lördag 20 maj 2017

Av godo

När någon dyker upp från en svunnen tid och jag blir helt överväldigad av en massa gamla känslor som bubblar upp. Så överväldigad att jag nästan börjar rodna, men ändå känns allt så fantastiskt fint.

Det dröjer ett tag innan chocken går över. Jag vet inte riktigt om den gjort det ännu. Den känslan vill jag liksom inte göra mig av med, att människor kan kliva fram till mig genuint glada över att få träffa mig.

Det är vad ensamheten i stan gör med mig, till en törstande människa, en människa som inte känner sig omtyckt. För träffar du aldrig någonsin någon som verkar genuint glad att träffa dig på flera månader så känns det så. Fluffan och jag bor ju ihop så där tas allting för givet. Men här på landet går det att ta en promenad med hunden och få kramar. Det är en kall jävla stad jag lever i. Jag hoppas att det inte blir så länge till.

fredag 19 maj 2017

Projektet fortsätter

Tuff dag idag. Var tvungen att övertala mig själv i duschen att inte raka benen. Igår såg jag en tjej med Barbie-blanka vader när jag gick hem. Jag tittade på dem med beundran i blick. Sen kom jag på att jag inte har några vader.

Vi får se om det blir varmt med håret på benen. Den enda nackdel jag ser hittills med att inte raka benen är att benen ser extremt torra ut eftersom jag inte varje dag karvar bort det översta lagret av döda hudceller. Och så är det förstås det här med vad alla andra tänker. Men det är väl struntsamma om de tycker att jag är äcklig och lat (kanske tycker de inget alls). Människor ute på stan bryr jag mig inte så mycket om, det är mer människor på kontoret, men det borde ju jobba istället för att tänka saker om mina håriga ben.

Jag vill ju raka benen för min skull. Tycker jag att det är snyggt med rakade ben eller handlar det om att andra ska tycka att mina ben är snygga? Jag har inte bestämt mig ännu.


torsdag 18 maj 2017

Upp till kamp

Något konstigt har hänt med Fluffan. Jag tror att han kanske har börjat förstå mig.

Det började med min utläggning i söndags om kvinnor och hushållsarbete. Jo, vi pratade om Maria Sveland och att hon bara har satt ord på det som många kvinnor känner. Och Fluffan ba, "Va?" Och sen härjade jag på och jag vet inte om det var då någon sorts polett trillade ner, det kan också vara något temporärt. Alltså vi har inte varit osams om det här tidigare, Fluffan vill att det ska vara jämställt och så, men han, precis som de allra flesta män, förstår inte problematiken. Hursomhelst har han sen dess varit väldigt snäll. Eller så är det för att jag har mått bra och allt har känts lyckligt. Och idag ba:"Vi kan köpa hem någon mat." Han har aldrig sagt något sånt förut, inte för att han har något emot det, men han kanske har börjat fundera på vem det är som egentligen kanske inte lagar mat varje dag, men som nästan alltid bestämmer mat och på helgerna ibland behöver komma på tre olika rätter för att Fluffans hjärna lider brist på matinspiration. All denna hjärnaktivitet som läggs på att planera så att personen jag bor med inte ska bli tjurig och hungrig, jag skulle vilja lägga den hjärnaktiviteten på att kanske orka göra något annat. Spela Lemmings kanske, eller läsa, eller brodera på kjolsäcken eller komma på hur man botar dödliga sjukdomar. Sånt. Hoppas att det här inte är något temporärt, kanske måste utdela en dos feminism varje vecka så att det håller i sig. 

Magi

Jag tycker inte om att skriva kryptiska blogginlägg, men jag vet att det kan var såna som läser här som inte förstår att det som läses på bloggen stannar på bloggen. Det har hänt förut att någon inte förstår det och vänder sig till en tredje part och då kan någon annan bli ledsen. Jag vill ingen något illa, jag bara berättar min historia, men låt den få stanna här.

Nu blev det kryptiskt igen, så jag försöker på nytt, och det här kanske ni redan vet, men det hände en gång att min syster blev kontaktad för att jag hade skrivit om en grej här. Min syster blev arg för att jag hade skrivit om en grej här och jag blev arg på personen som hade kontaktat min syster istället för att kontakta mig. Förstår ni?

Jag vill inte låsa den här bloggen, för det blir så stökigt. Jag vill kunna vara här och skriva till vem som än vill läsa.

Sen kan man ju såklart tycka att jag inte ska skriva om saker som min syster inte vill att jag ska skriva här, så jag tänker på det i fortsättningen, men jag vill att ni kommer direkt till mig om ni undrar över något. Om ni inte vill göra mig illa förstås, då får ni göra precis vad ni vill.

Men det är svårt att låta bli att skriva om saker som känns mycket i kroppen. Jag är rädd att om jag inte gör det och inte pratar om det som gör ont så jinxar jag allt och så blir allt svindåligt. Om jag berättar för alla att döden är påväg så kanske jag skrämmer döden på flykten, eller så kommer den kanske närmre. Det går ju inte att veta vad som är det rätta och om det hjälper att vara lycklig eller gråta asmycket, eller tänka gott eller ont. Förmodligen spelar det ingen roll, men allt vore så mycket mer fantastiskt om inte allting gick att förklara.

onsdag 17 maj 2017

Lyckan

Efter lunchen snurrade det till i huvudet. Jag har haft yrsel de senaste dagarna men mest efter jobbet. Tycker inte att det borde vara stress, det är mycket på jobbet, men det är sällan jobbet som stressar mig.

Onsdagsyogade och kände mig lycklig. Lycklig över att jag i söndags härjade högt här hemma om feminismens grunder, högt och kanske lite för hetsigt försökte jag förklara för Fluffan som inte blev arg utan istället tog det med lugn och lyssnade. Lycklig över den tacksamhet jag möter på jobbet. Lycklig över att det snart är sommar och att naturen väntar utanför. Lycklig över att jag ska åka till Leksand i helgen, att vi ska lägga i båten nästa vecka, att livet känns kravlöst just nu.

Så får jag ett samtal som gör mig tyst och ledsen. Jag tänker fortsätta vara lycklig, men jag gråter på tåget åt en dam som ler åt en man som spelar musik på pendeln. Jag gråter när jag ser en liten flicka som blundar och smeker sig själv i ansiktet njutningsfullt med sina flätor medan hennes mamma drar henne skyndsamt i ena armen.

Jag åker hem till Fluffan och skär mat i små bitar och vi kramas och pratar om den där sjukdomen och jag gråter stilla, men tänker ändå försöka vara lycklig. Sen går vi ut och tittar på flygplan och en räv och allt är precis som vanligt men ändå inte.