måndag 10 mars 2014

3. Jag började kalla mig feminist när jag var…

Jag minns faktiskt inte alls. Det är en sån självklarhet för mig att vara feminist att jag tror att det bara har flutit in i min karaktär. Jag tror att mamma alltid varit feminist, kanske inte uttalat, men ändå har vi pratat om rödstrumpor och lyssnat på Hanna från Arlöv och hon var den som jobbade och fadern tog hand om oss när vi gick på låg- och mellanstadiet. Jag har alltid älskat Jonas Gardell. Vi har aldrig blivit speciellt flickiga för mamman har aldrig flätat något hår eller varit speciellt pysslig. Vi blev kortklippta en sommar för ingen orkade kamma oss, min syster kallades för Nisse och jag kallades för Linus. Men jag minns helt enkelt inte, jag minns överhuvudtaget inte speciellt bra vem jag var som tonåring, vad jag ville eller vad jag tänkte.

När jag började på lekis var vi 16 stycken i min klass, 13 tjejer och 3 killar. Vi tjejer hade nog kunnat ta mycket plats, men det minns jag inte att vi gjorde. Jag var bästa vän med en av de där killarna innan vi började på lekis, sen började vi att hata varandra. Vi bodde i Leksand, alla killar spelade hockey, vad gjorde vi tjejer? Gick på gymnastik, det fanns ingen tanke på att tjejer skulle kunna spela hockey. De flickor som hade pappor som spelat hockey spelade fotboll. Ingen kille ville bli tillsammans med mig förrän jag gick i sexan. Förmodligen var det för att jag var tyst och blyg, men all denna hatkärlek till killar gjorde att jag själv önskade att jag var kille. Det var ju också den tiden när stora baggy-jeans var inne, så jag tvingade mamma att köpa mig såna. Första dagen i sexan började jag med att kasta konfetti i klassrummet, det var första gången jag syntes. Jag blev placerad längst fram i klassrummet bredvid de bråkigaste killarna, samtidigt de roligaste, de tog för sig, tog plats, skrattade mycket medan vi flickor satt tysta som möss. Vi var möss. Under en gympalektion blev jag rosenrasande när vi spelade basket för att killarna bara passade till varandra. Det kanske var där någon gång jag upptäckte orättvisan på riktigt, upptäckte att killarna kunde styra oss och fröknarna bara för att de var födda med snopp. I augusti innan jag skulle börja tvåan på gymnasiet hånglade jag med en två år yngre kille bakom apoteket som började tafsa och trodde att jag skulle ha hår under armarna, för ja, det var väl den bilden han hade av en sån som mig, pojkflicka. Han blev lite besviken. Jag har alltid kunnat kalla mig feminist, men kanske var det första året på gymnasiet det första gången hände. Men jag minns inte. Jag minns allt så dåligt. Jag minns bara ilskan och orättvisorna.


1 kommentar:

tikkamasalan sa...

Jag träffade en man nyligen. Han var fin. Men han berättade att han inte är feminist och att han tror att feminismen håller på att dö ut eftersom att vi praktiskt taget är helt jämställda redan.

Det känns inte bra i min mage.