lördag 22 februari 2014

Fem timmar senare

Det här med att jag ville slå personbästa på Kortvasan igår är skrattretande. Två timmar efter önskad tid kom jag i mål. Spåren var få och dåliga och mitt fäste existerade inte, jag gled omkring i spåret precis som alla andra vilket är anledningen till att jag är vaken nu, mina fötter värker. Fadern stannade och vallade om utan resultat, men han kom ikapp mig och jag bönade om att vi skulle ta bussen från Eldris, men fadern tänkte inte ge upp så då kunde inte jag göra det heller. Har aldrig stakat så mycket, har aldrig sett så många människor falla. Nedförsbackarna var ishala så det blev en självklarhet att ta av sig skidorna och gå ner. Aldrig mer, mumlades det bland den trötta skaran med trötta leenden på sina läppar, aldrig mer. Systern och mamman stod på upploppet och få saker kan göra en så glad. Fluff, hans mor och min syster hade gett mig hälsningar på Alectas stora skärmar, visserligen såg jag bara Fluffy-mammans hälsning, men ändå, de där skärmarna är så smarta, lite pepp ger så mycket kraft.

Jag hade någon sorts ambition om att kunna åka snowboard idag, men det är ju helt åt helvete. Jag blir nog sittandes hela dagen. Men först ska jag försöka sova några timmar till.

2 kommentarer:

Katrin sa...

Buhu! OCh jag som ska åka öppet spår imorgon, blev mindre pepp än någonsin :(

Limpy sa...

Förlåt Katrin, jag hoppas spåren blir bättre.