onsdag 18 september 2013

Slutet

När jag cyklar till jobbet får jag höra att Kristian är borta och får en klump i halsen och tårar i ögonen. Tänker på alla andra med cancer i kroppen som sakta äts upp inifrån. Tänker på att vi måste leva här och nu innan det är försent. Cancern struntar i om du är ond eller god, ingen kan skydda sig.

Fluffy-mamman mailar mig och berättar att hon hade hoppats på ett mirakel. Jag hade nog också hoppats på ett mirakel. Det är väl det som gör cancer till en så vidrig sjukdom, att den är så oförutsägbar.

Inga kommentarer: