lördag 14 juni 2014

Diva

Så kommer äntligen morgonen när jag läser ut Monika Fagerholms Diva och konstaterar att den kan vara den jobbigaste boken jag någonsin läst samtidigt som jag älskar hur den är skriven. Är den inte mer utav en lång dikt än en roman? Eller vad heter det? Prosa?

Jag kastar mig över Nina Åkestams Meningen med hela skiten och skulle lätt läsa ut den innan lunch om det inte vore för att jag har andra åtaganden idag.

Boutday. Jag vet att jag klagar, ska försöka sluta med det, det är så kul och samtidigt så jobbigt att jobba ideellt. Det går inte att kräva mer av någon annan för att den har mer lön, för ingen får någon lön, det är inte ens säkert att man får ett tack, det är bara att be snällt och hoppas att någon annan gör det, eller göra det själv. Tänker försöka ta betalt i kramar. Karma-kontot lär ju sedan länge vara så fullt att det svämmar över. Eller så är det för att det är så fullt som jag tar mig rätten att i smyg kritisera killen i pentryt på jobbet med blonderade slingor i sitt råttfärgade hår, eller fnissa lite åt it-snubben med vita tubsockor i sina svarta sandaler.

Släpade hem en kartong med 500 program och bakade bröd och tvättade och stirrade på kartongen och bröt ihop. F tycker att jag är jobbig som alltid ska hålla på och gråta och göra allt till ett drama. Jag förklarade för honom att jag måste bryta ihop ibland, jag måste släppa ut det där tunga och jobbiga för hur ska jag annars kunna vara stark om jag ska gå och bära på en massa ledsenhet? Jag tror att han förstod till slut. Jag har bara sett honom gråta en enda gång. Eller kanske två. Nej en. Det måste vara så himla jobbigt att vara man. Att istället för att gråta på fredagen dricka sig onykter på öl och rödvin så att ångesten försvinner. Det är så mycket skönare att gråta, mår som en prinsessa efteråt. Ingen bakfylla. 

Inga kommentarer: