söndag 20 april 2014

En killle jag gillar

F är den enda person som någonsin sagt till mig att jag borde vara tuff och modig istället för rädd och skämmig. "Snälla Linnea, var inte så skämmig." Jag förundras och skäms lite extra över att han ser att jag kryper in i mitt skal och vill egentligen bli lämnad ifred. Men så låter jag honom få försöka lära mig saker som min kropp inte klarar av, för den har alltid trott att den inte klarar av. Han är hård, men jag tror att det är precis vad jag behöver. Han sparkar mig på smalbenen så att jag får blåmärken och brottas med mig tills jag inte orkar mer och kvider. Jag har så dålig kroppskontroll och jag beundrar F, vi uppfinner saker tillsammans. Han jobbar hemifrån när jag är sjuk och låter mig få vara med för han vet att jag har ögon som en hök. Han litar på mig.

Jag älskar F. Jag älskar ungefär nästan allt med honom. Det här med att krydda maten från en halvmeter är inte min favorit när det efteråt ligger peppar och salt över hela köket och knastrar under strumporna. Jag träffade F första gången 2007, det betyder att jag nästan känt honom lika länge som Vivi. Precis när Vivi och jag hade flyttat ihop i Årsta blev jag kär i F första gången. Det var 2008. Jag grämde mig så. Jag ville att F skulle träffa någon annan så att jag kunde glömma honom. Jag fick som jag ville, men sen några år senare stod vi plötsligt där båda två ensamma och jag tänkte att jag testar väl då. Jag älskar F för att han om han fick skulle hålla om mig dag ut och dag in. Jag älskar F för att hans favoritRobyn-låt är Love Kills. Jag älskar att han låter mig välja musik när vi är hemma som han sedan spelar gitarr till eller spontandansar till trots att han är en kille som egentligen älskar Metal och ond bråd död. Jag älskar allt som han lär mig, att vi kan diskutera politik och bli nästan osams men ändå respekterar varandras olika åsikter. Jag älskar att F vill vara med mig trots att jag är rädd och skämmig, att han låter mig sätta upp precis de tavlor jag vill på väggen trots att de är töntiga. Jag älskar att han ser att jag gråter när tårarna inte har hunnit upp till ytan ännu. Jag älskar att vi fortfarande är nykära trots att det har gått snart sju år sedan vi träffades för första gången. Jag älskar att vi har en lång historia, att vi har bråkat så mycket, att han varit med mig när jag opererade bort mina cystor, att vi blev gravida och det var fantastiskt, men en självklarhet att inte behålla något barn. Jag älskar att vi leker introleken när vi åker bil. Jag älskar att han är fullkomligt ointresserad av fotboll. Jag älskar att han har längre hår än han någonsin haft. Jag älskar att han är mer fåfäng än vad jag är. Jag älskar att han inte låter mig gå ut i mjukisbyxor. Jag älskar att han kommer hem efter jobbet på fredagarna och spelar gitarr barfota. Jag älskar att han drömmer om ett hus tillsammans med mig. Jag älskar att han är den som inte säger ett knyst till mig på mornarna för hans morgonhumör är så uselt, men istället visar mig bilder på gulliga katter och hundar som han hittar på internet under sin morgonsurfning. Jag älskar att han pratar om sin flytt från Sollentuna som att det skulle kunna ha varit något svårt(han är uppvuxen i Sollentuna, flyttade till Sundbyberg och nu bor han i Bromma, medan jag flyttade till Östersund från Leksand när jag var 20 där jag inte kände en jävel). Jag älskar att han är så kreativ, att han skapar saker, att han spelar musik, skapar musik, bygger appar, brottas och brygger öl. 

Inga kommentarer: