lördag 16 augusti 2014

Orken

I måndags, den där första kvällen efter första arbetsdagen var jag i Gustavsberg med Malin och tittade på när de Stockholm Roller Derby hade träningsmatch och förklarade regler för Malin och hade det mysigt i solen på den lilla läktaren, lite som i en High School-film, ganska magiskt helt enkelt. Sen kom jag hem och F var på konstigt humör och jag orkade bara inte. Jag var så chockad över att han helt plötsligt efter fyra veckors lugn och ro kräktes upp otrevligheter mot mig att jag fick en chock och satt bara och stirrade rakt ut i luften. Vi blev vänner på något sätt till läggdags, men tisdagen blev ännu värre.

Efter att jag jobbat på tisdagen och varit på möte med mina boutplaneringskompisar så kom jag hem och skulle laga mat och blev mobbad igen och jag insåg att det nog var något annat på gång, att det inte var jag som var skon som klämde utan något annat. På onsdag morgon tog jag reda på vad som hände i F's liv utan att han var den som berättade. Jag våndades över att behöva snoka upp det på egen hand, men kände att det var bäst för min egen skull. På kvällen åkte jag rullskridskor med de nya tjejerna vid Tele2-arena. Jag var mest där för att hänga. Har fastnat lite i utvecklingen igen vad det gäller rullisarna. Jag är liksom mer benägen att testa nya grejer när ingen ser. Sen när jag fått öva ett tag i ensamhet och känner att det sitter så kan jag köra. Det är skitdålig egenskap. Nu försöker jag mig mest på att göra cross-overs åt fel håll, men min vänstra fot, som Jo har ett smeknamn på eftersom den inte följer det min hjärna vill, den gör verkligen inte som jag vill. Den är som en protes. En protes som gör ont varje kväll och som har ett eget liv. Den vill mycket hellre dricka drinkar och fuldansa än att åka rullskridskor.

Jag åkte hem med min protesfot och tänkte laga mat, men på spisen stod en linsgryta och jag var helt övertygad om att F hatade mig. Ja, för den här mobbingen som pågått hela veckan består mest av att tycka att jag är en konstig människa som inte vill äta linser. För jag får ont i magen. F tycker att jag är töntig och att allt bara är psykologiskt och att jag borde skärpa mig och äta bovetegröt och linser och bönor som alla andra människor. Men nu förstod jag ju att F behövde få ur sig ilska och att allt blev lite fel när det hamnade hos mig så jag knölade ihop mig till en boll en stund för att samla ihop styrka och satte mig i soffan hos F och fulgrinade och frågade om det var så att han egentligen inte hatar mig utan att han egentligen bara var sugen på linsgryta. F sa att, ja så var det. Och så pikade det hela med att jag skrek och grinade rakt i ansiktet på F att allt hade varit så jävla mycket lättare om jag inte tyckte så jävla jävla mycket om honom. F tittade på mig och log ett minileende och förstod.

Fy fan för att vara man och aldrig gråta. Fy fan. Det blir så jävla jävla fel.

På torsdagen åkte jag hem tidigt från jobbet och F började öppna upp sig, jag drog en lättnadens suck. En rejäl lättnadens suck.

Jag har tänkt så himla mycket den här veckan att jag inte orkar. Jag orkar inte ha två jobb och jag orkar inte bli hackad på och jag orkar inte åka rullskridskor och jag orkar inte vara ensam. Jag orkar inte med patriarkatet och rasismen och alla tankar om mat och hur vi ska se ut och lukta och vara.

Men jag ska försöka orka. Jag och protesfoten ska halta runt i världen och försöka att göra den lite lite bättre hela hela tiden. Jag ska visa mig själv att jag minsann kan. 

2 kommentarer:

Sarah Olsson sa...

Vad fint du skriver! Hoppas du inte blir mobbad längre och att protesfoten skärpt sig nu! Jag vill också öva själv först, åker gärna med dig nån dag!

Limpy sa...

Tack snälla Sarah! Ha det fint!