lördag 30 augusti 2014

Impulskontroll

När jag helt plötsligt har händerna kring Fluffans hals och skriker med sammanbitna tänder "JAG ORKAR INTE MER!". Fluffan gnuggar sig i örat och går.

Hur kommer jag så långt att jag inte märker att jag är skittrött? Att jag till slut blir den som skriker, rakt in i örat på personen jag älskar? Jag hinner inte ens tänka att det är dåligt. Det bara kommer. Utan föraning. Det är som att jag går på autopilot. Jag jobbar och cyklar och tränar och diskar och lagar mat och städar och så blir det fredag och skalet trillar av och där står en väldigt trött person som bara vill kura ihop sig i ett hörn i soffan och bli klappad. Som en katt. Men det händer inte. 

2 kommentarer:

Morran sa...

Låter mänskligt

T sa...

Snart vänder det. Kan känna likadant stundtals. Puss