onsdag 9 oktober 2019

Note to self

Jag måste sluta bry mig om vad alla andra vill eller förväntar sig av mig. Livet är för kort för att bry sig om alla andra. Med det sagt är inte tanken att vara en rövhatt, det går nämligen att bry sig om sig själv utan att vara en rövhatt. Rövhatteri är inte heller min grej, sånt får andra hålla på med.

fredag 27 september 2019

Kom inte närmre

Kände precis doften av en ruttnande själ. Det luktade stress och ångest.

torsdag 26 september 2019

Papphammarmamman

Min mamma var världens sämsta lögnare. Ibland hittade hon på ljug när vi satt vi köksbordet och då blinkade hon alltid med ena ögat. Min syster och jag fnissade åt henne, hon charmade oss och fick oss att må bra. Gullemamman.
Hon hade svårt att hålla hemligt vad det fanns i paketen på jul, men vi kunde skratta åt att hon var så hopplös. Förmodligen var hon bara så nervös över att få se våra reaktioner om vi skulle bli nöjda eller ej. Hon ursäktade sig alltid för presenter vi fick eller maten hon lagat. Sen kunde hon helt plötsligt på julafton smita ner i källaren och komma upp utklädd till jultomte och helt inne i sin nya roll. Jag älskar henne. Låt mig få bli lika modig.

onsdag 25 september 2019

Magi

Jag är inte modig, jag önskar bara att livet vore fyllt av lite mer magi.

Mamma uttryckte någon gång att jag utstrålar livsglädje, att jag fick henne att må bättre. Om jag kan lyckas hålla mig flytande så att jag kan fortsätta med det, få andra att må bättre, då tänker jag fortsätta hoppas på magi.

Styrka, ge mig bara lite extra styrka.

fredag 24 maj 2019

Flyttångest

Jag håller på att flytta från mitt rum på skolan och hem till mina föräldrar. Har tydligen packat ner allt rimligt att skriva på och panikade en kort stund innan jag kom på att jag har en blogg. En väldigt bortglömd sådan. Men tänk så bra att den ändå finns kvar.

Jag vet inte riktigt vad jag vågar skriva här, ingenting känns liksom klart i mitt liv. När jag skriver klart menar jag ogrumligt. Allt är liksom grumligt i kanterna. Jag har den här veckan fått höra att jag är bra på det jag gör på skolan, att jag är en bra person, att jag kan gå hur långt som helst, att människor är glada över att få ha mig i sitt liv, men själv vet jag ingenting just nu och tror att alla ljuger.

måndag 31 december 2018

Hejdå 2018!

Jag hade ju inga höga förväntningar på 2018. Det har varit en svinjobbigt år. Det har varit roligt också såklart och en massa nytt, men det här med att bryta upp och försöka komma på något bra att göra är jävligt svårt. De sista månaderna har jag känt mig mer förvirrad än någonsin. Fluffan och jag har kommit till en ny nivå i vår relation. Den nivån som jag önskar att vi hade kommit till för längesedan. Det är fantastiskt samtidigt som jag helt plötsligt blir så förvirrad av att den där Fluffan med skal helt plötsligt är borta. Jag har vant mig så mycket vid att anpassa mig efter hans skal att jag inte längre vet vem jag är i relation till honom. Jag kan vara jag helt och fullt och det är en sån jävla befrielse att jag nu när jag är hos honom i Stockholm inte vill åka härifrån.

Mitt starkaste minne från året som gått var när jag fick prata med mamma efter hennes operation i maj. De försökte ta bort hennes cancer i levern men upptäckte istället att den hade spridit sig. Jag hade innan operationen förberett mig på att jag kanske aldrig skulle få höra hennes röst igen, när jag så äntligen fick prata med henne efter att ha ringt runt till olika ställen på Akademiska för att få prata med henne så var det mitt ynkliga "Hej Mami!" som kom ut ur min mun med sån stor kärlek och lättnad att min kropp skakade.

Mamman har fått mer cancer och fortsätter med sina behandlingar, men hon har mått väldigt bra under hösten och det har varit skönt att se.

Jag syr och är förvirrad men jag antar att det kommer att lösa sig. Längtar tillbaka till jobbet där jag vet min plats. Har träffat fantastiskt fina människor på skolan som jag hoppas att jag får ha med mig genom livet.

2019 får bli ett år där en dag får tas i taget. Jag fick en ullyogamatta av Fluffan i julklapp, jag tänker att jag kommer att spendera mycket tid på den under året. 

lördag 27 oktober 2018

Jag visste nog inte vad stress var

Jag sitter på mitt rum på skolan och kikar ut på frosten i gräset. Väderrapporten visar att det kanske kommer lite snö idag.

Jag gör inte så mycket internet. Jag kikar på min mail så att jag inte missar något viktigt, får ungefär nästan aldrig viktiga mail. Jag kikar på Facebook och Instagram på telefonen. Nu har jag öppnat datorn för jag ville undersöka om jag kan ladda ner ritprogram till min dator. Det kan jag tydligen inte. Måste köpa mig en ny dator att ladda ner roliga program till tydligen.

Jag syr mest. Jag syr i skolan och jag syr på kvällarna. Jag försöker åka och träna så mycket som möjligt men de senaste två veckorna har det sytts all vaken tid. I torsdags skulle vi redovisa allt vi gjort sedan vi började i augusti. Alla var svinnervösa, jag blev nervös först samma morgon. Allt var lugnt såklart. Igår fick vi feedback och den var nästan bara fin. Eller så var det jag som valde att tolka allt som att det är fine and dandy. (Det är fine and dandy! Vet inte ens vad det betyder, men det låter flott. Allt är flott. Så jävla flott!)

Jag har fått några nya vänner. Igår var jag i skogen med en av vännerna och började nästan gråta för det var så jävla fint. Vill aldrig att det här ska ta slut. Men jag tror att jag börjar få ett hum om vad jag ska göra med det här så småningom. Nåt bra skit ska det väl ändå kunna bli.

Kom och hälsa på mig. Kom inte och hälsa på mig när jag är sådär stressad, men annars är det fritt fram. 

torsdag 20 september 2018

Hej kroppen

Tack 22-åriga Linnea för att du inte tog så mycket studielån när du studerade på universitetet. Tack för att jag får sy hela dagarna. Tack för att det spritter i min kropp av lycka och längtan. Tack för känslan att ingenting är omöjligt. Tack för skogen och kärleken och lusten och glädjen.
(Ja, jag fick mens igår.)

fredag 17 augusti 2018

Ånghäst

Jag är så trött på att ha den här ångestfyllda kroppen. Ifrågasätter allting jag gör, tror att ingen tycker om mig.

Igår grät jag för att jag inte ska få gå till jobbet på måndag. På jobbet känner jag mig ändå som en vanlig människa som faktiskt kan göra saker. Hemma ensam i soffan känns allting vidrigt och ensamt. Jag hoppas att det här med att bo på internat kommer att göra mig gott.

tisdag 14 augusti 2018

Hej internet!

På lördag ska jag flytta ifrån min kille. Har ångest inför detta men känner att jag inte har något alternativ. De första dagarna efter semestern har känts ok, men jag vill inte vara kvar i den här staden. Jag är arg på cyklisterna som cyklar för fort, på människorna som bara tänker på sig själva, på att sitta inne framför en skärm så att det svider i ögonen på kvällarna, att det finns en mentalitet där man ska tycka att det är jobbigt att vara tillbaka på jobbet efter semestern, att man ska låtsas att man är så jävla nöjd med allt och.. jag längtar efter min mamma. Jag väljer mellan att göra något jag tycker om och något som många dagar känns helt meningslöst, mellan mamma och min kille. Jag hoppas att min kille kommer att finnas kvar trots att jag nu väljer mamma före honom. Det känns som ett litet experiment. Kanske inte så litet. Vi får testa hur det känns att bo uppe i skogen, jag kanske tycker att det är förfärligt där också. Just nu känns allting skört.