söndag 26 februari 2017

Helgen vecka 8

Allt är som vanligt. Det är söndag och jag vill bara att den ska vara över så att jag kan åka till jobbet igen där jag vet vad jag ska göra. Kanske får jag också brottas lite imorgon. Jag skulle egentligen vilja brottas varje dag. Om brottningslokalen bara låg lite närmre. Det är skitnervöst att gå dit varje gång, men det är kul att vara där och huvudet känns så mycket lättare när jag går hem.

Syster och jag ska gå på rollerderby idag. Det är alltid något. Jag måste ta mig ur soffan, men är sur över att det kommit snö. Orkar inte gå runt i snön och bli blöt om fötterna nu när jag slängt mina bästa vinterskor.

Känns som jag håller på att bli sjuk. Kan vara så att de bara är tristessen som kliar i kroppen.

lördag 25 februari 2017

Att vara den med en funktionsvariation

Jag har haft ett par fruktansvärt dåliga fotveckor de senaste veckorna. Promenaderna till och från pendeln har inte gått att göra utan radio, poddar eller peppmusik i öronen och Pokémon-telefonen i handen. En dag när jag skulle gå hem från jobbet gick jag så långsamt att två olika personer dängde sina datorväskor mot mig i sina stressade försök att ta sig förbi mig för att komma hem från jobbet i rusningen. Jag rör mig extremt dåligt i sidled när det gör ont så jag hinner inte väja. Och det är som att alla människor går rakt emot mig när jag har ont, som att de medvetet siktar på mig för att jag är liten och svag.

Igår tror jag att jag upptäckte vad som var fel. Jag tror att mina vinterskor som jag haft i tio år har gett upp. De har varit mina bästa skor som jag haft när alla andra skor gör ont, men nu verkar det som att de inte hjälper längre. Jag testade ett par andra skor. De där fula skorna som kommer från ortopedtekniken och som det ligger inlägg i, och då kändes det faktiskt mycket bättre. Så nu får jag slänga de där gamla vinterskorna och hoppas att det inte kommer någon mer snö den här vintern. (Jag har testat ortopedskorna ett par gånger under de här dåliga veckorna, men då kändes inte det heller riktigt bra och sen kom det snö och då är de lite lite för låga. Jag hoppas att det blir bra nu. Och att det blir varmt snart. Värme löser som bekant alla problem.

fredag 24 februari 2017

Fredagar

Jag gillar inte fredagar. Jag gillar måndagar. Det här är något som jag tycker visar ganska mycket på att jag har någon störning. Jag gillar måndagar för då vet jag vad jag ska göra. Jag ska vakna, duscha, klä på mig(jag gillar inte att ha kläder på mig, men klä sig bör man, annars dör man), gå till jobbet, träna, laga mat, äta mat, sitta i soffan, titta på någon serie, läsa fem sidor i sin bok och sen sova. På fredagar efter lunch någon gång så börjar folk på jobbet prata om vad de ska göra i helgen. Vet jag vad jag ska göra är det lugnt. Jag är lugn och liksom vet vad som ska hända. Den här helgen hade syster och jag bestämt att vi skulle fånga pokemons, sova över, bada och gå på rollerderby. Precis när jag hade stängt av datorn på jobbet ringde syster och berättade att hon blivit beordrad att jobba i helgen. Deppigheten. Men jag fattar ju. Hon jobbar på Nya Karolinska. Bara någon säger Nya Karolinska högt så AHAar alla.

Så då blev det alltså fredag och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den här helgen. Försöker att inte panika.  

Om ett par glasögon

Vid stenmuren utanför Karlbergs pendeltågsstation gick en äldre dam lutad med en handen på den låga muren och med den andra handen stödde hon sig på en krycka. En blommig väska dinglade i handen hon höll kryckan i. Långsamt långsamt rörde hon sig framåt nästan dubbelvikt. Jag gick förbi henne och tittade på när mitt tåg skulle gå. Bålsta 5 min. Jag stannade utanför ingången till stationen och vände mig om för att se så att den äldre damen rörde sig framåt. Hon kom sakta fram bakom Pressbyrån och stannade vid hörnet av Pressbyrån och lyfte blicken och siktade mot ingången till pendeltågsstationen. När hon kommit halvvägs hade jag lyckats uppbåda tillräckligt med mod för att gå fram till henne och fråga om hon ville hålla i mig. Ja, tack gärna, svarade hon. Jag tog tag i hennes vänstra arm och så rörde vi oss sakta in mot spärrarna medan mitt tåg lämnade Karlbergs station. Har du bråttom? frågade hon mig. Nej, svarade jag, säg till om du vill stanna och vila så gör vi det. Hon berättade för mig att hon hade varit med en väninna på bio och sett La-la land. Hur var den? fråga jag. Åh, den var fantastisk! svarade hon. Jag hörde att hon började bli andfådd så jag påminde henne om att jag inte hade bråttom och att hon skulle säga till om hon ville stanna och vila. Vad är du för en konstig en som inte har bråttom? alla andra verkar ha så bråttom. Jag ska bara hem och titta på teve, svarade jag, det kan jag ju göra närsomhelst. Nere på perrongen bad hon mig bära hennes väska. Jag fumlade med den och tappade den. Hade du något ömtåligt i den? frågade jag. Glasögonen, svarade hon. Märsta-tåget som hon skulle åka med verkade stå och vänta på oss så jag hjälpte damen på och en man på tåget såg till så att hon fick en sittplats. Vi sa hejdå till varandra och jag stannade kvar på perrongen och väntade på mitt tåg. Och grät. Jag kan inte sluta undra om hennes glasögon är hela. 

lördag 11 februari 2017

Framtiden är nära

Jag har sovit så dåligt de senaste dagarna. Eller jag sover ju, men inte på mornarna. Jag vaknar vid halv fem och ligger och funderar och funderar tills jag blir galen och måste gå upp och åka till jobbet. Söker jobb frenetiskt. Funderar på vad jag vill. Vad vill jag?! Ingen som vet. Funderar på vad jag skulle jobba med om jag bodde i Leksand. Var skulle jag bo, vad skulle jag göra på fritiden? Skulle jag känna mig ensam? Förmodligen inte. Jag skulle kunna hänga med mamma hela tiden. Så jobbigt med det här stora tomma hållet som väntar framför mig. Jag är så himla dålig på det här med förändringar tydligen.