söndag 17 augusti 2014

Kära rollerderby-dagboken

Ska man storsatsa på en sport så kanske man ska föra någon sorts träningsdagbok. Någon som läser den här bloggen och som har erfarenhet av träningsdagböcker? Bu eller bä? (Vet inte vad som är bra eller dåligt av bu och bä, eller jo, det kanske jag gör om jag får tänka lite.) F har träningsdagböcker, både från sin tid som simmare och från när han var en häftig gymkille. Jag ska intervjua honom om saken, men tänkte att jag kan träningsdagboka lite här om andan faller på. Jag har ju så himla många dagböcker, behöver jag verkligen en till? Ja, jag gör kanske det. Men först måste jag hitta en bra skrivbok. Sådana växer tyvärr inte på träden. Tar gärna emot tips på var jag hittar bra skrivböcker, tjocka och med rader och gärna i A5 storlek eller dylikt. Tack!

Hursomhelst. I morse vaknade jag och tänkte att jag inte alls ville åka rullskridskor. Jag ville ligga hemma och läsa böcker om feminism och må gott. Och foten gjorde ont och jag tänkte att jag nog bara borde göra saker som inte innebär att åka rullskridskor. Jag kanske borde börja med rugby istället, tänkte jag. Jag vill inte, sa jag till F. Det vill du visst det, sa F. Det vill jag inte alls, sa jag. Det vill du visst det, sa F. Och jag visste ju att han kanske inte hade rätt, men att jag skulle må bättre om jag kom iväg än om jag inte gjorde det, så slängde i mig lite gurka och packade ner resten av frukosten i ryggsäcken och for till Gustavsberg. Ganska så stel och låg var jag till en början och tänkte mest att alla andra är så himla duktiga och jag är så dålig. Men så fort träningen började och vi fick order om vad vi skulle göra så var jag ju inte alls så himla dålig. Jag är mest dålig på att åka omkring ensam och försöka att öva på saker. Jag tycker det är skitsvårt. Jag vill att någon ska säga till mig att göra si eller så för då gör jag det. Jag klarade typ nästan allting vi blev ombedda att göra, en del saker såklart lite bättre än andra. Och sen skulle vi köra pacelines och jag tänkte att jag kanske inte alls borde vara med för jag kommer kanske att fälla någon, men lyckades ändå övertala mig själv att nu kör du det här. Jag överlevde, jag fällde nästan inte någon och sen körde vi pack och jag tänkte också innan att nej men, jag kanske går och sätter mig nu. Men Limpan, om du går och sätter dig nu, hur ska du då veta om du klarar det eller inte? Så jag körde och överlevde och det var skitjobbigt i benen, eller jag kände att det skulle kunna bli skitjobbigt. Aha, det är så det här det ska kännas att köra derby alltså, att hela tiden anpassa sin fart och position efter de andra runtomkring sig, det tar på krafterna det tydligen. När vi var klara efter en timmes träning ville jag gråta av lycka. Jag vågade, jag tyckte det var kul, och jag var inte sämst. Ingen var sämst. Det finns ingen som är sämst. Alla är svinbra och häftiga, för alla vågar. Tack för att kroppen och huvudet äntligen fattar. Jag kan faktiskt klara det den här gången, nästan helt ofattbart.

Inga kommentarer: