onsdag 20 januari 2016

Vad är väl en kropp ändå

På morgonen när jag ställer mig i duschen känner jag mig som hundra år gammal. Jag tänker att mitt ansikte aldrig någonsin kommer att veckla ut sig igen. Men det brukar lösa sig. Jag struntar i att sminka mig så att jag kan gnugga mig i ansiktet hur mycket jag vill och då lossnar det.

På brottningsklubben känner jag mig som tolv. En tolvårig lite ful ankunge, när Fluffan utropar: " vilken fin gi du har!" och minst tre killar, sex ögon tittar på min gi och jag gör en konstig min och himlar med ögonen för jag är tolv och vet inte hur komplimanger tas emot.

Jag saknar mitt hår. Trodde inte att så mycket av mitt självförtroende satt i håret. Tur att det växer ut.

Inga kommentarer: