lördag 20 september 2014

Lätt

Jag fortsätter gråta. Fluffan förstår inte varför jag håller på med något som gör mig deprimerad. Jag vet inte om han förstår. Är man en sån person som lyckas med allt, kan man då förstå någon som aldrig lyckas med något?

Jag tror att det hela sitter i fötterna. Det är längtan efter att få kunna det som alla andra kan. Någon gång. Att få känna mig normal. Men det kommer aldrig att hända va? Så länge jag ser på mig själv som handikappad kommer jag aldrig att bli normal. Det kanske inte ens hjälper att jag tänker att jag är normal. Ärren kommer alltid att sitta kvar. Det kommer alltid att göra ont. Och om jag någon gång får barn så finns det risk att det barnet hamnar i samma sits. Jag vet inte om jag vågar ta den risken.

Jag orkar inte.

Inga kommentarer: