag kommer tillbaka till lägenheten med Fluffan i kurar jag ihop mig till en boll i sängens fotända och gråter utan tårar.

tisdag 25 oktober 2016

Tack!

Jag tänker att jag ska blogga. Ungefär varje dag tänkte jag ett tag att jag skulle blogga. Sen tänkte jag en gång i veckan och nu tänker jag ungefär en gång i månaden att jag ska berätta för mina åtta bloggläsare att jag lever. Jag går i stress-skola och jag lever. Jag gick på kör men jag sa upp mig. Jag var kassör, men jag sa nästan upp mig. Jag skrattar mycket. Jag gapar mycket. Jag tänker inte leva och längre och låtsas att allt är fine and dandy. Eller vad det heter.

En annan bloggare skrev för någon dag sedan precis hur det kändes med bloggen. Jag kan länka imorgon eller någon annan dag. Gisslet med att ha en blogg som innehåller lite av varje. Bra och mindre bra saker. Rädslan att den riktiga världen ska ifrågasätta det som står i bloggen. Hela tiden hängande någonstans där ute. Intalar mig själv att det inte spelar någon roll för det här är min verklighet.

Jag fick paket från Anna igår. (Länkar när jag sitter vid datorn.) Då blir jag överlycklig att jag har den här bloggen. Tack snälla Anna för att du peppar mig. Utan bloggen hade jag inte fått paket med posten en mörk måndag i slutet av oktober. Då vill jag såklart fortsätta. Jag vill ju alltid fortsätta men jag vill att bloggen ska vara lite roligare. Att jag får möjlighet att skriva när hjärnan är som mest kreativ och jag längtar efter att få skriva, men just nu finns ingen tid. Det finns såklart tid. Det är bara känslan av att det inte finns någon tid.

Men tiden kommer förmodligen åter. Vi ska möblera om här hemma. Mitt i natten eller tidigt en morgon. Jag ska få en ny rollbeskrivning presenterad för mig på jobbet och jag försöker att prioritera om.

Och snart ska syster, far och jag till Florida. Det kan inte komma lägligare efter att fars verkstad brunnit ner. Hans allt. Vi ska fiska och värma oss.

lördag 1 oktober 2016

De kallar mig IT-supporten

I veckan kom den här flygandes över mitt huvud till den enda mannen på avdelningen. "Vet du hur jag stoppar i simkort i min dator, Emil?" Personen som frågade stod bredvid mig och hade precis frågat mig något annat. "JAG VET!" skrek jag ilsket. I vanliga fall hade jag bara mumlat lite tjurigt, men jag har inte mött något liknande på vår avdelning på mycket länge så jag agerade blixtsnabbt. Ingen ska komma här och tro att det råder några jävla normer på vår avdelning. Här bekämpar vi normer vareviga dag. Det är den bästa avdelningen i hela världen. Synd att vi inte får vara kvar resten av våra liv.

måndag 26 september 2016

Varje vecka

Måndag kväll. Har brottats. Fyra olika personer hår svett har marinerat min kropp. Åker pendeltåget hem och tänker på hur skönt det är att inte träna imorgon. Nu är det över för den här gången. Skönt. Till på onsdag. För på onsdag är det kör. På onsdagar har jag ångest för att det är kör. Ångest för att min hjärna tror att någon ska peka på mig och be mig sjunga alt-stämman helt ensam. Varför detta skulle ske vet jag inte, men det skulle kunna hända. Jag är en dålig alt. Jag är liksom inte så bra på att läsa noter. Men jag tänker att jag kommer att bli bättre. Men allt är fint när jag befinner mig på kören. Då är det världens bästa terapi. Sen på torsdagar brottas jag igen och när jag tränat klart på torsdagen så tänker jag på hur skönt det är att jag inte behöver göra något mer jobbigt resten av veckan. På fredagar har jag ångest över att jag inte vet vad jag ska göra på helgen. Jag vill sitta kvar på jobbet hela kvällen och aldrig någonsin gå hem för det är ensamt. Sen är det helg och jag gör inget vettigt och längtar till måndagen och brottningen och glömmer bort att jag kommer att ha ångest. Sen fortsätter det så i all evighet. Om och om igen.

fredag 16 september 2016

Rumpmusklerna

Tränade två timmar igår vilket resulterade i ett rosalila blåmärke på överarmen och träningsvärk i rumpan. Vågar inte sitta på rumpan när den har träningsvärk. Tänker att det är nu musklerna i den håller på att byggas och då kan jag inte sitta på rumpan för då kommer den att bli platt istället för bullig och fina som jag vill ha den. Är medveten om att det nog inte alls är såhär det fungerar, men vågar inte sitta på rumpan ändå. Kommer förmodligen att sätta mig snart, men ju längre jag står desto mer kan jag bevara den eventuella bulligheten. Vad jag nu ska med den till.