fredag 20 januari 2017

Kraken

Så länge drogerna inte flödar fritt på Kraken kommer ingen att dansa.

lördag 14 januari 2017

Dubbla hormorner

Någon gång under veckan har jag lyckats pilla i mig två p-piller på samma dag. Jag tror att det skedde under fredagen men det hela är högst oklart. Det har varit lite mycket i veckan. Jag har börjat jobba i huvudet redan innan jag kliver ur sängen. Jag äter inte p-piller för att jag egentligen vill, utan för att min kropp gör så att den skapar cystor av mina äggblåsor under ägglossningen. P-pillren gör så att jag inte får ägglossning och därmed inte heller cystor eller mens. Hursomhelst så inbillar jag mig att det här med att äta dubbla mängden hormoner är lite funky. Och idag när jag inte ätit några hormoner alls så händer skumma grejer i psyket. Så nära till tårar och samtidigt så kall. Jag berättade för Fluffan och under kvällen har han även han märkt hur jag är en annan. Det tar förmodligen ett tag innan hormonerna egentligen går ur kroppen men det händer ändå grejer. Egentligen blir jag ju mig själv utan hormonerna. Det är som att alla känslor som annars är som en bergochdalbana blir jämnare och lugnare. Lyckan är större och olyckan blir större. Därför har ensamheten under dagen kanske känns jobbigare, men också lättare att förstå. Med hormonerna isoleras allting in och blir mjukare. På gott och ont. Jag saknar att vara sådär nära känslorna. Imorgon blir förmodligen allt som vanligt igen.

Cystor och känslor eller att vara utan känslor och slippa cystorna det är vad jag har att välja mellan. Alternativet är att skaffa barn. Men inte nu. Så jag fortsätter att äta mina piller.

Men vad vill du då?!

Det handlar inte om att veta vad jag vill. Det handlar om att komma fram till vad som är viktigt och utifrån det ta beslut. Tycker jag t.ex att hälsa är viktigt så kommer jag att gå och träna. Tycker jag att familjen är viktig så kommer jag att ta andra beslut där familjen kommer i första hand.

Just nu kommer jag inte ens fram till vad som är viktigt. Jag tycker lite av allt är viktigt. Jag kanske får börja bakifrån. Börja med att stryka sånt som inte är viktigt och på så sätt komma fram till vad som är viktigast.

Eller åt andra hållet. Skriva upp några små saker som just nu känns livgivande och på så sätt kanske komma fram till vad som är viktigt och kul.
- krukväxter
- vänner
- ljus
- värme
- lugn

Jag tror att det är hälsan som är det viktigaste just nu, men jag är kluven inför vad som är hälsa. Det kan vara så mycket och jag känner en press från samhället att hälsa ska handla om att träna hårt och äta "nyttigt". Men jag blir stressad av att skynda mig till träningen efter jobbet och då är det litegrann som att jag lika gärna kunde låta bli. För allt det negativa innan slår liksom ut det positiva under och efter träningen? Låter det här bara som en dålig ursäkt nu? Det kanske är det. Men jag gillar att träna. Jag gillar det. Inte för att jag borde utan för att jag gör det. Men jag gillar inte stressen. Jag tränar mest för psykets skull, litegrann för det fysiska, för att inte få inte ont i kroppen, men jag struntar i det där med att bli stark eller snygg, jag vill bara inte få ont någonstans för att kroppen är så svag eller stel att den inte orkar bära mig. Så den där stressen pajjar både för mitt psyke och min kropp.

Då är tanken helt enkelt att skapa förutsättningar för att kunna träna utan att känna den där stressen. Just nu lutar det åt att flytta så att träningen ligger någonstans mellan jobbet och hemmet.

Det låter ju skittråkigt att tycka att träning och hälsa är det viktigaste. Vad är det viktigaste för dig? Vad tycker normen är viktigast? Omtyckta personer, de sätter vänner först va?

Den där jävla ensamheten

Jag undrar om alla känner sig ensamma. Jag undrar särskilt om kvinnor känner sig mer ensamma än män. Jag undrar om män någonsin känner sig ensamma. Eller är det bara för att jag är kvinna och känner mig ensam som jag tror att det är kvinnligt att känna sig ensam?

Om det nu är något kvinnligt att vara ensam så undrar jag om ensamheten känns mindre om en skaffar barn? Eller är den fortfarande där ändå. Jag tänker att den borde vara det. Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll huruvida ensamhet skulle vara kvinnligt eller ej. Vem är kvinna? Det här med kön är svårt. Jag är dåligt påläst helt enkelt men tycker det är intressant. Det är ett sidospår. Jag ska sluta hänga upp mig på vad som är kvinnligt. Jag känner såhär och jag identifierar mig som kvinna. Punkt.

Ensamheten. Jag undrar om andra hela tiden har någon där. Jag har en syster. När hon inte svarar så känner jag mig helt arg och uppgiven för ensamheten blir så stor. Jag vill göra saker. Jag behöver få luft och se andra saker än lägenheten. Fluffan gillar mest att skriva kod och träna. Det där med träning är svårt. Jag tror att mycket av det där med träningen bara är press från samhället. Ja, jag fattar att man mår bra av det också, men du kan må lika bra av att meditera en halvtimme eller gå i skogen en halvtimme, det viktigaste är att du låter kroppen få luft ibland, luft till muskler eller till hjärnan, det är samma sak. Det tror jag.

Så vad gör jag då när ensamheten känns stor och läskig? Jag får bara embracea den, tänker jag. Gå till bibblan och sitta här med andra ensamma människor. 

"Lightbulb"

fredag 6 januari 2017

Florida

Litegrann känns det som att livet försvann i Florida. Det var USA, det var Naples som ser ut som det mest amerikanska du kan tänka dig, det var flotta hus, perfekta gräsmattor och en strand som skriker "ligg på i under mig". Det var extrema känslostormar varje dag av att umgås med en far som helt plötsligt känns så gammal och så oförstående. Det var glädje över att umgås med en älskad och alltid så oliktänkande syster. Så där tog livet slut. Alla gränser försvann mellan verklighet och filmerna och allting känns helt plötsligt oändligt. Helt plötsligt känns tanken på att veckopendla varsomhelst inte helt ogörbar. Jag vet inte vad som hände. Jorden krympte bara. Kiruna känns nära och Lund som att åka in till stan. Och solen, den som värmer och ger liv, den är inte så långt borta och med den lilla kunskap jag har skulle jag förmodligen kunna segla till solen helt på egen hand. Jag lovar och svär. Så jag vilar här i min  trygga hamn i lägenheten jag delar med Fluffan i Bromma. För snart jävlar, jag svär, så börjar banne mig äventyret.