lördag 20 september 2014

Lätt

Jag fortsätter gråta. Fluffan förstår inte varför jag håller på med något som gör mig deprimerad. Jag vet inte om han förstår. Är man en sån person som lyckas med allt, kan man då förstå någon som aldrig lyckas med något?

Jag tror att det hela sitter i fötterna. Det är längtan efter att få kunna det som alla andra kan. Någon gång. Att få känna mig normal. Men det kommer aldrig att hända va? Så länge jag ser på mig själv som handikappad kommer jag aldrig att bli normal. Det kanske inte ens hjälper att jag tänker att jag är normal. Ärren kommer alltid att sitta kvar. Det kommer alltid att göra ont. Och om jag någon gång får barn så finns det risk att det barnet hamnar i samma sits. Jag vet inte om jag vågar ta den risken.

Jag orkar inte.

Misslyckanden

Vaknar med ont i fötter, huvud och käkar. Det svåra just nu är att försöka tänka att jag kommer att lyckas. När hela livet har varit en förväntan om att misslyckas är det svårt att vända den tanken. Men jag har ändå tänkt att allt kommer att ordna sig till slut, men några stordåd kommer jag aldrig att utföra. Jag kommer knappt att synas eller ta plats, jag kommer att förbättra situationen för människor i min omgivning ett litet tag, men sen kommer jag att vara borta. Nästan obemärkt. Som så många andra.

Jag känner med bakfull trots att jag bara tog en smutt på Fluffys öl. Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt den här gången. Förut har jag bara gett upp utan strid. Nu så vill jag inte ge upp, men det är så mycket som är svårt. Tittar på syster under träningen och ser ett litet leende på hennes läppar, det är där hela tiden, hon dansar fram på rullskridskorna helt orädd. Varför har jag född med ett monster i huvudet som hela tiden måste berätta för mig hur dålig jag, att jag aldrig kommer att klara det, att jag är ett misslyckande. Kommer alltid att vara, försök inte att ändra på det.  

fredag 19 september 2014

Besvikelsedagboken

När syster ser på mig efter träningen och jag ser hur besviken hon är. Även hon har gett upp hoppet om mig.

Efter första övningen som är helt enkla plog-stopp, som jag inte är bäst på, men det funkar, så skakar jag i hela kroppen. Det är något som är fel, kroppen är alldeles för trött. Sen blir jag sittandes resten av träningen och inser att jag aldrig hade klarat av att vara med. Inte idag.

torsdag 18 september 2014

Hej lilla träningsdagboken!

Jag har väl inte tränat så himla mycket den här veckan. Cyklat två gånger till jobbet och så åkte jag rullskridskor i garaget i tio minuter igår och det liksom kändes ganska bra trots att det bara var tio minuter.

Idag var hälften av min arbetsgrupp på yoga på plan 15 på jobbet och det var svettigare än vad det brukar vara, men det kändes bra. Det är bara fötterna som gör så ont att jag ibland måste ta en paus och skaka dem. När jag kom hem åkte rullskridskorna på och jag hängde lite i lägenheten och gick sen ner i garaget en stund och det kändes även bra idag. Jag har liksom börjat tänka att det är kul. Inte att jag åker för att jag måste klara något sorts test, utan att jag åker för att det är kul. Och bara genom att jag ändrar den lilla inställningen så blir det ju genast kul.

Det blev liksom för mycket där någonstans i helgen, men i tisdags pratade jag av mig med min kollega och sen kändes allt helt plötsligt mycket bättre. Jag tänker köra på, men är det något som inte känns kul så tänker jag inte ta i det.

Nästa vecka är det konferens med jobbet och med rollerderbyn och däremellan ska jag träffa min coach.

Det bästa just nu är att jag har fått sju nya kollegor och de är så himla mysiga. Det är ashärligt att få träffa skitbra brudar på jobbet varje dag. Igår satt tre av dem och trängdes bakom min rygg och tittade på när jag jobbade och jag började fantisera om att vi skulle börja fläta varandras hår och berätta om hur dumma alla killar alltid kommer att vara. Får se vad som händer på konferensen nästa vecka. Lekar och vin finns åtminstone på schemat.

onsdag 17 september 2014

Mitt så kallade liv

Min kille är som någon jävla Jared Leto-karaktär som bara sitter i soffan och ser svår ut och spelar gitarr. Jag vet vilken serie jag verkligen måste se som kommer att lösa alla mina livskriser i ett nafs.

M ringer och berättar om en tjej hemifrån som tagit livet av sig och jag tror litegrann att hon ljuger. Men vem ljuger om självmord? Overklighetskänslor.

tisdag 16 september 2014

Ölkorv

Idag åkte jag från jobbet vid tre och har sedan jag kom hem glott konstant på luren och ätit ölkorv. Bestämde med syster att vi skulle rulla idag, men nu skiner jag nog i det. Jag tänker göra allt precis som jag vill, när och om jag vill. Det brukar inte bli någon framgångshistoria, men jag måste försöka överleva på något sätt. När det liksom är roligare att vara på jobbet än att ha fritid, då är det något som är jävligt galet. Så nu ska jag läsa ett tag och sen äta mer korv. Det får den här dagen att kännas som den bästa på mycket länge.

söndag 14 september 2014

Hej lilla träningsdagboken

Idag åkte jag till träningen och hade rullskridskor på mig i ungefär 2 timmar och 40 minuter. Satt mest på sidan och tittade på. Benen och kroppen kändes tung och jag var mest nöjd över att jag åkte dit. Nu håller jag på att ge upp igen, tänkte jag. Sen tänkte jag om. Jag tänkte att allt kanske magiskt nog blir lite bättre på fredag när vi har träning igen. Då är det ett annat underlag och jag kanske mår bättre. Av någon jävla anledning så tror jag att det kan bli bättre. I ärlighetens namn så vet jag inte alls. I fredags brottades jag med Fluffan så aggressivt att jag nu har blåmärken på båda knäna. Men jag var skitnöjd. Brottas är kul. Det är som att lösa ett tankepussel. Vi får se. Vi får alltid se.

fredag 12 september 2014

Coach

Det är ju helt fantastiskt att liksom ha en coach att maila galna idéer till när galenskapen slår till. Och coachen ba peppar och säger hurra det låter bra! Dör litegrann. Lyckans ost en kan vara ibland.

Awesomeness

Alltså, när vi behöver ordna en ny chef i en av kommittéerna jag är med i och  någon säger att Linnea would be awesome. Jag är en sån jävla sucker för fina ord om mig att jag blir lite yr. Det finns människor som på riktigt tycker att jag är awesome. Dör litegrann. Töntigt nog. Hur gör jag för att liksom förstå detta och kan jag på något sätt konservera all awesomeness jag tydligen besitter så att den inte tar slut en vacker dag? Det är kanske vad min coach får hjälpa mig med att klura ut. Ja, för jag funderar på att skaffa mig en coach. Innan jag går sönder.

Skägg

Skulle så himla gärna vilja testa att ha helskägg.

torsdag 11 september 2014

Varje morgon

Backen ner från Karlberg fram till Bonnierhuset går väldigt fort på mornarna när jag cyklar och det står bilar på båda sidorna och jag vet att någon kan komma ut från kissgrottan under St. Eriksbron, jag vet att det sover människor därinne om nätterna, det har hänt att de kikar fram i samma stund som jag susar förbi. Tänker att det värsta vore om jag trillade på framtänderna så att de slogs ut. Men skulle det egentligen göra så himla mycket? Jag skulle kunna skaffa nya i guld som en gangster. Jag har två stycken tandskydd i ryggsäcken.

onsdag 10 september 2014

Vad gör det om hundra år

Jag tränar inget den här veckan. Jag vandrar i ett töcken och funderar mycket på vad jag ska göra med livet. Funderade på om jag kanske ska bli lärare, men sen så ångrade mig eftersom det här med att ha sju nya kollegor på jobbet fullkomligt suger musten ur mig. Tänk att ha en klass på typ 30 elever att hjälpa hela tiden, vilken pärs. Men kanske kul.

Får jag fantisera helt fritt vill jag mest skriva brev och skicka paket till folk. Det kanske är lite för tidigt att börja med nu vid 32 års ålder, men lite längre fram. Jag tänker alltså att det liksom ska vara mitt jobb. Eller att jag inte ska ha så mycket till jobb utan mest försörja mig på att tradera lite saker och leva på avkastningen från premieobligationer eller nåt sånt. Det verkar snällt.

Jag funderar på om jag måste skaffa mig barn på något vänster eller bara bli kompis med en massa kids. Det värsta som kan hända är ensamheten. Jag blir inte riktigt klok på mina tankar just nu, kanske är jag för trött för att tänka. Kanske borde jag bara resa bort och fundera på vad jag ska göra med mig själv.

söndag 7 september 2014

Hej träningsdagboken

Jag önskar att jag kunde få skriva att allt gick bra, men det kommer inte att ske idag heller. Mina fötter hade inte vaknat och kroppen förstod inte hur den skulle kunna göra cross-overs så fort gick det inte. Men jag var kvar hela träningen och kämpade med att få fötterna att lyda. Jag som brukar anse att jag är piggare de här träningarna mitt på dagen, men då är ju inte fötterna varma alls, insåg jag idag. Har någon sorts förhoppning om att det magiskt någon dag kommer att släppa. Faktiskt.

Tröttheten

Igår satt jag på restaurang och höll på att somna och servitören såg och sa:"du håller på att somna".

Idag är jag ungefär lika trött. Väntar på att jag ska bli sjuk. Det kan inte vara hållbart att hålla igång varje vaken timme. Eller så är det det som är knepet, att aldrig slappna av och känna efter.

Sitter nu på bussen ut till Gustavsberg för helgens andra träning efter en heldag i Solnahallen igår. Jag är chockad över hur bra allt gick. Att jag lyckats pricka in flera asbra människor på rätt plats. Men fortfarande lyckas vi inte locka tillräckligt mycket folk så att vi går runt. Det är sorgligt. Jag önskar att jag kunde göra mer, men just nu räcker inte orken till.

Gråten är så nära precis hela tiden. Både den lyckliga gråten och den trötta.

Jag sa till syster igår att jag ju skulle kunna bestämma mig för att sluta med allt och bara sitta hemma varje kväll, men jag vet att jag skulle ångra mig. Framtida Linnea skulle gräma sig så himla mycket.

lördag 6 september 2014

Oro

Fluffan är på landet och jag har stängt av ljudet på mobilen och han har ringt tre gånger när jag tittar på mobilen och jag ringer upp och Fluffan säger att han blir orolig när jag inte svarar. Och jag blir varm i hjärtat och somnar med blött hår och ömma fötter.