söndag 31 augusti 2014

Kära träningsdagboken

Idag var det inte roligt alls att åka rullskridskor, eller jag ljuger litegrann. När det då och då känns som att crossoversarna sitter, men jag vet inte, för jag ser inte mig själv, då är det roligt. Och när jag känner att jag ju faktiskt har liksom lite kontroll och är inte livrädd hela tiden, då är det kul. Men annars är det inte så kul för över allt hänger att det gör ont i foten. Det gör ont som att den är överansträngd och det är sjukt stressande för jag har inte tid att vila den. Jag måste lära mig att åka baklänges. Det är mest det jag känner att jag måste lära mig. Sen inbillar jag mig att allt kommer att komma av sig självt bara foten slutar göra ont och jag kan åka baklänges. Ja, och så det där med att vara snabb som aldrig har varit min starka sida. Jag kan säkert vara snabb, men jag har liksom aldrig varit intresserad av det. Men snabbheten inbillar jag också kommer när foten slutar göra ont för med ont är kämpaglöden slocknad. Det bara snurrar i huvudet att jag inte förstår vad tusan jag gör där. Jag vill aldrig visa mitt ansikte där igen. Och alla andra tjejer är så fina och ger varandra komplimanger och hjälper varandra och jag är som ett åskmoln som ingen vill prata med, för vem vill prata med åskmoln. Men än tänker jag inte ge upp. Jag ska ta mig tid att gå till någon som kan kika på foten, som kan ge mig lite tips. Eller knark. Vadsomhelst. Imorgon ska jag på't igen. Baklänges ska jag åka i en timme. Eller nåt.

Hejdå!

lördag 30 augusti 2014

Back to basics

Besöksstatistiken säger att ni är ungefär tio som fortfarande läser den här bloggen. Det känns som ett bra antal. Det var där det hela började. När jag bloggade på endumen.blogg.se och kärleken till bloggen föddes. Jag hoppas att den där kärleken återvänder.Tror det kan vara bra för hälsan.

Impulskontroll

När jag helt plötsligt har händerna kring Fluffans hals och skriker med sammanbitna tänder "JAG ORKAR INTE MER!". Fluffan gnuggar sig i örat och går.

Hur kommer jag så långt att jag inte märker att jag är skittrött? Att jag till slut blir den som skriker, rakt in i örat på personen jag älskar? Jag hinner inte ens tänka att det är dåligt. Det bara kommer. Utan föraning. Det är som att jag går på autopilot. Jag jobbar och cyklar och tränar och diskar och lagar mat och städar och så blir det fredag och skalet trillar av och där står en väldigt trött person som bara vill kura ihop sig i ett hörn i soffan och bli klappad. Som en katt. Men det händer inte. 

fredag 29 augusti 2014

Upprop

Jag vet inte om någon är kvar här. Jag är knappt det, men jag vill, konstigt nog, vara kvar här. Jag behöver vara här för att få ställa frågor och bara vara. Och skriva. Det behövs ibland. Just nu skriver jag mest och raderar. Allt är så rörigt. Jag har ändå en ny fantastisk vän och kan kalla mig fresh meat och på måndag får jag fyra nya kollegor och har blivit utsedd till utbildningsansvarig på jobbet. Jobbar mest med att inte få magsår. Nästa helg bout. Längtar efter efterfest i bar överkropp. Längtar efter ork. Tänker rösta rosa. Ju mer det ifrågasätts desto mer känner jag att jag gör rätt. Go go go! Fortare! Tårar i ögonen, nu jävlar! Men är det någon kvar här?

måndag 18 augusti 2014

Hatet

Jag läser Maria Svelands bok och den skaver så hårt i mig. Jag önskar att jag kunde prata eller skriva om vad jag tänker, men det går inte. Jag vill krypa under jorden och aldrig synas mer. Verka i det tysta. Vad kan jag göra? Vad kan lilla jag göra? Det är vad jag ska grubbla på där i underjorden. Dag ut och dag in.

söndag 17 augusti 2014

Fotjävel

Men den här foten jag har alltså. Haltar till träningen. Åker rullskridskor. Har inte ont i foten. Inte alls. Livet är fantastiskt. Kommer hem. Sitter en stund framför datorn. Får halta mig ut i köket för att den gör så ont. Jag ska tydligen inte gå. Jag ska åka rullskridskor. Jämt. Ja, så får det bli helt enkelt.

Kära rollerderby-dagboken

Ska man storsatsa på en sport så kanske man ska föra någon sorts träningsdagbok. Någon som läser den här bloggen och som har erfarenhet av träningsdagböcker? Bu eller bä? (Vet inte vad som är bra eller dåligt av bu och bä, eller jo, det kanske jag gör om jag får tänka lite.) F har träningsdagböcker, både från sin tid som simmare och från när han var en häftig gymkille. Jag ska intervjua honom om saken, men tänkte att jag kan träningsdagboka lite här om andan faller på. Jag har ju så himla många dagböcker, behöver jag verkligen en till? Ja, jag gör kanske det. Men först måste jag hitta en bra skrivbok. Sådana växer tyvärr inte på träden. Tar gärna emot tips på var jag hittar bra skrivböcker, tjocka och med rader och gärna i A5 storlek eller dylikt. Tack!

Hursomhelst. I morse vaknade jag och tänkte att jag inte alls ville åka rullskridskor. Jag ville ligga hemma och läsa böcker om feminism och må gott. Och foten gjorde ont och jag tänkte att jag nog bara borde göra saker som inte innebär att åka rullskridskor. Jag kanske borde börja med rugby istället, tänkte jag. Jag vill inte, sa jag till F. Det vill du visst det, sa F. Det vill jag inte alls, sa jag. Det vill du visst det, sa F. Och jag visste ju att han kanske inte hade rätt, men att jag skulle må bättre om jag kom iväg än om jag inte gjorde det, så slängde i mig lite gurka och packade ner resten av frukosten i ryggsäcken och for till Gustavsberg. Ganska så stel och låg var jag till en början och tänkte mest att alla andra är så himla duktiga och jag är så dålig. Men så fort träningen började och vi fick order om vad vi skulle göra så var jag ju inte alls så himla dålig. Jag är mest dålig på att åka omkring ensam och försöka att öva på saker. Jag tycker det är skitsvårt. Jag vill att någon ska säga till mig att göra si eller så för då gör jag det. Jag klarade typ nästan allting vi blev ombedda att göra, en del saker såklart lite bättre än andra. Och sen skulle vi köra pacelines och jag tänkte att jag kanske inte alls borde vara med för jag kommer kanske att fälla någon, men lyckades ändå övertala mig själv att nu kör du det här. Jag överlevde, jag fällde nästan inte någon och sen körde vi pack och jag tänkte också innan att nej men, jag kanske går och sätter mig nu. Men Limpan, om du går och sätter dig nu, hur ska du då veta om du klarar det eller inte? Så jag körde och överlevde och det var skitjobbigt i benen, eller jag kände att det skulle kunna bli skitjobbigt. Aha, det är så det här det ska kännas att köra derby alltså, att hela tiden anpassa sin fart och position efter de andra runtomkring sig, det tar på krafterna det tydligen. När vi var klara efter en timmes träning ville jag gråta av lycka. Jag vågade, jag tyckte det var kul, och jag var inte sämst. Ingen var sämst. Det finns ingen som är sämst. Alla är svinbra och häftiga, för alla vågar. Tack för att kroppen och huvudet äntligen fattar. Jag kan faktiskt klara det den här gången, nästan helt ofattbart.

lördag 16 augusti 2014

Ny kille

Ett mirakel händer.
Klockan 7.13 kommer min kille in i arbetsrummet och undrar vad jag gör och tycker att jag ska sova istället för att sitta uppe och data på morgonen.
Så jag lägger mig i den trygga famnen och sover en och en halv timme.

Att min hjärna ibland får för sig att den här killen hatar mig, det är bara väldigt väldigt konstigt.

Orken

I måndags, den där första kvällen efter första arbetsdagen var jag i Gustavsberg med Malin och tittade på när de Stockholm Roller Derby hade träningsmatch och förklarade regler för Malin och hade det mysigt i solen på den lilla läktaren, lite som i en High School-film, ganska magiskt helt enkelt. Sen kom jag hem och F var på konstigt humör och jag orkade bara inte. Jag var så chockad över att han helt plötsligt efter fyra veckors lugn och ro kräktes upp otrevligheter mot mig att jag fick en chock och satt bara och stirrade rakt ut i luften. Vi blev vänner på något sätt till läggdags, men tisdagen blev ännu värre.

Efter att jag jobbat på tisdagen och varit på möte med mina boutplaneringskompisar så kom jag hem och skulle laga mat och blev mobbad igen och jag insåg att det nog var något annat på gång, att det inte var jag som var skon som klämde utan något annat. På onsdag morgon tog jag reda på vad som hände i F's liv utan att han var den som berättade. Jag våndades över att behöva snoka upp det på egen hand, men kände att det var bäst för min egen skull. På kvällen åkte jag rullskridskor med de nya tjejerna vid Tele2-arena. Jag var mest där för att hänga. Har fastnat lite i utvecklingen igen vad det gäller rullisarna. Jag är liksom mer benägen att testa nya grejer när ingen ser. Sen när jag fått öva ett tag i ensamhet och känner att det sitter så kan jag köra. Det är skitdålig egenskap. Nu försöker jag mig mest på att göra cross-overs åt fel håll, men min vänstra fot, som Jo har ett smeknamn på eftersom den inte följer det min hjärna vill, den gör verkligen inte som jag vill. Den är som en protes. En protes som gör ont varje kväll och som har ett eget liv. Den vill mycket hellre dricka drinkar och fuldansa än att åka rullskridskor.

Jag åkte hem med min protesfot och tänkte laga mat, men på spisen stod en linsgryta och jag var helt övertygad om att F hatade mig. Ja, för den här mobbingen som pågått hela veckan består mest av att tycka att jag är en konstig människa som inte vill äta linser. För jag får ont i magen. F tycker att jag är töntig och att allt bara är psykologiskt och att jag borde skärpa mig och äta bovetegröt och linser och bönor som alla andra människor. Men nu förstod jag ju att F behövde få ur sig ilska och att allt blev lite fel när det hamnade hos mig så jag knölade ihop mig till en boll en stund för att samla ihop styrka och satte mig i soffan hos F och fulgrinade och frågade om det var så att han egentligen inte hatar mig utan att han egentligen bara var sugen på linsgryta. F sa att, ja så var det. Och så pikade det hela med att jag skrek och grinade rakt i ansiktet på F att allt hade varit så jävla mycket lättare om jag inte tyckte så jävla jävla mycket om honom. F tittade på mig och log ett minileende och förstod.

Fy fan för att vara man och aldrig gråta. Fy fan. Det blir så jävla jävla fel.

På torsdagen åkte jag hem tidigt från jobbet och F började öppna upp sig, jag drog en lättnadens suck. En rejäl lättnadens suck.

Jag har tänkt så himla mycket den här veckan att jag inte orkar. Jag orkar inte ha två jobb och jag orkar inte bli hackad på och jag orkar inte åka rullskridskor och jag orkar inte vara ensam. Jag orkar inte med patriarkatet och rasismen och alla tankar om mat och hur vi ska se ut och lukta och vara.

Men jag ska försöka orka. Jag och protesfoten ska halta runt i världen och försöka att göra den lite lite bättre hela hela tiden. Jag ska visa mig själv att jag minsann kan. 

fredag 1 augusti 2014

Vad är det med tåg?

Varför blir klumpen i halsen alltid så outhärdlig på tåg? Är det för att jag alltid, åt vilket håll jag än far, åker ifrån någon jag älskar när jag sätter mig på tåget? Skulle behöva något som trycker undan alla känslorna, en åksjuketablett mot känslor.