lördag 30 december 2017

Alltid vara nära

Det är som att vara nyförälskad. Att hela tiden tänka på en annan person och inget annat vilja än att vara i samma rum som den personen. Men nu handlar det inte om förälskelse, det handlar om mamma och rädslan för att hon ska försvinna när inte jag är där.

söndag 24 december 2017

Emo

Eländiga jävla jul. Den inlagda siklöjan smakade inte som förra julen. Mamman, pappan och jag. Ensamheten. Fick erbjudande om att åka till en vän, men det känns ju förfärligt taskigt att lämna föräldrarna trots att de går och lägger sig strax innan tio. Broderade i stillhet. Känner mig som en gråtande clown. Klär upp mig och dansar, men gråter inombords. Imorgon kommer mer släkt. Jag hoppas att det hjälper litegrann.

måndag 18 december 2017

Jag önskar mig en resa i julklapp

I helgen var jag mig själv. Det var jobbigt. Jag tycker inte ens om mig själv. Jag hade inte ens PMS i helgen. Jag var bara mig själv. 

fredag 15 december 2017

R.I.P.

I morse hittade jag ett jättefint hårstrå som sträckte sig mot himlen från mitt högra ögonbryn. Grått och tunt och krokigt var det. Det var med vemod som jag valde att skiljas från det. Damn you skönhetsindustrin!

lördag 9 december 2017

Mattor

När jag läser på kvällen tänker jag på grus som fastnar under mina fötter i hallen. Jag brer ut en matta över gruset. Mina fötter är blöta och jag kliver ut från badrummet på mattan. Detta tänker jag på samtidigt som jag läser Hustrun utan att ett enda ord går in i min hjärna eftersom jag har fullt upp med att tänka på blöta fötter som trampar på en matta. Jag tänker mycket på siklöja också. Och så är jag kissnödig väldigt ofta. Jag är i Dalarna men längtar tillbaka till stan. Jag längtar efter struktur. Jag tränar inget när jag är hos mina föräldrar så det känns som min hälsena ska gå av.

torsdag 23 november 2017

Instagram stories

Nu har jag kommit på när man kan kolla på Instagram stories: när man sitter på dass och måste torka sig i röven och inte kan scrolla igenom instagram-flödet samtidigt. Då kan man sätta på stories och så kan man glo på dem med ett halvt öga. Dock blir det värdelöst när folk lägger upp långa texter på stories, men mest är det ju ändå bara en massa meningslösa och ganska fula saker på stories. I flödet känns det ju som att folket anstränger sig mer eftersom det liksom ligger kvar. Gillar när folk anstränger sig litegrann för att pleasa oss andra.

onsdag 22 november 2017

Balans

När jag helt plötsligt vill så jävla mycket för att skrämma bort döden. Men så börjar jag gråta av nån töntig gammal jullåt så orken rinner ur mig. Balans säger min psykolog. Jag är så jävla dålig på balans. Allt eller inget.

fredag 17 november 2017

Ondskan

Det här med att ha ont alltså. Är inte det lite som att vara lite salongsberusad? Jag tycker att jag får som ett filter när jag har ont och blir lite trevligare och roligare. Vad beror det på?

Hopp och förtvivlan

Det är först nu jag förstår det där uttrycket.

Jag gråter egentligen inte så mycket, men på yogan så går det inte att stoppa. Jag har ont i ryggen. Det är som att det inte går att andas med höger lunga ordentligt. Mamman är hemma från sjukhuset nu med stöd från hemsjukvården. 10 dagar kvar tills jag får komma hem till henne.

torsdag 16 november 2017

Kontrollfreakig

Jag ska inte skriva så mycket om min familj, det har jag lovat dem, men det är svårt när alla tankar kretsar kring dem just nu. Syster och jag är ganska olika, jag är ett kontrollfreak och hon är mer avslappnad. Jag kan inte tänka klart om det är stökigt, medan syster är den som stökar ner utan att själv märka det. Jag tänker att det är den här kontrollfreakigheten som gör att vi reagerar så olika. Syster tänker att allt ordnar sig medan jag har panik över att jag inte kan göra något. Jag sitter och samlar recept på mat jag vill laga till mamma och försöker att komma på mysiga saker vi kan göra tillsammans. Jag åker till Dalarna igen snart och stannar så länge som jag känner att jag orkar. Jobba kan jag ju göra därifrån. Det är bara Fluffan som kommer att saknas.

Fluffan är ett fantastiskt stöd just nu. Väntar lite på att han ska bli galen på mitt gnäll, men han är förstående och håller om mig när jag gråter. Han får vara i lugn och ro snart, så han kan nog stå ut med det här just nu.

måndag 13 november 2017

En helg är inte en helg

Jag har haft en fin helg trots ganska mycket fult. Sjukhus är fula. Det gör mig så arg att det måste vara så fult på sjukhus. Blir så arg av tanken på att det hela tiden måste vara brist på personal och pengar till vården. Det är det som är det fula. Att det inte strösslas skattepengar över vården så att människor faktiskt blir friskare när de kommer till ett sjukhus, inte tvärtom. Det är så det känns nu.

Det är fult att bråka med sin pappa när han är orolig. Men jag är också orolig och jag vill bara att han ska förstå att han inte är ensam. Men han vägrar liksom erkänna att han också har fel och brister. Men vi skiljdes åt som vänner igår. Trots allt.

Träffade en av mina vänner igår och pratade. Det var fint och kravlöst och det fanns inga gränser. Kände mig nästan normal för en stund. Jag sa till henne att jag ju faktiskt har vänner så helt konstig kan jag ju inte vara. Hon fnissade lite åt mig.

lördag 11 november 2017

Blogga då

Inser att jag kanske måste sluta blogga också. Men jag tvingar ju ingen att läsa. Alternativet är att jag ska sitta och skicka brev till folk som skiter fullständigt i att jag ens existerar. Jag har testat det här med att skicka vykort ju. Den äldre generationen uppskattar vykort. Den yngre generationen verkar mest bli rädda. Det är som att objuden plinga på hos någon. Men om jag hade skickat ett sms där jag frågar hur du mår och skriver att vi borde ses, fast vi aldrig kommer att göra det, då är det accepterat. Jag vet inte om det är så att den yngre generationen känner sig påflugna, det är bara bristen på svar eller ens information om att korten kommit fram som jag tolkar som en rädsla. Och med den yngre generationen menar jag de som är födda runt 90. Jag har jobbat med några såna och flera av dem har jag tyckt mycket om. Men jag måste kanske sluta blogga för att alla bloggar är tråkiga inklusive den här. Eller så är det jag som är tråkig i huvudet just nu och vill sluta med allt. Sluta existera.

Under yogan igår så uppmanades vi att le. Efteråt sa jag till min kollega att jag tyckte att det kändes jobbigt. Att jag inte vill le för det känns konstigt. Min kollega tyckte det var märkligt. "Du är väl glad!?". Det gjorde mig faktiskt glad att hon ser mig som en glad person. Jag som är så rädd att folk ska se mig som den där surgubben som jag tror att jag håller på att förvandlas till. Ber Fluffan hålla mig i handen och dra mig bort från den där gubben.


Instagram

Jag känner att jag skulle vilja experimentera med Instagram lite. Eller ganska mycket. Jag tycker ju om idén med Instagram, men jag gillar inte händelse-funktionen. Jag tittar aldrig på händelser och blir bara stressad av att de ligger där högst upp och pockar på uppmärksamhet hela tiden. Jag avföljer folk hejvilt på Instagram, och följer främlingar i ungefär samma takt. Jag försöker skapa ett flöde som är intressant och inspirerande, ett flöde som jag mår bra av och som utvecklar mig. Den här morgonen består flödet av saker som är två tre dagar gamla, varken roliga, vackra eller intressanta. Ja, jag vill att Instagram ska visa det vackra för om jag inte ser det vackra i världen så kan jag inte leva mer. Som tur är slutar världen aldrig att vara vacker, det är min största tröst. Det jag vill göra är att avfölja alla som använder funktionen Händelser. Eftersom den stressar mig. Jag har redan en regel, det är att jag avföljer alla som publicerar nåt som rör herrfotboll. Jag vet att en del på nåt maniskt sätt hela tiden tittar på vilka som avföljer dem och avföljer tillbaka, det struntar jag i. Instagram är för mig något helt annat än Facebook. Det är ett andningshål där jag får välja hur världen ska se ut. Jag följer även saker som kanske skaver litegrann, för när jag har rannsakat mig om orsaken till att vissa saker skaver så inser jag att det är något i mig som behöver förändras. Jag behöver t.ex. följa fler personer som visar upp sina celluliter. Jag har själv celluliter men det visas alldeles för lite celluliter för att jag ska känna att det är helt ok med celluliter. Jag kan såklart känna och veta att det är ok med celluliter, men det är något i mig som skaver när jag ser celluliter, en önskan att släta ut. Jag vill ta bort den där utslätningsmanin.

Men låt oss säga att jag tar bort alla som använder funktionen Händelser, kommer det då att vara någon kvar i mitt flöde? Jag ser redan nu att det är personer som använder den funktionen som jag verkligen inte vill avfölja. Personer som är roliga och intressanta, personer jag skärmdumpar varje vecka för att de lägger upp saker som jag vill spara. Kommer jag att klara mig utan dem. Om det är ett experiment så går det ju att ångra sig. Jag borde förmodligen bara sluta använda Instagram. Kan nån bara bygga ett nytt Instagram där bilderna kommer i kronologisk ordning och där det inte går att lägga upp filmer. Ja, jag är en bakåtsträvare jag.


fredag 10 november 2017

Fel

Jag tänker att jag gör allt på fel sätt just nu. Jag berättar på fel sätt. Jag gråter av fel anledningar. 

Självömkan

Idag tar jag tåget till Dalom. Mamman kommer förmodligen ligga på sjukhus hela helgen så jag ska försöka att inte ryka ihop med fadern. Igår hade jag panik på kvällen när maman hade varit på operation men inte hört av sig till någon i familjen. Fast det hade hon ju, men till fel nummer. Eller fel och fel, far hade ju inte tittat på alla sina telefoner så han hade inte sett att hon hört av sig. Så jag var så jävla arg när jag fick prata med mamma. Arg för att fadern enligt min mening varit nonchalant och arg på mamman som inte förstår att jag håller på att gå sönder av oro. Jag grät mitt i middagen av självhat. För oron gör att jag så himla mycket känner att det är något som är fel på mig. Jag är förmodligen en vidrig narcissist, se på mig, jag har ju den här töntiga bloggen. Ingen annan i min familj verkar reagera speciellt mycket och jag vet inte vem jag ska prata med utan att känna att jag tar för mycket plats. Känner alltid att jag tar för mycket plats när jag pratar. Fluffan försöker lyssna, jag ser det, men jag ser också att han inte orkar. Eller han försöker orka, men jag hör att han tycker att det är lite skönt att jag åker bort över helgen. Det här är bara något jag antar. Jag är arg också för att jag liksom inte orkar. Jag har yrsel varje dag på jobbet och jag vet att det är stress. Och när jag är stressad så gör jag saker som är helt irrelevanta. Jag städar skrivborden runt mig där det är free seating och surar lite över att människor är så nonchalanta. Jag korrläser power point-presentationer och anmärker på prepositioner som är fel och ord som är för svåra, sånt som jag inte alls borde göra. Jag börjar även jämföra informationen mot andra källor för att dubbelkolla och blir klar på minuten. Har redan planerat nästa veckas mat och handlat, börjat kommunicera med nån snubbe med om ett lägenhetsbyte. Varför är det som så att när jag blir lite stressad så liksom ökar allting farten iställte för att jag börjar bromsa? Det känns som jag försöker bromsa, men så tänker jag att jag ska bara och sen ska jag bromsa. 

onsdag 8 november 2017

Vården

Igår såg jag en karta över Sverige där det var markerat med olika färger för hur bra vård det är på olika plats. Dalarna var rött. Rödaste rött. Och jag som väldigt mycket försöker att inte oroa mig för mamman blir såklart genast orolig och så ser jag vad som händer. Hon skickas fram och tillbaka, kanske för att hon litegrann vill komma hem också, men det tar en liten stund att åka till Mora. Det är skrämmande att hon har blivit sämre. Jag har ju inte sett det själv, men syster är hemma nu och ser och det gör ont i mig att jag inte är hemma hela tiden och vaktar. Det är så mycket som gör mig arg, för att mamman inte vill berätta att hon är sjuk och för att pappan inte tar hand om henne som han ska. Han har ju aldrig tagit hand om henne. Jag blir helt tokig. Och så på det alltså att de bor i ett av de sämsta länen att bli sjuk i. Jag hade nog bara lagt mig ner och säckat ihop om jag inte varit så bra på att träna varje dag och hållit mig borta från alkoholen. Fyfan så den där alkoholen fuckar upp min hjärna, men nu kan jag hålla mig lugn i det här kaoset. På fredag åker jag hem till föräldrarna, jag är rädd att jag inte kommer att vilja återvända till stan.

Wendy Cope

Jag försöker att sammanställa ett mail som jag försökte skriva till Fluffan förra veckan efter att jag försökt förklara för honom orättvisan som finns mellan män och kvinnor. Han förstår den inte alls. Jag ber honom att försöka föreställa sig som kvinna en liten stund, men han förstår ändå inte. Jag blir otroligt frustrerad såklart och han höjer rösten, men vi är ändå vänner. Jag har inte skickat mailet till honom ännu. Jag gör det så fort jag samlat mod, jag tänker att delar av mailat ska dokumenteras här också. I väntan på det kommer här en dikt som någon la upp på Facebook.


måndag 6 november 2017

Mättnad

Alltså, jag känner mig helt mätt efter förra inlägget. Och jag kan känna i munnen hur det smakar efter den där lilla lakritsrätten. Den vill jag ha till middag. 

Restaurangrecension

Den här bloggen är ju verkligen inte skapad för att recensera saker, men på ett sätt är det väl det som görs genom hela livet. Recenserar dagar och händelser: Det här var roligt, det här var inte så roligt osv.

Numera känns det som att jag använder alla olika sociala media till dokumentation av livet så som Alexander Bard hävdar att vi också gör. Att vi liksom bara lägger upp bilder och bloggar, men att ingen tittar eller läser på det vi lägger upp. Det känns verkligen som jag följer den trenden just nu, men det känns även som att det är något jag behöver göra precis just nu.

Jag tänkte att jag hursomhelst måste dokumentera den här restaurangupplevelsen jag var med om i lördags eftersom när jag tänker på den så börjar jag automatiskt att le.

I början av sommaren bokade jag bord på Frantzén strax efter öppningsdatumet den sista augusti. Jag hade bokat en fredag, men måndagen den veckan när besöket skulle ske så gick jag hem från jobbet med feber och kliande hals och dagen efter hade jag inget annat val än att avboka med jordens ångest, jag visste inte om jag skulle få till någon ny bokning, det kanske skulle bli svårt. Lite skönt kändes det förstås att slippa tänka på alla pengar som skulle förvandlas till mat, men jag var fast besluten att gå. Så när nya tider släpptes den första oktober var jag inte sen att boka på nytt, och gladdes åt att det fortfarande fanns en del tider att välja mellan.

Så i lördags var det äntligen dags. Att gå ut och äta en lördag är kanske inte, när allt kommer omkring, det bästa man kan göra. Vi yogade på förmiddagen och sen följde flera timmars väntan och funderingar kring hur mat skulle intas på bästa sätt för att sen orka. Jag gjorde kanske misstaget att äta lite för mycket tacos tre timmar innan vi hade bord. Fluffan gissade att jag skulle bli mätt, jag tyckte att allt kändes lugnt, men var såklart ändå lite orolig.

Så tog vi pendeln in till stan och gick upp till Klara Norra kyrkogata pratandes om hur hippt Gamla Brogatan var förr i tiden och att det ett tag låg två Sko Uno där där jag hade en vän som arbetade. Vi gick fram till dörren och jag plingade modigt på. Fluffan sa på vägen hem att det kändes lite som Alice i Underlandet och det håller jag helt och hållet med honom i. Bakom dörren med ringklockan väntade en trevlig person, som jag tyvärr nu inte kommer ihåg namnet på för allt kändes så spännande att jag helt enketl inte kunde vara tillräckligt uppmärksam för ett simpelt namn. (Skulle kunna gissa på Sara.) Vi fick sen gå genom en liten gång till en hiss och ta hissen upp till loungen där vi slog oss ner framför en värmande brasa och serverades en varsin dryck. Fluffan tog Champagne och jag fick en fin äppeldryck. Så serverades de första små munsbitarna, en och en presenterades en macaron med gåslever, en råraka med löjrom, en äggröra på pärlhönsägg och en ångad äggkräm med lakrits. Jag kan såklart inte beskriva alla ingredienser och smaker som passerade, men lakrits alltså, oj, så svag jag är för lakrits. När vi hade ätit upp munsbitarna och försökt acklimatisera oss till loungemiljön fick vi gå fram till köksdisken för att få kvällens råvaror presenterade för oss. Skaldjur, fisk, tryffel, fantastiskt kött, vill ni ha bild får ni kolla på Instagram bland bilder där restaurangen är taggad, där finns det flera bilder på råvarulådan, som vi kan kalla den.

Vi fick sen gå ner i köket och hälsa på den berömda stjärnkocken och ta plats vid köksdisken där för att påbörja kalaset. Jag hade valt de alkoholfria dryckerna och Fluffan de med alkohol. Jag tycker att jag vann. Jag smakade dock på några av hans viner och han fick smaka på mina juicer så man skulle även kunna säga att vi båda vann. Så kom en efter en den ena rätten efter den andra in. Jag förvånades över drottningkammusslan som vi fick börja med eftersom jag brukar ha lite svårt för pilgrimsmussla, men det här var tydligen något helt annat. Den friterade havskräftan var supergod precis som kungskrabban och efter det följde piggvar. Sen kom den fattiga riddaren som hyvlades över med ett tjockt lager av tryffel och där, vid första tuggan sa min kropp, wow nu räcker det. Jag vet inte om jag ska skylla på tacosen eller att klockan var efter 21, mängden tryffel eller imundigandet av hjortrondryck, krusbärsdryck och Dong Ding te. Som tur var kom en lättare rätt efter den fattiga riddaren bestående av bittra och syrade grönsaker. Jag tog en sväng till vilorummet aka toaletten. När jag kom tillbaka till köket genom draperierna hör jag något som jag tycker låter såhär: "Allez back at table two!" varpå de andra matlagarna i köket svarade "Oui!". Bord två, det var vår plats vid köksdisken det. Måste du gå på toaletten, frågade Fluffan när jag satte mig, det känns som att hela köket stannar upp. Ja, det gjorde det nog och jag fascinerades över skådespelet. Flera gången ville jag bara sitta och titta på när de arbetade, ville bli hypnotiserad av hur allting så noggrant blev förberett och hur det hela tiden arbetades rent och snyggt. Några av köksmomenten gjordes även framför oss på bänken samtidigt som de ingående förklarades.

Vi fick därefter vaktel som jag tyvärr inte orkade gnaga rent från benet och två olika sorters kött som smälte i munnen och därefter ett te på grillad biff innan det var dags för efterrätten som det kändes som jag kastade i mig för det var så spännande med blåbär kryddade så att de litegrann sved på tungan. Vi forslades sedan tillbaka till loungen och brasan och erbjudanden om mer efterrätt och kaffe. vi tog varsin kaffe. Jag som knappt dricker kaffe tog bryggkaffe som tillreddes på en liten vagn vid våra fåtöljer efter att vagnen med godis och kakor passerat. Jag funderar på att gå tillbaka igen bara för att få äta mer från den där vagnen. Vi fick även melon och en bulle som såg ut som världens godaste bulle, men jag orkade inte ens smaka på den. Det enda jag kunde få ner var en halv macaron med smak av rosépeppar och jag tror jordgubb, samt en chokladtryffel med grisblod och lingon. Jag var nöjd, så vansinnigt nöjd så efter taxiresan hem gick vi raka vägen till sängs. Jag tog inte ens en snus. Men jag borstade tänderna och tvättade lite slarvigt bort mitt smink.

Om jag ska behöver klaga på något så är det jargongen mellan de som arbetar inom köksbranschen, det ligger något lite bitskt i luften. Den vänds såklart inte mot oss som är gäster, men den finns där som en liten hinna av olust. Det kanske alltid är så och de som arbetar där kanske inte tycker att det gör så mycket, men jag hade nog aldrig stått ut, men så är ju jag hyperallergisk mot falskhet. Sen var det synd att jag blev så himla mätt, men det var helt och hållet mitt eget fel. Jag hade en för dålig uppladdning helt enkelt. Jag ser fram emot att få komma tillbaka, struntsamma om jag inte har råd att åka till Thailand över jul, jag äter hellre upp mina pengar än sitter på ett flygplan i tusen miljoners timmar.




tisdag 31 oktober 2017

Bunden

Systern har träffat en man/kille/person. Hon säger att det kan ta slut närsomhelst och vågar inte hoppas så då gör inte jag det heller. Vad är det förresten att hoppas på? Varför ska tvåsamheten vara så jäkla eftersträvansvärt? Nu är det som att något hela tiden ligger i luften mellan oss. Förut var det bara systern, nu finns det en till person där som pockar på uppmärksamhet hela tiden och som finns i hennes tankar. Jag undrar om jag också är likadan. Om det är därför systern alltid suckar lite när jag pratar om Fluffan. Som att någon svalt en bit av mig så att jag inte kan vara bara mig utan att vara där han är. Det hela är ganska vidrigt. Eller romantiskt. Det beror på hur man väljer att se på det hela.

Utklädningslådan

Idag åkte jag med första Tvärbanan till jobbet som går 05.41 för jag kunde inte sova för jag låg och tänkte på vad jag skulle ha på mig denna Halloween-dag. Jag har inte gillat Halloween fram till förra året, när jag insåg att det är en bra dag för jag får ha på mig vad jag vill denna dag utan att ses som weird. Nu blev det ingen weird utklädnad dagen till ära, men jag kanske byter om till Halloween-fikat på eftermiddagen. Jag låtsas varje dag att jag är ointresserad av mode och kläder genom att klä mig i jeans och T-shirt medan det inte finns något som jag älskar mer än att fantisera om olika utklädnader och kostymer.

Jag såg snö nu på morgonen också. Åh, vinter och jul alltså! Undrar om inte detta ändå är den bästa tiden på året.

onsdag 25 oktober 2017

"Presterar som bäst under tidspress"

Idag har jag så mycket att göra på jobbet att jag inte vet var jag ska börja och har istället googlat fotmassagetider i en timme, scrollat igenom Instagram och nu okynnesbloggar jag som synes. Alla mina tre kollegor lyser med sin frånvaro och jag har haft telefonmöte/videomöte med cirkus åtta personer på Lundakontoret helt allena vilket har resulterat i en rodnad i ansiktet som inte riktigt vill lägga sig. Känner mig frisk.

Var på sjukgymnastbesök i morse och fick hejarop och den här höststormen som rasar utanför fönstret känns bara mysig eftersom jag tog på mig hela seglarstället när jag gick till jobbet. Är ett geni!

Åter till ordningen!

måndag 23 oktober 2017

Öppet

Nu låste jag upp bloggen igen för den största anledningen till att jag låste var för att jag sökte ett jobb och jag blev nervös att jag inte skulle få jobbet om de läste här. Men jag fick ändå inte jobbet så det spelar ingen roll. Funderar nu på att eventuellt arbeta på min nuvarande arbetsplats resten av livet. Det är ju bara ett jobb.

Igår brottades jag för första gången sedan jag skadade mig för två månader sen. Visserligen bara med Fluffan, men det var på klubben så inga hårda golv eller konstiga soffhörn i vägen. Jäklar vad lycklig jag var efteråt. Så lycklig var jag efteråt att jag frågade Fluffan om han kunde tänka sig att leva med mig resten av livet. Han svarade ja, och jag trodde på honom.


tisdag 3 oktober 2017

Det blir aldrig så

Jag lyckades se en film som jag tyckte så himla mycket om och helt plötsligt vill jag att hela livet ska vara som en film. Varje dag övertalar jag mig själv att acceptera att livet inte är som en film och samtidigt flera gånger om dagen fantiserar jag om hur jag skulle kunna göra livet lite mer filmiskt. Det suger ju nämligen ganska hårt att livet inte kan vara lite mer som på film. Jag kan även fantisera om tillfällen i livet som varit som på film. Sekunder av absolut lycka, av kyssar som fått rum att snurra, av långa kliv över flygplatsgolv för att lyfta mig upp på starka armar, av snö ute och brasor inne och dånande raseriutbrott.

onsdag 6 september 2017

Det magiska i armageddon

Tänker väldigt mycket på hur fantastiska vissa saker är trots att mycket annat är för jävligt. Önskar litegrann att Nordkorea spränger av sina atombomber så att mänskligheten kan få börja om på nytt. Eller så börjar den inte om på nytt. Det vore verkligen inte hela världen.

torsdag 31 augusti 2017

Nyttigt

Mitt värsta ord i hela världen, nyttigt. Ny sak som jag nu börjat störa mig mer och mer på är likhetstecknet som dras mellan hälsosamt och veganskt. Jag känner flera veganer som äter supermycket godis och flera av dem har järnbrist och äter SSRI. Så långt ifrån hälsosamt som det bara går att komma. 

onsdag 23 augusti 2017

Sträckning

Jag åkte in till stan och tränade i lördags. BJJ. Det var fantastiskt roligt och härligt och jobbigt. Med tio minuter kvar av passet på 90 minuter sa det klick i min fot när jag clinchade med en tjej och jag kunde inte stödja på foten utan att det gjorde ont. Så ja, det är tydligen ledbandet under foten som har fått en sträckning som kan leda till hälsporre om jag inte är försiktig. Detta konstaterades av en läkare på en privatvårdmottagning. Jag uppsökte närakuten på Karolinska i måndags, men läkaren jag träffade där var så nonchalant att jag bara inte kunde låta det vara. Han tyckte att jag skulle gå på foten som vanligt och äta alvedon. Varför ska det vara sån skillnad på olika vårdgivare? Det är sorgligt och läskigt.


fredag 18 augusti 2017

DJ

Förstår inte varför inte någon kallar den där Trump för DJ Trump. DJ som i tönt eller Dumb Jerk. Jag brukar sitta bredvid en person på jobbet som vi kallar för DJ pga personen verkar inte ha alla hästar hemma. Och det är ok att inte ha alla hästar hemma, men om man dessutom beter sig som att man skiter fullständigt i alla andra 37 personer som sitter i samma öppna landskap genom att prata i högtalartelefon med sina kunder, då förtjänar man att bli kallad för DJ.


Den där jävla tröskeln

Min tanke vara att jag skulle träna igår. Jag skulle gå till ett nytt gym och köra tjejträning. Jag hade lagt upp hela dagen så att det skulle bli perfekt att gå dit. Men jag fegade ur. Det här med att gå till ett helt nytt ställe med helt nya människor det kändes alldeles för läskigt. På vägen hem råkade jag se en bild från träningsstället på instagram och började fundera på om jag skulle vända tillbaka. Men det kändes jobbigt att behöva åka till jobbet och hämta min gi som jag lämnat där. Såhär i efterhand hade jag säkert kunnat köra utan, bara jag hade åkt dit. Jag hade sån ågren när jag kom hem. Jag ville ju, men jag vågade inte, kanske kommer jag aldrig att våga. Det enda jag orkade göra var att sova. Fluffan väckte mig när det var middag och efter middagen tog vi en liten promenad innan jag satte mig för att spela candy crush resten av kvällen. Kunde inte brodera, det var bara helt stopp.

Idag vaknade jag med ett ryck och satte mig upp i sängen och tittade på Fluffan. Klockan vara bara kvart i fem, men jag vara pigg och vaken så jag cyklade iväg till jobbet. Mötte mest kaniner och harar, stoppade in Pokémons på alla gym längs vägen och instagrammade den vackra stockholmsmorgonen. Det kändes som ett stort plåster på gårdagens ledsamhet.

torsdag 17 augusti 2017

Off drugs

Jag äter inga p-piller. Det blev en ofrivillig paus. Men det är också spännande att vara utan. När Fluffan och jag blir osams så ger jag mig liksom inte. Jag tycker att jag i någon mån har rätt att försöka förklara att det är tråkigt att komma hem från jobbet och personen jag ska laga mat till redan är hemma och bara sitter framför datorn och tittar på youtube-klipp och dricker öl. Ja, ibland kanske jag också bara vill sitta och göra ingenting när jag kommer hem från jobbet, men jag tycker att man kan vara sjysst och liksom inte bara sitta där när den andra kommer hem och är svettig och jävlig utan kanske möta den andra personen i hallen eller greja med något som känns bra för hushållet. Ja, jag fattar att jag kanske kräver för mycket, men det är den där vidriga känslan att den andra personen bara sitter och väntar. Det här försökte jag förklara för Fluffan igår och han köpte det inte alls, han hade t.o.m. frågat om jag var säker på att jag skulle laga mat igår och jag hade svarat att jag skulle göra det för jag var helt övertygad om att jag skulle hinna hem före honom. Jag hatar att laga mat. Eller jag hatar mest att laga mat efter jobbet, för jag är aldrig sugen på middag. Jag vill äta fil och mackor till middag och sen vill jag sova. Jag lagar maten mest för att jag ska ha en go matlåda på jobbet som lyfter tillvaron en smula. Och för att Fluffan ska vara glad. Som jag hatar att jag lagar mat mest för att Fluffan ska vara glad. Hursomhelst urartade det hela till ett gräl fast jag inte tyckte att det var det, men jag pratade tydligen i fel tonläge. Sen både skrattade jag och grät och slet mitt hår. Jävlar vad frustrerad jag blev. Och rädd. För det här är liksom jag på riktigt. Men jag vågade liksom fortsätta och stå på mig och ifrågasätta och när Fluffan sa att jag skulle lämna honom ifred vågade jag fråga om det skulle gå över och han svarade att "det är klart det gör!".

Andra känslor jag känt den här veckan är illojalitet. Har aldrig känt det förut. 

onsdag 16 augusti 2017

"Ful"

När jag tänker på dåliga saker jag gjort i mitt liv så tänker jag på den gången jag kritiserade en tjej på Instagram som väldigt ofta regrammade bilder från ett annat konto med en hund som jag tyckte var så ful att jag tyckte synd om den. Jag skrev till henne att jag tyckte att det var lite som att lägga upp bilder på någon som är utvecklingsstörd och skratta åt det. Hon svarade mig att hon tyckte hunden var gullig och att det blev galet för att jag i mitt huvud tyckte att den var ful.

Det här kan jag tänka mycket på och försöker att rättfärdiga mig själv som mådde dåligt av bilderna på hunden. Jag avföljde henne sen, jag orkade inte titta på den där hunden. Det hela blev så problematiskt i mitt huvud, varför reagerade jag som jag gjorde? Jag försöker fortfarande finna svar trots att det har gått flera år.


torsdag 10 augusti 2017

Normen

Det finns tydligen helt vanliga norm-killar som också spelar Pokémon Go. Nu på morgonen var första gången jag såg en sån, med två mobiltelefoner, som la in en mon i ett gym samtidigt som jag gjorde det och tittade på mig. Han har säkert barn och en fru. Inga norm-killar är singlar.

Ok, jag bara låter mina fördomar fladdra fritt i vinden här. Tänker för mycket på normer idag. Jag ska på intervju. Försökte klä mig som normen, eller så som jag tänker att normen gör. Vet inte om jag lyckades. Förmodligen inte. Vi får se hur det går att vara som jag är. Har liksom ingen lust alls att spela en roll. Men jag har fattat att det är det jag måste göra, för ingen gillar mig som jag är. Inte de som kan tänkas erbjuda jobb som jag vill ha iallafall. 

måndag 7 augusti 2017

Ork

Jag orkar inte ens gnälla här mer.

Tips mottages på bra psykologer i Stockholm eller erfarenhet från online-terapi.

Tack!

söndag 23 juli 2017

Hemma var ligger det nånstans

På riktigt så blev allt så mycket bättre bara vi kom hem. Påminn mig om att aldrig igen åka på solsemester med en person som inte riktigt tål solen. Typiskt att jag bara tycks bli kär i personer med fräknar som inte tål sol.

Skulle egentligen på arbetsintervju i fredags men det tycks vara en grej nu att det blir avbokat innan jag kommer dit. Träffade Morran istället och det var mycket fint.

Vågade approcha en Pokémon-tränare som jag hållit koll på ett tag. Ja, det låter kanske creapy, men det är en person i området som jag sett en massa och räknat ut hens alias och igår var jag ute sent efter att jag spelat Lemmings i flera timmar och druckit cava i ensamhet och då gick jag förbi ett gym och kände mig modig och började prata med hen och vi tog över ett gym tillsammans. Fluffan hade hoppats på att jag kunde få personens riktiga namn så att jag kan få en vän att hänga med, men så jävla påstridig kan jag ju inte vara.

Idag var vi ut till Norrtälje och fick äntligen i båten och tog en tur ut och hann även hälsa på gamla vänner till Fluffan som är härliga småbarnsföräldrar som jag vill hänga med i solen. Men Fluffan ska brottas och jag ska snart åka till mamman som äter sina cellgiftstabletter och vill att jag ska komma hem så vi åkte tillbaka till Bromma och Lemmings och här är vi nu.

Systern är i Grekland och jag ska till en läkare på måndag och kolla på min rygg som varit konstig sedan i maj. Kan ryggen bli dålig av yoga?

Fluffans mamma har förresten trillat i trappan på landet och fått sår i panna och blåklockor på båda ögonen och det verkar som att ingen är riktigt frisk just nu, men hon mår bra. Min far har opererat höger hand och är halvt handikappad mitt i det här med mammans cancer. Väntar bara på att Fluffan ska få någon sjukdom, men det värsta som hänt honom verkar just nu vara sår på tårna efter att ha vilat från brottningen ett par veckor.
Hoppas att ni har en skön semester.

tisdag 18 juli 2017

Studsboll

Morgonen är värst. Jag vill sova för att hålla tankarna borta, men hjärnan är som en studsboll. Eller det kanske inte är hjärnan som är en studsboll utan tankarna i hjärnan. Och då går det såklart inte att läsa eller göra något alls. Jag ska skriva brev när jag kommer hem. Eller besöka en vän.

måndag 17 juli 2017

Förlåt

Jag är på semester i ett varmt land och vill egentligen mest bara gråta. Vill bara berätta för någon hur det känns just nu, men vet inte vem så jag skriver här. Jag försöker läsa och fånga Pokémons så mycket jag bara kan för att hjärnan ska hålla sig sysselsatt med annat än att vara ledsen.

Min största tröst just nu är att syster och jag har en bra överenskommelse och att jag ska åka till Dalarna den 25e juli. Det är de två bästa sakerna just nu.

söndag 9 juli 2017

Idyllen

Jag tog ledigt ett par dagar extra så att jag kunde följa med mamman och träffa onkologen och mammas kontaktsjuksköterska och får reda på vad som händer och sker, varför cellgifter går före operation och varför cellgifterna måste ges i en speciell infart med en lång slang som sätt in lång in i kroppen. Sånt där som jag inte hade en aning om trots att jag tittat massvis på Grey's Anatomy.

Efter onkologen hämtade vi mostern och åkte till Bingsjö och låg på en filt, åt saker, lyssnade på musik och frös. Jag ville se Fäboland en andra gång och hade luskat ut att Sara och Samantha skulle befinna sig i Bingsjö och var så nöjd med att mamman och mostern också fick uppleva detta fantastiska musikaliska stordåd. Jag körde bilen hem från Bingsjö genom skogen i sommarnatten och det kändes som att jag var jord för att köra bil efter konserter i dalaskogen.

På torsdagen träffade jag både Nina och Jay D och pratade och pratade. Jag kunde ha pratat så mycket mer. Det känns som att det inte finns något stopp när det sätts igång. Huvudet känns lättare, men samtidigt också lite tyngre. Är så tacksam över att jag har så smarta vänner.

Syster och jag röjde busk en dag. Hon gick med röjsågen och jag plockade ris. Mamman och pappan var också där, men vi gjorde det mesta trots att gräsallergin gjorde sig påmind å det grövsta och flugorna surrade runt våra huvuden som om vi vore två kor. Efteråt badade vi i dammen, låg på bryggan, så njutit. Cyklade in till noret för att spela Pokémon och åka rullskridskor. Systern skulle åka rullskridskor alltså, inte jag, blir inte så mycket av det. Som två tolvåringar kände vi oss.

Igår plockade vi jordgubbar i landet och sen var jag hos fastern och lämnade tillbaka ett ångestladdat broderi. Att träffa fastern är som att träffa mig själv som nästan 70-åring. Det är fascinerande att umgås med en person som är så lik en själv i sitt tänk, kanske inte rakt över, men till mångt och mycket. När jag kom hem fick jag följa med till sjön och ro medan Far la nät.

Jag vill inte åka tillbaka till stan och ensamheten och soffan.

tisdag 4 juli 2017

Kattdrömmar

Så jävla drygt att gå omkring och vara gråtig hela dagen för att det är kaos i huvudet. Önskar att jag var påväg till ett ställe där jag bara kunde få ligga still och gråta, men jag ska ju åka till ett ställe där jag måste låtsas att jag är pepp och glad när jag inte är det och jag är redan nu trött bara av att tänka på det. Skulle verkligen behöva ösa ur all ångest på någon, men jag vet just nu inte vem jag ska prata med. Pratade lite med Jojo i söndags, men måste liksom hålla igen för där sitter hon med sin två veckor gamla bebis och är svinlycklig och jag vill liksom inte förstöra. Och jag förstår att inte Fluffan vill bli smittad. Fluffans huvud skulle trilla av. Och jag fattar att jag borde tänka bra saker istället, men det är som att det inte finns någon plats för det just nu i mitt huvud. Jag måste ösa ur det där svarta för att solen ska få plats. Men det blir bra att åka till Portugal tror jag. Jag kan ligga under ett parasoll i värmen och låtsas att jag är en katt som inga bekymmer har.

måndag 3 juli 2017

Sommarlista

Hittade den här listan hos Linn och copypasteade gladeligen så något är skumt med formatteringen. Men det får ni leva med.

Mina planer för sommaren: 
Åka till Leksand. Åka till Portugal. Förhoppningsvis åka båt. Läsa mycket. Skriva långa brev. Fånga Pokémons.
Hur länge ska du vara ledig?
Fyra och en halv vecka.

Vad ser du mest fram emot? 

Att ligga under ett parasoll på en strand.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 

Resorb.

Kommer du att bli brun? 

Förmodligen.

Vad kommer du att äta? 

Fisk.

Vad kommer du att dricka? 

Vatten.

Vad kommer du att ha på dig? 

Så tunna kläder som möjligt. Och shorts. Alltid shorts på semestern. Och på kvällarna min nya ulltröja. Men inte i Portugal.

Det här lyssnar jag på i sommar:

En himla massa poddar. Invisibilia, Lilla Drevet, Mordpodden, Rättegångspodden, Spår, The Nerdist mfl. 

Vad oroar du dig för?

Allt. Att jag ska vara ledsen hela tiden, att mamma ska vara dålig, att Fluffy ska vara arg, att Far ska vara sur, att syster ska vara ledsen, att båten inte ska starta, att Portugal ska vara för varmt, att jag ska ha ont, att ingen ska vilja ha mina brev, att det ska regna hela tiden.

söndag 2 juli 2017

The struggle is real

Alltså ja, töntig rubrik liksom. Jag vet.

Alltså förra helgen när jag var i Leksand befann jag mig i den sämsta sortens negativa energi. Jag höll på att bli tokig. Som tur är hörde Jay D av sig och lyfte mig och jag hängde uppochner i min yogahammock tills jag fick ont i huvudet. Jay D och jag har bestämt att vi ska ses nästa gång jag åker till Leksand, vilket är redan på tisdag. Ska följa med modern till lasarettet och kanske gå på Bingsjöstämman. Och systern kommer så att vi kan ta kvällspromenader och prata om vår dysfunktionella familj.

Måndagen var ganska fantastisk. Jag hade en mysig exceldag med poddlyssning på jobbet. Min bästa kollega A var kvar i Barcelona efter helgen så jag hade ingen att prata med riktigt, men det kändes ändå skönt att inte längre befinna sig i den där negativa bubblan.

På onsdagen ringde de från en rekryteringsfirma där jag varit på intervju och berättade att intervju nummer två hade blivit inställd. Jobbet jag sökt verkar helt magiskt, men de hade kommit fram till att jag inte var tillräckligt kvalificerad inom ett enda område och därför ville de inte längre träffa mig. Och på torsdagen skulle jag träffa en vän, som helt plötsligt avbokade och då kändes det som att allt helt plötsligt var skit igen. Som att den här negativa energin strålar ut från min kropp och smittar allt.

Jag pratade med bästa A på jobbet som gav mig stöd och det var jävligt fint. A är smart och låter sig inte påverkas av så mycket känslor och skit som jag gör. Jag försöker stänga av den biten, och lyckas ofta, men ibland när precis allt känns skit är det förstås svårt.

Igår skulle vi lägga i båten var det tänkt, men givetvis strulade motorn, så det blev ingen båt i sjön den här helgen heller. Trodde litegrann att min negativa energi smittat den där båtmotorn, men vemsomhelst förstår ju att motorer som inte använts på tre år redan är fyllda av så mycket negativ energi att lite extra inte har någon inverkan. Fluffan surnade ihop lika mycket som den där motorn medan jag plockade fram den där urprojektledarfunktionen och höll humöret uppe och la fram olika planer för tillvägagångssätt och mat så att den sura mannen som betedde sig som ett barn slapp använda sin hjärna till något annat än att lösa motorproblemet. Gah! Jag vill också förvandlas till ett litet barn någon gång så att jag kan få bli omhändertagen och serverad både mat och aktivitetsscheman.

Jag har annars spelat väldigt mycket Pokémon den här veckan. Har känt mig extremt nördig, men det har känts bra och meningsfullt. Andra skaffar barn, jag levlar till Level 30. Men alltså, många som spelar nu är på mycket högre level än vad jag är så min nördighet är ganska medelmåttig.

Det där negativa känns just nu inte så fasligt närvarande för jag ska träffa bebis till senare och har stämt träff med en blomvakt till kvällen. Bebisar är ju inte det bästa jag vet, men jag är vädligt förtjust i bebisens mamma, så det får gå.

torsdag 29 juni 2017

Benhåret

Jävlar vad nära det var att jag rakade av håret på benen i förrgår. Jag satt i badkaret med rakhyveln framme och då slog det mig att jag ju faktiskt skulle kunna ångra mig. Om jag skulle raka av håret så tar det ju en stund innan det växer ut och blir mjukt igen. Och jag vill ju egentligen raka benen för att mina ben är så fula. De är fula båda med och utan hår. Jag har ju inga vader. Vader är ju det som gör kvinnobenen. Vader är norm och smala ben är fult för de följer inte normen Och då slog det mig att det spelar ingen roll om jag rakar benen för jag kommer ändå tycka att de är fula. Nu är de åtminstone lite speciella lite speciella. Ärriga, håriga och vadlösa.

onsdag 28 juni 2017

Fråga lillasyster

"Det var någon som hade spillt smörkaffe över stora delar av köket när jag var borta under helgen så nu har jag tömt ut lådorna med alla kastruller, stekpannor och torrvaror och torkat rent. Är det här anledning nog att göra slut med någon?"
"Nej, det är inte anledning nog. En del människor ser bara inte hur smutsigt det är. Ibland tänker jag att det är smutsigt hemma hos mig också på ställen som jag inte tänker på."
"Ok, tack!"

måndag 26 juni 2017

Croissantkärlek

Det bästa med att sova är att jag när jag vaknar har glömt bort allt det dåliga.

Jag kände mig så jävla bra i huvudet och magen nu på morgonen att jag tänkte att det kanske var så bra så att det inte skulle spela någon roll om jag åt en croissant. Så då gjorde jag det och nu sitter jag här med magont. Ska försöka att komma ihåg det imorgon när jag sitter här igen och tycker att jag kan unna mig. Om jag kunde så skulle jag nog leva på croissanter. Precis som folk kan bli friska från sina allergier så borde jag ju kunna vänja magen vid att äta croissanter.

söndag 25 juni 2017

Eremiten

Det är jag det. Alla andra firar midsommar med sina tjocka släkter. Jag sitter i ensamhet och känner mig vidrig.

lördag 24 juni 2017

Svarta hål

Jag känner mig mest som ett stort svart hål. Fluffan säger att jag har sorg. Sorgen kanske är den utlösande faktorn, men det är så mycket mer än sorg. Det är ilska och otålighet. Det är ovilja och olust.

Jag längtar till jobbet, där jag vet vad jag ska göra. Just nu orkar jag inte öppna någon bok eller lyssna på musik. Jag skriver det här enbart för att jag hoppas att det ska kännas bättre om jag försöker förklara.

Jag känner mig mest som ett stort svart hål. Tomt och ensamt och osanda av ondska.

"Den man som tycker det är frånstötande med kroppsbehåring på kvinnor gör bäst i att hålla sig borta från dem."

Ja, det var väl nåt sånt jag försökte säga. Tiden är ur led.

Du får göra som du vill, men fundera gärna på för vems skull du gör det.

torsdag 22 juni 2017

Därför hatar jag människor

Vi är så fokuserade på helt fel saker. Vi fixar med håret och lägger tusentals timmar på att träna musklerna i våra kroppar. Vi parasiterar på denna jord. Vi smutsar ner och bygger fula saker som smutsar ner ännu mer. Vi är av kött och blod. Vi sprutar doftämnen på oss så att det inte ska kännas att vi kissar och bajsar och svettas som alla andra. Vi tänker bara på oss själva. Vi jobbar vid ett skrivbord i rader av skrivbord och får pengar så att vi kan äta djur som lidit hela sitt liv och grönsaker som har färdats flera varv runt jorden. Vi knuffas och trängs. Vi gör skillnad på olika sorters människor. Det är fult att vara tjock och fint att vara smal. Du är mindre värd om du är svart och mer om du är vit. Du är mer värdefull om du är man än om du är kvinna. Vi blir sjuka av vår egen smuts. Vi har sönder jorden och atmosfären så att solens strålar bränner sönder vår hud. Vi mördar och våldtar varandra. Vi ser bara dollar-tecken framför våra ögon. Vi trängs. Vi klibbar. Vi torkar ur och skrumpnar och ruttnar. Vi köper saker som vi ska ha på oss eller som vi ska ha i våra hem, saker som glittrar, bilar som glänser och mullrar och smutsar. Vi värker och ömmar. Vi äter frukt som sprutats fulla med gifter som fräter sönder naturens kryp, kanske även våra magar. Vi är fulla av hat och ångest. Vi låter ett land i väst styra över oss. Vi låter pengarna styra över oss. Vi låter det spenderas massor av pengar på att jaga barn som fildelar, som delar glädje medan vi inte alls vill lägga lika mycket resurser på att jaga barnporr. Vi våldtar barn och kvinnor. Vi våldtar naturen, jorden, rymden.



(Ännu en önskerubrik som legat här och skräpat.)


onsdag 21 juni 2017

Varför Gud inte finns

Stephen Hawking är en smart kille som är ungefär ganska så exakt 40 år äldre än mig. Stephen Hawking tror inte på Gud. Stephen Hawking kan förklara allt, allt, allt med vetenskap och om Stephen Hawking säger att Gud inte finns så finns inte Gud.

Det vore dessutom så jävla märkligt om Gud fanns. Finns då alla andra gudar också? Tänk hur många gudar som då skulle vandra omkring på jorden och vore det inte lite märkligt att någon så sällan träffar på någon av dem?

Jag tror på magi istället. Magi har ingenting med någon Gud att göra. Stephen tror förmodligen inte heller på magi, men jag har inte frågat honom.



(Det här är en svingammal önskerubrik, så gammal att jag inte tänker berätta vem som gett mig den.)

torsdag 15 juni 2017

Magi

Magiska saker händer hela tiden. Det är fantastiskt. 

Nyss t.ex så tänkte jag asintensivt på Fluffan och då mailade han. Igår tänkte jag asintensivt på min mamma och då skickade hon ett glatt sms. Jag förutspådde att mitt kusinbarn ska få ett syskon. Olika saker liksom. Älskar att verkligheten inte är helt platt och tråkig.

Nu ska jag gå ut och fånga Pokémons och sen gå på bio. 

onsdag 14 juni 2017

Bikinitrosan

Som vanligt när det börjar närma sig semestern så påbörjas jakten på den perfekta bikinitrosan. Och som vanligt förstår jag inte varför bikinitrosor måste vara så små. Och är de höga så skär de in i röven. Samma sak med baddräkter, om jag inte väljer en storlek som är lite större och plufsigare. Var finns den perfekta bikinitrosan? Förra året köpta jag nåt som funkade ganska bra från Monki. Det var en skön bikinitrosa med tigrar på, men den kanske var lite för stor och hängde lite på sniskan när jag graciöst hoppade upp på bryggor och poolkanter. Dessutom var trosan mest i vitt vilket jag inte är så förtjust i. Så det är vad jag får. Nåt som skär in eller nåt som är i "fel" färg och som inte döljer som det ska. Har tillockmed googlat "bra bikini för bullfitta" men får inte en enda träff. Dåligt internet! 

måndag 12 juni 2017

Krämporna

Var på supermysig 30-årsfest i helgen och är fortfarande trött. Känns som allt som borde kännas bra har runnit ur min kropp. Vill bara hem och sova med huvudet mot Fluffans bröst. Kanske äta chips också. Allt annat känns ointressant. Precis exakt allt.

torsdag 8 juni 2017

Teamet

Idag har jag lyckats med nåt klantigt. Jag har dragit på mig en alldeles för tjock tröja över ett linne. Så jag svettas, drar av mig tröjan, börjar frysa, drar på mig tröjan, börjas svettas, drar av mig tröjan, börjar frysa, och så vidare. Ni förstår ju att jag knappt kan arbeta.

Igår tog Fluffan och jag foton på vår lägenhet till lägenhetsbyte. Oj vad jag inte vill flytta från vår lägenhet just nu och oj vad duktiga vi är på att fuskstäda tillsammans. Helt awesome faktiskt. 

söndag 4 juni 2017

Sjukhus och ångest

Jag sa till Fluffan att jag inte var bakis och sen blev jag bakis. Såg på det ett avsnitt av Grey's med en tjej som hade maskar i hela magen. Mår så himla illa just nu. Jag måste sluta plocka upp saker från backen. eller äta sånt som har legat på golvet. Måste sluta. Vad jag vet så kan ju jag också ha fullt med maskar i magen. Så jävla vidrigt.

Vi skulle åka till landet idag, men vi struntade i det. Var kanske lite för trötta. Och jag började få ångest över att jag kanske var otrevlig mot folk igår. Frågade Fluffan om han tyckte att jag var otrevlig igår, han tyckte inte det. Vill faktiskt inte vara en störig person, men känner att jag kanske är det. Det är det här med kallpratandet som jag är så jävla dålig på och så säger jag rakt ut vad jag tycker. Hoppas att det blev dans efter att vi hade åkt hem igår och att alla glömde att jag var ett as.

När vi åkte hem gick vi till huvudingången på Karolinska och utanför satt en ung tjej med droppställning och rökte. Det kändes lite ledsamt. Sjukhus är liksom så himla ledsamma.

MF OPERA!

Kära Bullen,
What's up with det här med att när vi går på fest och dricker alkohol så blir Fluffan trött och jag blir svinpigg? Är det mina alkoholistgener som spökar?

För övrigt vill jag erkänna att jag hatar när människor frågar vad jag jobbar med och jag ber om ursäkt att jag blir sjukt bitchig av den frågan. Ska sluta nedvärdera mina arbetsuppgifter, lovar och svär.

Har blivit sjukt bra på att inte nedvärdera mina matlagningsskillz på sista tiden och helt magiskt så har maten blivit godare. Damn you self hating genes! Ska implementera detta på jobbfrågan också så kommer allt med största sannolikhet att blir bra. Lovar!

Vill även informera om att disputationsfest är som ett bröllop, men istället för att hylla två personer som älskar varandra så hyllar man en person som älskar att skriva rapporter om stamceller. Och så kommer någon och sjunger opera ungefär en och halv meter ifrån dig så att dina inre organ darrar och någons flickvän kommer att sjunga en asfin sång om kärlek så att även Fluffan vill gråta och då är det jävligt tur att det är så mörkt att de som kompar på piano inte ser noterna och spelar fel så att inte allt blir fruktansvärt perfekt och alla vill gråta ögonen ur sig. Kanske kommer även ett gäng barnkirurger att sjunga en sång de skrivit till melodin Blinka lilla stjärna och många tal kommer att hållas om den fantastiska disputanten som ju faktiskt är den mest ödmjuka person du har träffat och som aldrig skulle få för sig att skryta om sitt SM-guld i BJJ.

Tillåt mig att tacka för att jag fått vara med om detta utomordentligt fantastiska. Tack!

fredag 2 juni 2017

Surströmmingsmage

Känns som jag har en surströmming i magen som ligger där inne och jäser och bildar gaser. Magen är som en hård ballong. Tror att förkylningen nu håller på att avta eftersom jag besväras mer av gaserna i magen än av snoret i näsan.

Imorgon ska vi på disputationsfest. Jag har aldrig varit på en sån förut. Vet inte hur det går till. Är det som ett bröllop fast det är bara en person man firar? Som någon sorts examensfest? Jag har aldrig varit på någon ordentlig examensfest heller tror jag. Hoppas bara att jag är snäppet ännu friskare imorgon eftersom det är läkare jag ska frottera mig med, tänker att läkare inte ha med förkylda människor att göra.

Middagstipset

Ok, så jag vet hur svårt det kan vara att hitta på mat varje dag och eftersom vi redan under förmiddagen bestämde vad vi ska äta till middag delar jag därför med mig här. Halloumiburgare. Svinenkelt och supergott. Extra gott blir det med en liten bit cheddar på. Ost med ost alltså, bättre än så blir det kanske inte. Sen går det förstås att ha på en massa annat gott, som gucka och picklad rödlök, det skadar inte alls. Gode gud gör så att mitt smaksinne vänder åter innan kvällen.

Hallå me!

Alla lata jävlar

Jag jobbar lite hemifrån idag för jag börjar klättra på väggarna snart. Ska njuta av Grey's Anatomy i eftermiddag och så behöver jag kanske inte klänga på Fluffan hela kvällen när han kommit hem från jobbet.

Jag har pratat med mamman. Inget nytt. De magnetröntgade henne igår, men resultat kommer kanske först om en vecka. Vi åker hem nästa helg och ska gå på 30-årskalas och förhoppningsvis får vi veta hur det är ställt då. Far ska till vårdcentralen och undersöka sina händer som gör ont ungefär hela tiden. Han har fått diagnosen karpateltunnelsyndrom, eller vad det heter, men han använder ju händerna hela tiden så de får aldrig vila. Förmodar att de behöver vila. Jag hör hur orolig hon är att både hon och far ska vara sjuka samtidigt och inte orka ta hand om någonting där hemma. "Det spelar ingen roll" säger jag. "Om du tänker på det i det långa loppet så spelar det ingen roll att det inte är städat." Jag säger till henne att vi får komma hem och jobba om det skulle behövas. De har liksom så himla höga krav på sig själva hela tiden. Det ska vara städat överallt och fint i trädgårdslanden och den där brandplatsen måste städas upp nu nu nu. Allt ska vara snyggt och prydligt och det är fult att be om hjälp, liksom skämmigt, för då är man en klen människa som inte klarar sig själv. Ja, det är ju inte så konstigt att jag är helt störd i huvudet och tycker att alla jävlar är lata. 

"Man kan få anhörigstöd" säger mamma. "Som ett barnbidrag fast för en anhörig som är sjuk, det vet jag!" säger hon och låter ledsen på rösten. 

torsdag 1 juni 2017

Dygnsrytm

Idag fick jag ändå sova till klockan fyra. Tror att min dygnsrytm kan vara helt förstörd. Men tänker att det ändå är det här som kan vara mitt normaltillstånd. Morgonen är ju den bästa tiden på hela dygnet och eftermiddagarna den sämsta. När jag är hemma och sjuk så sover jag bort eftermiddagarna och vaknar lagom till att det börjar bli middagsdags. Sen kan jag vara vaken nästan fram till klockan tolv och vaknar tidigt ändå. Borde försöka implementera den här dygnsrytmen i vardagen på något sätt. Det är ju känt sedan länge att mina eftermiddagar är hopplöst ineffektiva eftersom jag bara vill sova. Det här med att vi ska jobba vissa tider, äta vissa tider och sova vissa tider är ju bara hittepå som så mycket annat.

Sjukdomen verkar inte avta det minsta. Igår kändes det så dåligt att jag ägnade en stund åt glassätning. Jag som inte ens gillar glass speciellt mycket. Idag undrar jag om jag ska supa ner mig själv. En rejäl fylla kan kanske skrämma bort sjukdomen, jag ser gärna att jag är frisk till helgen. Skulle därmed även kunna ägna dagen åt kryptiskt fyllebloggande.

onsdag 31 maj 2017

Tidsinställning

Ni kanske tycker att jag borde tidsinställa lite inlägg så att inte alla inlägg kommer samtidigt. Det kanske jag också tycker att jag borde göra för att 1. inte trötta ut er. 2. kanske få lite mer kontinuitet och på det sättet kanske locka fler läsare(jag vet inte om det överhuvudtaget är rimligt, men kanske).

Men 1. jag vet inte om ni verkligen blir uttröttade. 2. jag vet inte om jag är i behov av fler läsare, eller jo det vore förstås göttigt att ordbajsa loss hela dagarna och på något jävla vänster tjäna sitt uppehälle på det. men alla vet att det inte är rimligt. bloggen är död. (om du inte skriver om skönhet och mode förstås. uäck!) 3. alltså jag tror att jag gillar att allt kommer i små klumpar såhär. Det gör det mer äkta. Jag gillar äkta. Sant. Ärligt. Genuint. Inga förklädnader. Här är jag. Ta mig som jag är. Jag vägrar låtsas. "Se mig för här är jag!" *sjunger vidare*

Kontaktannons

Sökes: musa/bästis. Du är en människa mellan 30-60 år som bor på gångavstånd från Garbos i Sumpan. Du är bra på att spela ukulele, äta mazariner, dricka för mycket sprit och gnälla. Finnes: 35-årig manshatande feminist med handarbetesångest som verkligen verkligen vill sluta snusa.


(Det kanske är för specifikt med ukulelen, mazarinerna och spriten. Kanske ändrar det till instrument, bakverk och alkohol.)

September 2011

Om ni som jag inte kan sova någon gång så kan jag rekommendera er att läsa mina blogginlägg från september 2011. Mitt mål är att blogga lika bra som jag gjorde i september 2011. Kan tyckas vara lite meningslöst eftersom bloggen har gått ur tiden, men det är bra att ha ett mål. Misstänker dock att det kanske krävs en massa olycklig kärlek för att skriva riktigt bra samt en riktigt bra musa. Feta katten var min musa i september 2011 och stimulerade mitt sinne på ett fantastiskt sätt som gjorde mig lagom nonchalant. Jag arbetade också på ett arbete med människor över 45. Jävligt viktigt det där.


Svamp

Men det var en fin lång helg innan jag blev sjuk. Vi tvättade båten och grävde upp en massa buskar ur det lilla landet på landstället och sen ville jag leka spa. Spaade mig i duschen så länge att Fluffan blev utan varmvatten och fick tröstäta mackor istället. Jag hittade mitt livs första fästing på min kropp på fredagen och när vi kom tillbaka till lägenheten på fredagkvällen friserade jag lite kroppsbehåring för att lättare se så att jag inte hade fler fästingar.

Vi gjorde egna halloumiburgare som blev så himla goda och så var vi på yoga på lördagen. Jag skulle sen på rollerderby och någon sa efter yogan "vad snygg du är, är du alltid såhär snygg?". Fluffan stod brevid och tittade på mig. Jag som är sämst på att ta komplimanger sa väl något jävla plumpt som vanligt. Jag hade ju bara klätt mig så som jag vill gå klädd varje dag, men inte gör eftersom det är för kallt eller för att det inte känns lämpligt på mitt jobb. Avskyr att jag ens bryr mig så mycket om vad som är lämpligt på mitt jobb. På rollerderbyn var det flera som gav mig snälla kommentarer och jag kände mig så jävla lycklig över att få vara i ett sammanhang en stund där jag får vara mig själv och där folk är genuint snälla. På kvällen var jag till syster en sväng och åt smörgåstårta tillsammans med hennes arbetskamrater och förundrades över det fantastiska med att umgås med människor runt 45 som inte behöver bry sig något alls om artighetsfraser och ytlighet, jag hamnade direkt i ett djupt och intressant samtal. Diskuterade saken med Fluffan när jag kom hem och han påpekade att jag nog blivit väldigt gammal som så mycket gladdes åt ärliga 45-åringar. 

På söndagen var jag på rollerderby igen och så badade vi innan vi var hem till en av Fluffans vänner och kollade på UFCn och Fluffans vän ba: "vad somrigt fin du är!". Jag sa bara tack den här gången och kände mig genuint tacksam över att alla varit så vänliga mot mig hela helgen men kände mig också lite sjuk i huvudet som blev så glad. Vad är jag för en människa som går omkring och känner mig såhär ensam hela tiden när det finns så mycket trevliga människor därute. Jag har kanske bara hamnat i fel sammanhang. 

På måndagen visade det sig alltså att jag blivit sjuk. Gick till jobbet först för jag trodde att det bara var extrem trötthet som hade drabbat mig, men när en grej hängde sig i datorn, mitt huvud kändes som ludd och jag ville skrika ut min ilska över hela kontorslandskapet så insåg jag att det bara var att gå hem.

Sömnlös

Det där kryptiska jag skrev om förut ni vet. Det handlar om mamman och det handlar om cancer. Den här gången vet jag inte så mycket och så har det varit långhelg mitt i alltihop så allt drar ut på tiden innan vi får svar. Jag hoppas att de ska ha fel. De kan ju ha blandat ihop några tester eller bara sett fel på en röntgenplåt. Den här ovissheten gör allt så mycket värre, eller det känns så svårt att ta i. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Så jag blev helt enkelt sjuk. Har inte varit sjuk sen i höstas och jag förstår ju nu att det är stress som gör att jag blir sjuk. Jag kan inte sova. Jag som aldrig brukar ha problem att sova. Jag tycker inte om att ligga i varken sängen eller soffan. Jag längtar ingenstans och efter inget mer än att mamma ska ringa och säga att allt blir bra, eller att de tagit fel. Och så tänker jag tankar som inte får tänkas, skämmiga tankar, eller tankar om hur jag ska kunna få gå först. Hoppas att cancern ska ta mig först på något sätt. Ynkliga och själviska tankar för att jag inte orkar vara ledsen. Det här händer ju hela hela tiden, jag förstår inte hur människor orkar. 

tisdag 23 maj 2017

Åter till ordningen

Är monstertrött och uttråkad. Förmodligen är det tristessen som gör mig såhär trött. Är understimulerad så att det skriker om det. Tur att det bara är några enstaka timmar kvar att jobba den här veckan och sen blir det ledigt. Jag tänker bajsa på den nya toaletten på landet och hänga upp min yogahammock i något bra träd. Är väldans sugen på att baka bröd också, men vi får se hur det blir med den saken. 

lördag 20 maj 2017

Av godo

När någon dyker upp från en svunnen tid och jag blir helt överväldigad av en massa gamla känslor som bubblar upp. Så överväldigad att jag nästan börjar rodna, men ändå känns allt så fantastiskt fint.

Det dröjer ett tag innan chocken går över. Jag vet inte riktigt om den gjort det ännu. Den känslan vill jag liksom inte göra mig av med, att människor kan kliva fram till mig genuint glada över att få träffa mig.

Det är vad ensamheten i stan gör med mig, till en törstande människa, en människa som inte känner sig omtyckt. För träffar du aldrig någonsin någon som verkar genuint glad att träffa dig på flera månader så känns det så. Fluffan och jag bor ju ihop så där tas allting för givet. Men här på landet går det att ta en promenad med hunden och få kramar. Det är en kall jävla stad jag lever i. Jag hoppas att det inte blir så länge till.

fredag 19 maj 2017

Projektet fortsätter

Tuff dag idag. Var tvungen att övertala mig själv i duschen att inte raka benen. Igår såg jag en tjej med Barbie-blanka vader när jag gick hem. Jag tittade på dem med beundran i blick. Sen kom jag på att jag inte har några vader.

Vi får se om det blir varmt med håret på benen. Den enda nackdel jag ser hittills med att inte raka benen är att benen ser extremt torra ut eftersom jag inte varje dag karvar bort det översta lagret av döda hudceller. Och så är det förstås det här med vad alla andra tänker. Men det är väl struntsamma om de tycker att jag är äcklig och lat (kanske tycker de inget alls). Människor ute på stan bryr jag mig inte så mycket om, det är mer människor på kontoret, men det borde ju jobba istället för att tänka saker om mina håriga ben.

Jag vill ju raka benen för min skull. Tycker jag att det är snyggt med rakade ben eller handlar det om att andra ska tycka att mina ben är snygga? Jag har inte bestämt mig ännu.


torsdag 18 maj 2017

Upp till kamp

Något konstigt har hänt med Fluffan. Jag tror att han kanske har börjat förstå mig.

Det började med min utläggning i söndags om kvinnor och hushållsarbete. Jo, vi pratade om Maria Sveland och att hon bara har satt ord på det som många kvinnor känner. Och Fluffan ba, "Va?" Och sen härjade jag på och jag vet inte om det var då någon sorts polett trillade ner, det kan också vara något temporärt. Alltså vi har inte varit osams om det här tidigare, Fluffan vill att det ska vara jämställt och så, men han, precis som de allra flesta män, förstår inte problematiken. Hursomhelst har han sen dess varit väldigt snäll. Eller så är det för att jag har mått bra och allt har känts lyckligt. Och idag ba:"Vi kan köpa hem någon mat." Han har aldrig sagt något sånt förut, inte för att han har något emot det, men han kanske har börjat fundera på vem det är som egentligen kanske inte lagar mat varje dag, men som nästan alltid bestämmer mat och på helgerna ibland behöver komma på tre olika rätter för att Fluffans hjärna lider brist på matinspiration. All denna hjärnaktivitet som läggs på att planera så att personen jag bor med inte ska bli tjurig och hungrig, jag skulle vilja lägga den hjärnaktiviteten på att kanske orka göra något annat. Spela Lemmings kanske, eller läsa, eller brodera på kjolsäcken eller komma på hur man botar dödliga sjukdomar. Sånt. Hoppas att det här inte är något temporärt, kanske måste utdela en dos feminism varje vecka så att det håller i sig. 

Magi

Jag tycker inte om att skriva kryptiska blogginlägg, men jag vet att det kan var såna som läser här som inte förstår att det som läses på bloggen stannar på bloggen. Det har hänt förut att någon inte förstår det och vänder sig till en tredje part och då kan någon annan bli ledsen. Jag vill ingen något illa, jag bara berättar min historia, men låt den få stanna här.

Nu blev det kryptiskt igen, så jag försöker på nytt, och det här kanske ni redan vet, men det hände en gång att min syster blev kontaktad för att jag hade skrivit om en grej här. Min syster blev arg för att jag hade skrivit om en grej här och jag blev arg på personen som hade kontaktat min syster istället för att kontakta mig. Förstår ni?

Jag vill inte låsa den här bloggen, för det blir så stökigt. Jag vill kunna vara här och skriva till vem som än vill läsa.

Sen kan man ju såklart tycka att jag inte ska skriva om saker som min syster inte vill att jag ska skriva här, så jag tänker på det i fortsättningen, men jag vill att ni kommer direkt till mig om ni undrar över något. Om ni inte vill göra mig illa förstås, då får ni göra precis vad ni vill.

Men det är svårt att låta bli att skriva om saker som känns mycket i kroppen. Jag är rädd att om jag inte gör det och inte pratar om det som gör ont så jinxar jag allt och så blir allt svindåligt. Om jag berättar för alla att döden är påväg så kanske jag skrämmer döden på flykten, eller så kommer den kanske närmre. Det går ju inte att veta vad som är det rätta och om det hjälper att vara lycklig eller gråta asmycket, eller tänka gott eller ont. Förmodligen spelar det ingen roll, men allt vore så mycket mer fantastiskt om inte allting gick att förklara.

onsdag 17 maj 2017

Lyckan

Efter lunchen snurrade det till i huvudet. Jag har haft yrsel de senaste dagarna men mest efter jobbet. Tycker inte att det borde vara stress, det är mycket på jobbet, men det är sällan jobbet som stressar mig.

Onsdagsyogade och kände mig lycklig. Lycklig över att jag i söndags härjade högt här hemma om feminismens grunder, högt och kanske lite för hetsigt försökte jag förklara för Fluffan som inte blev arg utan istället tog det med lugn och lyssnade. Lycklig över den tacksamhet jag möter på jobbet. Lycklig över att det snart är sommar och att naturen väntar utanför. Lycklig över att jag ska åka till Leksand i helgen, att vi ska lägga i båten nästa vecka, att livet känns kravlöst just nu.

Så får jag ett samtal som gör mig tyst och ledsen. Jag tänker fortsätta vara lycklig, men jag gråter på tåget åt en dam som ler åt en man som spelar musik på pendeln. Jag gråter när jag ser en liten flicka som blundar och smeker sig själv i ansiktet njutningsfullt med sina flätor medan hennes mamma drar henne skyndsamt i ena armen.

Jag åker hem till Fluffan och skär mat i små bitar och vi kramas och pratar om den där sjukdomen och jag gråter stilla, men tänker ändå försöka vara lycklig. Sen går vi ut och tittar på flygplan och en räv och allt är precis som vanligt men ändå inte.

måndag 15 maj 2017

Projekt: För vems skull rakar du fittan

Har ungefär sedan årsskiftet inte rakat något annat på min kropp än under armarna. Jag har testat att låta bli det där med att inte raka under armarna tidigare i mitt liv, men jag minns det som att det var obehagligt och eftersom jag har en svettlukt som inte går av för hackor så fortsätter jag att ta bort armhåret, det gör jag för min egen skull, jag tycker inte om att lukta illa. Klart att jag inte vill att andra ska tycka att jag luktar illa heller, men det där är grundgrej för mitt välbefinnande, att inte lukta illa. (Kan tänka mig att det är en grundgrej för ganska många.)

Nu börjar det bli något utav en utmaning att inte raka benen vill jag ändå påstå. Fluffan är helt fantastisk i det här projektet måste jag säga, inte ett knyst om att jag borde raka något, bara något utav en fascination över att jag också kan ha håriga ben. Men jag börjar ändå tänka att jag ska raka benen, för vad kommer de att säga på jobbet om jag kommer barbent. Då sätter jag ner foten och ifrågasätter mig själv, för vems skull ska du raka benen? Jag kommer då inte på någon anledning till varför jag ska göra det.

Mellan benen, på magen och på brösten låter jag också håret växa fritt, känner nästan en liten besvikelse över att jag inte har mer hår än såhär. Vill att håret liksom ska explodera ur trosorna, men för att få det att göra det måste jag bära pyttesmå trosor och pyttesmå trosor är sällan skönt.

Jag skulle gärna vilja dela med mig bildledes, men orka hålla på och fota och visa upp sig och pleasa. Nä, så mycket pleasande blir det nog inte mer från min sida.

Robotkompisar

Inte en enda person har kommenterat, men blogger säger att 12 stycken någonting har läst bloggen.

Jag tycker ändå att det känns lite skönt att det bara är robotar som läser den här bloggen, det gör ju att jag inte behöver begränsa mig på något sätt alls. Jag kan t.ex skriva om vad mina drömmar eller sammanfatta helgen på ett urtråkigt sätt, se nedan.

Är mycket nöjd med helgen, tvättade ett fönster och rensade ut tre kassar med kläder från garderoben. En kasse fick gå till soporna och två fick Kajsa så att hon kan sälja dem på loppis, några superfina grejer fick lämnas bort, jag hoppas att de kan glädja någon annan.

lördag 13 maj 2017

Statcounter

Hittade statistikverktyget som jag förut tyckte var så bra. Statcounter var det alltså. Jag behövde bara slappna av i hjärnan en stund så dök det upp. Sluta leta efter det så att säga. Statcounter sa att jag inte har några läsare alls, så nu har jag installerat statcounter-koden på nytt på min blogg så att jag kan stalka er. Det kan ju vara 7 stycken robotar som läser den här bloggen också

Oh, jag vet! (överdriven glädjeyttring) Skriv en kommentar om du inte är en robot. Excitement! (överdriven glädjeyttring på engelska, töntigt)

Tillåt mig att gå och lägga mig igen och vänta på min namnsdagsfrukost på sängen som jag antar kommer att komma.

Leksandsjobb och leksandsbo

Jag blev faktiskt kallad för bästa vän i veckan. Det var T som var på konferens, och så träffade vi en av hennes tantkollegor i hotellobbyn och då blev jag presenterad som bästa vän till T. Det hela gjorde mig mycket lycklig. Jag tänker mig att när/om jag flyttar till Leksand så kanske det bästa vore om jag kan bo i Lima så att jag varje kväll kan komma hem och sitta i Ts kök och skvallra. Ingen jävla teve skulle vi titta på utan bara prata. (Rönnäs är annars en annan mycket bra by jag kan tänka mig att bo i.)

För någon vecka sedan hittade Fluffan och jag ett helt perfekt hus som låg mitt ute i skogen mellan Falun och Leksand, men det var sålt i samma stund som jag kontaktade mäklaren. Jag vet inte alls vilka som läser den här bloggen. Jag vet kanske tre personer som brukar läsa den ibland (en brukar ge sig tillkänna i kommentarer, en annan via sms och en tredje i pappersbrev) och jag tänker att tre personer är bättre än inga alls så jag tänker be er om hjälp att spana efter boenden och arbeten i Leksand-Falun trakten. Det vore snällt. Tips kan mailas till mig, ni har min adress. Det vore supersnällt. Jag har även planer på att prata lite med någon sorts chef på jobbet om möjligheterna till distansarbete vissa dagar så jag är inte så rädd för det här med arbetssituationen, det löser sig säkert. Kanske inte alls eftersom jag nu skriver helt öppet om mina planer för mina tio läsare(som jag måste snoka reda på vilka ni är, alltså jag hade ett skitbra verktyg förut för att kolla upp det där, men jag har glömt bort vad det hette, om någon minns vad det hette får ni gärna tipsa mig om det också, det var så bra att man nästan kunde se på vilken adress ens läsare satt på)så jag jinxar kanske hela skiten. Men det enda som egentligen kan stoppa någon från något som den vill asmycket är ju döden. Så mycket tror jag att jag vill det här just nu.

Trots att jag igår skämtade om ett Facebook-inlägg där människor förfasades över att det ska byggas  "en massa" nya lägenheter i Leksand. Alltså, det här är en sjukt märklig byggd. Men jag får bara starta någon skitsmart religion som får dem att ändra sig. Religionen kommer att utkläda sig för att vara en ny häftig träningsform som alla vill testa, men egentligen är det hjärntvätt som får alla att bli positivt inställda till förändring, nyfikna på att lära sig en massa nya saker och svinbra på att ge feedback, helst positiv. Obs, detta är hemligt. Top secret! (Det är därför jag skriver det på den här superhemliga bloggen.)

Nu funderar jag på om det är på grund av den här bloggen som jag aldrig blir headhuntad. Hm.. 

Ensamhet 2.0

Ni vet ju att jag alltid brukar gnälla över hur jävla ensam jag är. Har nu känt att ensamheten har nått en ny nivå och det är ju givetvis för att systern har börjat jobba natt. Nu går det inte att närsomhelst fråga henne om hon vill hänga med på grejer.

Så i natt låg jag vaken och funderade på vad jag ska göra åt detta elände. Ska jag kanske sätta in en kontaktannons börja med Happy Pancake, såna grejer. Jag har också kontemplerat mycket över det här om jag är ensam eller ej och har kommit fram till att jag nog egentligen inte är det, det är bara så jävla svårt i den här staden och jag är så jävla dålig på att kallprata och då blir man inte populär. Jag kan inte heller vara överdrivet positiv om saker som jag inte känner mig överdrivet positiv över. Jag tror att det där är något stockholmskt förresten, att vara osann. Fast det är kanske inte osanning, alltså det är ju inte ljug, men ibland känns det som att glädjeyttringarna är överdrivna och det känns inte ärligt mot någon. Jag säger inte att glädjeyttringar inte får vara överdrivna, jag är ganska bra på att överdriva själv, när jag verkligen känner saker, kanske mer åt det negativa hållet när jag tänker efter. Eller så är det inte stockholmskt utan kanske en klassgrej. Ja, det finns klasser i vårt samhälle. Och när jag funderar på vilka som gör såhär så är det den urskiljningen jag kan göra, att det är de som jag vet kommer från en överklass som har det här i blodet. Jag kan såklart ha fel. Själv har jag ingen form av överklass överhuvudtaget i blodet. De här människorna är också såklart bättre på det här med positiv feedback, och det är ju visserligen väldigt bra. Om inte den också känns överdriven.

Jag vet inte alls var jag försöker komma, eller jo, kanske att det är jävligt svårt att få någon att vilja vara ens vän när man kommer från bitter arbetarklass och aldrig fått höra någonsin av sina föräldrar att de älskar en eftersom de haft fullt upp med att försöka jobba och få ihop pengar och jaga och fiska och odla saker så att det skulle finnas mat på bordet när en var liten. Nåt sånt. Och detta är sanning. Mina föräldrar har det inte snålt idag, mig veterligen, men jag vet att vi åt mycket rådjursköttbullar när jag var liten för det var det billigaste och enklaste köttet som gick att få tag på. Tack och lov för att fadern har jagat sen barnsben. Men detta kärlekslösa leverne leder ju till att jag fantiserar om männniskor jag träffar, att de ska vilja umgås med mig. Lite creepy ja. Sen kanske det är så att det finns en massa vänner därute som skulle kunna tänka sig att hitta på saker med mig, men jag har bara inte frågat. Men mest av allt letar jag efter någon som tycker om att bada och ligga vid vatten långa stunder när det äntligen blir varmt. En badkompis vore det bästa. Kansk ska köra den där kontaktannonsen.

Jag skulle egentligen skriva om en helt annan grej, men det får helt enkelt bli ett annat inlägg.
Hej så länge!

onsdag 10 maj 2017

Headhunta mig då!

Funderar lite på vad jag skulle vilja ha för att byta arbetsplats men göra ungefär ett likvärdigt jobb(skulle även kunna tänka mig att göra något helt annat egentligen bara det är ordning och reda).  Om jag någon gång skulle bli headhuntad alltså och någon ba, "kom till oss, vi vill ha dig!". Först och främst vill jag ha en hög med roliga kollegor, såna som gillar att titta på disneyfilmer väldigt mycket och som är ärliga och sköna. Jag är medveten om att det kan bli ungefär hur svårt som helst så därför har jag funderat på några andra saker; gratis mat, ett skrivbord som går att sänka hela vägen ner till golvet så att jag kan sitta i skräddarställning och arbeta, yoga på arbetsplatsen varje dag, möjlighet att få prata med en psykolog när man vill, möjlighet att få massage när man vill. möjlighet att få hjälp med att välja ut kläder på morgonen varje dag.

Någon som har nåt sånt här jobb på lager?

lördag 6 maj 2017

Lyckliga gatan

Den lyckliga gatan är såklart inte alltid så himla lycklig. Men det är för det mesta ganska lyckligt om än ganska händelselöst.

Jag tänker varje dag att jag ska skriva och varje dag så blir det inget skrivet. Det som kommer ut här är bara rapporter om vad livet består av medan det jag egentligen vill skriva om handlar om så mycket mer. Mina nya arbetsuppgifter ger mig mer tid att lära mig saker och fundera, men ännu är inget moget nog att skrivas.

Under tiden ägnar jag mig åt att se på Downton Abbey och brodera och tänka på min mormor som förmodligen hade älskat att se på Downton. Det är ganska ensamt för det mesta, Fluffan spelar datorspel men så tar vi promenader ibland och pratar om mänskligheten.

Jag borde kanske skriva fler brev istället, men jag lovar inget.

Tack!

fredag 14 april 2017

Fyra regler

Ett tag levde jag efter fyra regler. Jag minns dem inte alla nu. Jag tror att de stressade mig. Speciellt den som handlade om att alltid göra sitt bästa. Som om jag inte alltid gör mitt bästa. Som om jag inte alltid tror att någon ska komma på mig som en bedragare.

Det fanns även andra bra regler. Som att inte ta något personligt eller den om att inte anta en massa saker hela tiden. Nu ska jag bara komma på den fjärde regeln.

Syster och jag är i London. På ett knarrigt hotell när Victoria station. Idag ska vi mest bara glida runt. Imorgon ska vi på rollerderby ute i Guildford. Det ska bli kul.

(Jag har glömt alla mina skrivböcker så jag får skriva här istället.)

torsdag 13 april 2017

Om träning

Ja, och då kommer jag inte helt osökt in på ett annat ämne. (Jag är typ ensam på jobbet, det sitter en snubbe i andra ändan av kontorslandskapet, men den här ensamheten och mitt monotona arbete gör att min hjärna faktiskt kan tänka på andra saker.) Träning. Eller hälsa är nog ordet jag söker. Det är det där med kolhydraterna och det handlar ju om hälsa. Och jag vill mest bara säga att det där med att inte äta kolhydrater och träna bara handlar om att må bra inuti. Det här har jag förmodligen skrivit om förut. Jag vill bara bli stark och må bra psykiskt. Jag skulle inte göra något som inte var roligt eller inte kändes bra.

Det var bara det. Gah! Släpp ut mig på påsklov snart. Bara göra klart alla excelfiler, sen drar jag.

Om sockret

Skäms lite för att att jag skrev det där om kolhydratsfri kost igår. Det var väl igår? Men det hela var sant. Jag skulle vilja utveckla allt mer, men det finns andra medier som är mycket bättre på att rapportera om alla fördelar med att inte äta kolhydrater så ni får vända er till dem. Jag är också väldigt medveten om att vi alla fungerar väldigt olika när vi äter socker. Eftersom jag har IBS (ja, det är konstaterat av läkare) så är jag förmodligen extra känsligt.

Om jag inte ska skriva mer om socker så vill jag skriva lite om mitt nya jobb, som idag känns kul och bra, det är första gången sedan jag började med det nya förra måndagen. En annan bra grej med det nya jobbet är att det känns som ett jobb som hur lätt som helst skulle kunna vara ett jobb där jag skulle kunna sitta varsomhelst i hela världen och göra det. Så är det väl med många jobb nu för tiden, men jag har aldrig känt det såhär mycket. Det gör att jag känner mig fri och det känns peppigt.

Något annat som är peppigt är att syster och jag ska åka till London idag. Jag ser mest fram emot att få det lite lite varmare och lite grönare.

Glad påsk och ät inte ihjäl er! Puss!

onsdag 12 april 2017

Hej dagboken! Onsdagen den 12 april 2017

I natt drömde jag att jag vattenbrottades. Först brottades jag med Rikard, det gick bra förutom att jag höll på att tappa trosorna hela tiden. Sen skulle jag brottas med Fluffan. Fluffan försökte bara att dränka mig hela tiden.

De ska bygga om tjejernas omklädningsrum på klubben så när jag duschade i morse så tänkte jag på att det smidigaste hade varit om det gick att sätta upp duschdraperier i killarnas omklädningsrum. Jag vet inte om det går och jag vet att ingen orkar bry sig, men då skulle ju alla kunna duscha samtidigt och ingen behöver stå och vakta så att inte någon kille råkar se någon tjej naken eller vice versa. 

Idag har jag ångest över ett samtal Fluffan och jag hade igår. (Misstänker att det är PMS för om jag kunde stänga av mig idag så skulle jag göra det.) Jag tänkte ändå att jag ska försöka att skriva ner allt för annars kommer jag inte att sluta grubbla. 

Jag är inte en intellektuell människa, jag har ingen önskan om att vara det. Om jag tycker att något är viktigt så tycker jag att det är riktigt viktigt, men då måste det finnas en logik i det. Det finns inte så många saker i världen där det finns en logik som jag kan hålla med om och förstå. Kanske för att jag inte är tillräckligt påläst, men också för att det finns så mycket åsikter som spretar åt alla möjliga håll så jag har hittills inte hittat någon som jag känner att den här linjen tänker jag följa. En sak som jag tycker är viktigt och som det finns en logik i är mat. Att äta vettiga saker är svinviktigt. Jag har propagerat i tio år för att en kolhydratsfri kost är den bästa. Propagera är kanske fel ord. Jag har tyckt det. Jo, jag har propagerat. Jag har försökt, men ingen har velat lyssna. Alla tycker mest att jag är dum. Det är svårt med mat. Jag fattar det. Det är livsviktigt och alla äter och därför är det så svårt. Och jag säger inte att man inte får äta vad man vill, men att man ändå måste förstå varför vi äter som vi gör och att mycket som vi äter gör att våra kroppar går sönder. Och kroppen är viktig(tycker jag). Allt blir så mycket enklare med en mage som inte är öm hela tiden, eller ett huvud som inte vill sova hela tiden.

Fluffan säger att jag aldrig vet vad jag vill. Det vet jag nog. Det är bara det att det finns så många vägar att gå. Oftast försöker jag att välja den väg som är enklast för mig att gå, men det är inte alltid jag vet vilken väg det är och det är väl som det ska vara. Det ska inte vara enkelt. 

När jag gick på stress-skolan, eller efteråt, när jag var hos psykologen och vi pratade om hur jag mådde så pratade vi just om att det är det svåraste. Att ta beslut och veta vad JAG vill. Hon sa då att det är det första tecknet på depression.Jag tänker på det där ibland och hur länge jag egentligen har varit deprimerad eller om det är obeslutsamheten som har lockat fram en depression.

Egentligen tror jag inte att det handlar om att jag inte vet vad jag vill. Det handlar om att om jag väljer en väg så kommer en annan väg att stängas igen, och jag vill gå åt bada hållen. Ha kakan och äta den. Så har det alltid varit. 

Så vad vill jag då? Och vad vill jag inte. Jag vill flytta till Leksand. Jag vill hänga med Far, bli tokig på honom, men jag måste få lära mig några utav alla de saker han kan. Skjuta grisar, slakta grisar, slakta älg, skjuta älg, hur man bygger hus, hur man svetsar, hur man timrar. Jag vet att vi skulle kunna bråka något ofantligt om allt möjligt, men jag vill ändå vara nära för att gah vad jag också vill lära honom saker. Jag vill också vara nära Faster så att vi kan brodera tillsammans. Och jag vill vara nära Line och Leya. Och jag vill vara nära skogen. Jag vill även slåss och brottas. Jättemycket vill jag det. Det spritter i min kropp av lycka när jag tänker på det. Det vet jag inte hur bra det går att göra i Leksand, men jag gör det ju inte speciellt mycket i Stockholm heller så det spelar kanske inte så stor roll. Det löser sig. Det kan jag göra hela livet, när jag vill. Det kommer tänker jag. Tiden går asfort just nu, men det kommer tänker jag. Det är bara skönt att ha en tanke att vila i. Vila i känslan av att få armbåga någon. Ahhh

Jag tänker inte säga vad jag inte vill. Vi fokuserar på det positiva. 

Jag måste försöka jobba nu. Mår kanske lite bättre. Det är den där armbågstanken som gör mig lugn och den där känslan när jag mountade Cecilia på tärningen jag var på sist på BJJn när det i min hjärna kändes som jag hade fattat nåt. 

Jag vill även testa att ro kyrkbåt och så vill jag ha en liten hund. Inte en pytteliten hund, en lagom stor. Som den där taxen jag såg i lördags, ja, den var kanske pytteliten, men den blir ju lite större sen.

Vad vill du?

söndag 26 mars 2017

Odjuret 4-ever

För att fira in systerns 33-åriga födelsedag bjöd jag henne på bio igår morse. Vi såg Skönheten och Odjuret och jag konstaterade att jag fortfarande är kär i Odjuret. Why oh why? Var hittar jag ett odjur liksom? 

Regelbrott

Nästa vecka är sista veckan med världens roligaste gäng på jobbet. Veckan som gått har vi skrattat så mycket tillsammans.

En morgon i början på veckan fick jag ett meddelande i chatten som gjorde mig ledsen och nedslagen. En person kände sig inte tillräckligt bra för att ta över en av mina arbetsuppgifter och jag som är bäst på att skylla allt på mig själv kände mig så himla dålig som inte varit ett bättre stöd och kanske inte varit tillräckligt pedagogisk i överlämningen. Tröståt en croissant. Pratade med min chef om hur det kändes och pratade med den andra personens chef om att jag hade en plan för att lösa avhoppet, en plan för att få det att inte bli ett avhopp. Jag tror ju på den här personen. Det har känts så skönt att lämna över till någon som är klok och vettig. På eftermiddagen ringde en kollega till personen som ville hoppa av. En annan klok person som inte ens fyllt 20 år. Vi pratade massor och fnissade och all min oro släppte. Jag är alldeles för lojal, mitt arbete, mina kollegor och kunder, så jävla mån om att allt ska bli så bra som möjligt och nu tror jag att det blir bra.

Sen har veckan präglats av att jag känner att jag är bra. Inte så bra så att jag orkat gå och träna, men ändå bra och det känns som att det är lite fult att känna så. Att känna att jag är charmig och inte alls speciellt dum. Jävligt vettig faktiskt. Inte superintelligent, men tillräckligt liksom. Det känns konstigt att känna så, som att jag kommer att bestraffas med cancer eller förlora en anhörig.  

fredag 24 mars 2017

Drömmar

I natt drömde jag så mycket så Fluffan fick nog och bad mig gå och lägga mig på soffan. Minns inte vad jag drömde exakt bara att en läskig man var inblandad. Såg på Homeland igår. Sen drömde jag att jag var med i en BJJ-tävling. Lyckades vinna de två första matcherna och sen när jag skulle gå min tredje mot ett lila-bälte så blev jag kissnödig och nervös och irrade bort mig i korridorerna. Sen vaknade jag. Ville bara berätta det.

Idag ska jag ta cellprov på en vanlig mödravårdscentral för första gången på kanske tio år eftersom jag bara gått hos specialister den sista tiden. Är mycket nervös. Har redan nu typ kram i fitty av nervositet. Tänker att det kommer kännas som när de hyvlade min livmodertapp och råkade komma åt nåt ställe där inte bedövningen hade tagit, men vet att det inte är sant. Är ändå förberedd på det värsta.

fredag 3 mars 2017

Unna sig

Idag gick jag från jobbet tidigt och ställde åkte till Moderna museet. Jag skulle in i Eric Ericsson-hallen för att vara med på Marina Abramovic performance. Kön var redan lång när jag kom. Jag gick in på Moderna och åt min matlåda och kissade och när jag kom ut igen var kön ännu längre. Jag tyckte att jag hade klätt mig varmt, men tydligen inte tillräckligt. Jag frös av att titta på de andra människorna i kön, de som inte hade mössa, de som inte hade vantar, de som hade jeans med hål i, de som hade hade tunna små tygskor. Jag höll mig sysselsatt genom att lyssna på två halva poddar och tänka på vad jag skull göra om jag behövde kissa. Två och en halv timme senare var jag längst fram i kön och fick springa och kissa innan jag skulle bli insläppt. Då började jag frysa så att jag skakade trots att jag hade mycket bättre kläder på mig än många andra.

17.50 var klockan när jag kom ut. Jag såg att tiden gick när jag var där inne, för det började skymma utanför fönstren. Så meditativt och lyxigt och skönt att vara där helt ensam, för hade jag varit där med någon hade jag förmodligen inte kunnat slappna av helt utan tänkt på den andra personens behov och vilja. Det är svårt att bara tänka på mig själv.

Jag hade kunnat stanna mycket längre för att slippa klocka och telefoner ett tag till, men jag var fortfarande frusen när jag kom ut så ett varmt bad lockade mig att åka hem.

Funderar på om jag ska försöka åka dit något mer i helgen, med ännu varmare kläder.