söndag 25 juni 2017

Eremiten

Det är jag det. Alla andra firar midsommar med sina tjocka släkter. Jag sitter i ensamhet och känner mig vidrig.

lördag 24 juni 2017

Svarta hål

Jag känner mig mest som ett stort svart hål. Fluffan säger att jag har sorg. Sorgen kanske är den utlösande faktorn, men det är så mycket mer än sorg. Det är ilska och otålighet. Det är ovilja och olust.

Jag längtar till jobbet, där jag vet vad jag ska göra. Just nu orkar jag inte öppna någon bok eller lyssna på musik. Jag skriver det här enbart för att jag hoppas att det ska kännas bättre om jag försöker förklara.

Jag känner mig mest som ett stort svart hål. Tomt och ensamt och osanda av ondska.

"Den man som tycker det är frånstötande med kroppsbehåring på kvinnor gör bäst i att hålla sig borta från dem."

Ja, det var väl nåt sånt jag försökte säga. Tiden är ur led.

Du får göra som du vill, men fundera gärna på för vems skull du gör det.

torsdag 22 juni 2017

Därför hatar jag människor

Vi är så fokuserade på helt fel saker. Vi fixar med håret och lägger tusentals timmar på att träna musklerna i våra kroppar. Vi parasiterar på denna jord. Vi smutsar ner och bygger fula saker som smutsar ner ännu mer. Vi är av kött och blod. Vi sprutar doftämnen på oss så att det inte ska kännas att vi kissar och bajsar och svettas som alla andra. Vi tänker bara på oss själva. Vi jobbar vid ett skrivbord i rader av skrivbord och får pengar så att vi kan äta djur som lidit hela sitt liv och grönsaker som har färdats flera varv runt jorden. Vi knuffas och trängs. Vi gör skillnad på olika sorters människor. Det är fult att vara tjock och fint att vara smal. Du är mindre värd om du är svart och mer om du är vit. Du är mer värdefull om du är man än om du är kvinna. Vi blir sjuka av vår egen smuts. Vi har sönder jorden och atmosfären så att solens strålar bränner sönder vår hud. Vi mördar och våldtar varandra. Vi ser bara dollar-tecken framför våra ögon. Vi trängs. Vi klibbar. Vi torkar ur och skrumpnar och ruttnar. Vi köper saker som vi ska ha på oss eller som vi ska ha i våra hem, saker som glittrar, bilar som glänser och mullrar och smutsar. Vi värker och ömmar. Vi äter frukt som sprutats fulla med gifter som fräter sönder naturens kryp, kanske även våra magar. Vi är fulla av hat och ångest. Vi låter ett land i väst styra över oss. Vi låter pengarna styra över oss. Vi låter det spenderas massor av pengar på att jaga barn som fildelar, som delar glädje medan vi inte alls vill lägga lika mycket resurser på att jaga barnporr. Vi våldtar barn och kvinnor. Vi våldtar naturen, jorden, rymden.



(Ännu en önskerubrik som legat här och skräpat.)


onsdag 21 juni 2017

Varför Gud inte finns

Stephen Hawking är en smart kille som är ungefär ganska så exakt 40 år äldre än mig. Stephen Hawking tror inte på Gud. Stephen Hawking kan förklara allt, allt, allt med vetenskap och om Stephen Hawking säger att Gud inte finns så finns inte Gud.

Det vore dessutom så jävla märkligt om Gud fanns. Finns då alla andra gudar också? Tänk hur många gudar som då skulle vandra omkring på jorden och vore det inte lite märkligt att någon så sällan träffar på någon av dem?

Jag tror på magi istället. Magi har ingenting med någon Gud att göra. Stephen tror förmodligen inte heller på magi, men jag har inte frågat honom.



(Det här är en svingammal önskerubrik, så gammal att jag inte tänker berätta vem som gett mig den.)

torsdag 15 juni 2017

Magi

Magiska saker händer hela tiden. Det är fantastiskt. 

Nyss t.ex så tänkte jag asintensivt på Fluffan och då mailade han. Igår tänkte jag asintensivt på min mamma och då skickade hon ett glatt sms. Jag förutspådde att mitt kusinbarn ska få ett syskon. Olika saker liksom. Älskar att verkligheten inte är helt platt och tråkig.

Nu ska jag gå ut och fånga Pokémons och sen gå på bio. 

onsdag 14 juni 2017

Bikinitrosan

Som vanligt när det börjar närma sig semestern så påbörjas jakten på den perfekta bikinitrosan. Och som vanligt förstår jag inte varför bikinitrosor måste vara så små. Och är de höga så skär de in i röven. Samma sak med baddräkter, om jag inte väljer en storlek som är lite större och plufsigare. Var finns den perfekta bikinitrosan? Förra året köpta jag nåt som funkade ganska bra från Monki. Det var en skön bikinitrosa med tigrar på, men den kanske var lite för stor och hängde lite på sniskan när jag graciöst hoppade upp på bryggor och poolkanter. Dessutom var trosan mest i vitt vilket jag inte är så förtjust i. Så det är vad jag får. Nåt som skär in eller nåt som är i "fel" färg och som inte döljer som det ska. Har tillockmed googlat "bra bikini för bullfitta" men får inte en enda träff. Dåligt internet! 

måndag 12 juni 2017

Krämporna

Var på supermysig 30-årsfest i helgen och är fortfarande trött. Känns som allt som borde kännas bra har runnit ur min kropp. Vill bara hem och sova med huvudet mot Fluffans bröst. Kanske äta chips också. Allt annat känns ointressant. Precis exakt allt.

torsdag 8 juni 2017

Teamet

Idag har jag lyckats med nåt klantigt. Jag har dragit på mig en alldeles för tjock tröja över ett linne. Så jag svettas, drar av mig tröjan, börjar frysa, drar på mig tröjan, börjas svettas, drar av mig tröjan, börjar frysa, och så vidare. Ni förstår ju att jag knappt kan arbeta.

Igår tog Fluffan och jag foton på vår lägenhet till lägenhetsbyte. Oj vad jag inte vill flytta från vår lägenhet just nu och oj vad duktiga vi är på att fuskstäda tillsammans. Helt awesome faktiskt. 

söndag 4 juni 2017

Sjukhus och ångest

Jag sa till Fluffan att jag inte var bakis och sen blev jag bakis. Såg på det ett avsnitt av Grey's med en tjej som hade maskar i hela magen. Mår så himla illa just nu. Jag måste sluta plocka upp saker från backen. eller äta sånt som har legat på golvet. Måste sluta. Vad jag vet så kan ju jag också ha fullt med maskar i magen. Så jävla vidrigt.

Vi skulle åka till landet idag, men vi struntade i det. Var kanske lite för trötta. Och jag började få ångest över att jag kanske var otrevlig mot folk igår. Frågade Fluffan om han tyckte att jag var otrevlig igår, han tyckte inte det. Vill faktiskt inte vara en störig person, men känner att jag kanske är det. Det är det här med kallpratandet som jag är så jävla dålig på och så säger jag rakt ut vad jag tycker. Hoppas att det blev dans efter att vi hade åkt hem igår och att alla glömde att jag var ett as.

När vi åkte hem gick vi till huvudingången på Karolinska och utanför satt en ung tjej med droppställning och rökte. Det kändes lite ledsamt. Sjukhus är liksom så himla ledsamma.

MF OPERA!

Kära Bullen,
What's up with det här med att när vi går på fest och dricker alkohol så blir Fluffan trött och jag blir svinpigg? Är det mina alkoholistgener som spökar?

För övrigt vill jag erkänna att jag hatar när människor frågar vad jag jobbar med och jag ber om ursäkt att jag blir sjukt bitchig av den frågan. Ska sluta nedvärdera mina arbetsuppgifter, lovar och svär.

Har blivit sjukt bra på att inte nedvärdera mina matlagningsskillz på sista tiden och helt magiskt så har maten blivit godare. Damn you self hating genes! Ska implementera detta på jobbfrågan också så kommer allt med största sannolikhet att blir bra. Lovar!

Vill även informera om att disputationsfest är som ett bröllop, men istället för att hylla två personer som älskar varandra så hyllar man en person som älskar att skriva rapporter om stamceller. Och så kommer någon och sjunger opera ungefär en och halv meter ifrån dig så att dina inre organ darrar och någons flickvän kommer att sjunga en asfin sång om kärlek så att även Fluffan vill gråta och då är det jävligt tur att det är så mörkt att de som kompar på piano inte ser noterna och spelar fel så att inte allt blir fruktansvärt perfekt och alla vill gråta ögonen ur sig. Kanske kommer även ett gäng barnkirurger att sjunga en sång de skrivit till melodin Blinka lilla stjärna och många tal kommer att hållas om den fantastiska disputanten som ju faktiskt är den mest ödmjuka person du har träffat och som aldrig skulle få för sig att skryta om sitt SM-guld i BJJ.

Tillåt mig att tacka för att jag fått vara med om detta utomordentligt fantastiska. Tack!

fredag 2 juni 2017

Surströmmingsmage

Känns som jag har en surströmming i magen som ligger där inne och jäser och bildar gaser. Magen är som en hård ballong. Tror att förkylningen nu håller på att avta eftersom jag besväras mer av gaserna i magen än av snoret i näsan.

Imorgon ska vi på disputationsfest. Jag har aldrig varit på en sån förut. Vet inte hur det går till. Är det som ett bröllop fast det är bara en person man firar? Som någon sorts examensfest? Jag har aldrig varit på någon ordentlig examensfest heller tror jag. Hoppas bara att jag är snäppet ännu friskare imorgon eftersom det är läkare jag ska frottera mig med, tänker att läkare inte ha med förkylda människor att göra.

Middagstipset

Ok, så jag vet hur svårt det kan vara att hitta på mat varje dag och eftersom vi redan under förmiddagen bestämde vad vi ska äta till middag delar jag därför med mig här. Halloumiburgare. Svinenkelt och supergott. Extra gott blir det med en liten bit cheddar på. Ost med ost alltså, bättre än så blir det kanske inte. Sen går det förstås att ha på en massa annat gott, som gucka och picklad rödlök, det skadar inte alls. Gode gud gör så att mitt smaksinne vänder åter innan kvällen.

Hallå me!

Alla lata jävlar

Jag jobbar lite hemifrån idag för jag börjar klättra på väggarna snart. Ska njuta av Grey's Anatomy i eftermiddag och så behöver jag kanske inte klänga på Fluffan hela kvällen när han kommit hem från jobbet.

Jag har pratat med mamman. Inget nytt. De magnetröntgade henne igår, men resultat kommer kanske först om en vecka. Vi åker hem nästa helg och ska gå på 30-årskalas och förhoppningsvis får vi veta hur det är ställt då. Far ska till vårdcentralen och undersöka sina händer som gör ont ungefär hela tiden. Han har fått diagnosen karpateltunnelsyndrom, eller vad det heter, men han använder ju händerna hela tiden så de får aldrig vila. Förmodar att de behöver vila. Jag hör hur orolig hon är att både hon och far ska vara sjuka samtidigt och inte orka ta hand om någonting där hemma. "Det spelar ingen roll" säger jag. "Om du tänker på det i det långa loppet så spelar det ingen roll att det inte är städat." Jag säger till henne att vi får komma hem och jobba om det skulle behövas. De har liksom så himla höga krav på sig själva hela tiden. Det ska vara städat överallt och fint i trädgårdslanden och den där brandplatsen måste städas upp nu nu nu. Allt ska vara snyggt och prydligt och det är fult att be om hjälp, liksom skämmigt, för då är man en klen människa som inte klarar sig själv. Ja, det är ju inte så konstigt att jag är helt störd i huvudet och tycker att alla jävlar är lata. 

"Man kan få anhörigstöd" säger mamma. "Som ett barnbidrag fast för en anhörig som är sjuk, det vet jag!" säger hon och låter ledsen på rösten. 

torsdag 1 juni 2017

Dygnsrytm

Idag fick jag ändå sova till klockan fyra. Tror att min dygnsrytm kan vara helt förstörd. Men tänker att det ändå är det här som kan vara mitt normaltillstånd. Morgonen är ju den bästa tiden på hela dygnet och eftermiddagarna den sämsta. När jag är hemma och sjuk så sover jag bort eftermiddagarna och vaknar lagom till att det börjar bli middagsdags. Sen kan jag vara vaken nästan fram till klockan tolv och vaknar tidigt ändå. Borde försöka implementera den här dygnsrytmen i vardagen på något sätt. Det är ju känt sedan länge att mina eftermiddagar är hopplöst ineffektiva eftersom jag bara vill sova. Det här med att vi ska jobba vissa tider, äta vissa tider och sova vissa tider är ju bara hittepå som så mycket annat.

Sjukdomen verkar inte avta det minsta. Igår kändes det så dåligt att jag ägnade en stund åt glassätning. Jag som inte ens gillar glass speciellt mycket. Idag undrar jag om jag ska supa ner mig själv. En rejäl fylla kan kanske skrämma bort sjukdomen, jag ser gärna att jag är frisk till helgen. Skulle därmed även kunna ägna dagen åt kryptiskt fyllebloggande.

onsdag 31 maj 2017

Tidsinställning

Ni kanske tycker att jag borde tidsinställa lite inlägg så att inte alla inlägg kommer samtidigt. Det kanske jag också tycker att jag borde göra för att 1. inte trötta ut er. 2. kanske få lite mer kontinuitet och på det sättet kanske locka fler läsare(jag vet inte om det överhuvudtaget är rimligt, men kanske).

Men 1. jag vet inte om ni verkligen blir uttröttade. 2. jag vet inte om jag är i behov av fler läsare, eller jo det vore förstås göttigt att ordbajsa loss hela dagarna och på något jävla vänster tjäna sitt uppehälle på det. men alla vet att det inte är rimligt. bloggen är död. (om du inte skriver om skönhet och mode förstås. uäck!) 3. alltså jag tror att jag gillar att allt kommer i små klumpar såhär. Det gör det mer äkta. Jag gillar äkta. Sant. Ärligt. Genuint. Inga förklädnader. Här är jag. Ta mig som jag är. Jag vägrar låtsas. "Se mig för här är jag!" *sjunger vidare*

Kontaktannons

Sökes: musa/bästis. Du är en människa mellan 30-60 år som bor på gångavstånd från Garbos i Sumpan. Du är bra på att spela ukulele, äta mazariner, dricka för mycket sprit och gnälla. Finnes: 35-årig manshatande feminist med handarbetesångest som verkligen verkligen vill sluta snusa.


(Det kanske är för specifikt med ukulelen, mazarinerna och spriten. Kanske ändrar det till instrument, bakverk och alkohol.)

September 2011

Om ni som jag inte kan sova någon gång så kan jag rekommendera er att läsa mina blogginlägg från september 2011. Mitt mål är att blogga lika bra som jag gjorde i september 2011. Kan tyckas vara lite meningslöst eftersom bloggen har gått ur tiden, men det är bra att ha ett mål. Misstänker dock att det kanske krävs en massa olycklig kärlek för att skriva riktigt bra samt en riktigt bra musa. Feta katten var min musa i september 2011 och stimulerade mitt sinne på ett fantastiskt sätt som gjorde mig lagom nonchalant. Jag arbetade också på ett arbete med människor över 45. Jävligt viktigt det där.


Svamp

Men det var en fin lång helg innan jag blev sjuk. Vi tvättade båten och grävde upp en massa buskar ur det lilla landet på landstället och sen ville jag leka spa. Spaade mig i duschen så länge att Fluffan blev utan varmvatten och fick tröstäta mackor istället. Jag hittade mitt livs första fästing på min kropp på fredagen och när vi kom tillbaka till lägenheten på fredagkvällen friserade jag lite kroppsbehåring för att lättare se så att jag inte hade fler fästingar.

Vi gjorde egna halloumiburgare som blev så himla goda och så var vi på yoga på lördagen. Jag skulle sen på rollerderby och någon sa efter yogan "vad snygg du är, är du alltid såhär snygg?". Fluffan stod brevid och tittade på mig. Jag som är sämst på att ta komplimanger sa väl något jävla plumpt som vanligt. Jag hade ju bara klätt mig så som jag vill gå klädd varje dag, men inte gör eftersom det är för kallt eller för att det inte känns lämpligt på mitt jobb. Avskyr att jag ens bryr mig så mycket om vad som är lämpligt på mitt jobb. På rollerderbyn var det flera som gav mig snälla kommentarer och jag kände mig så jävla lycklig över att få vara i ett sammanhang en stund där jag får vara mig själv och där folk är genuint snälla. På kvällen var jag till syster en sväng och åt smörgåstårta tillsammans med hennes arbetskamrater och förundrades över det fantastiska med att umgås med människor runt 45 som inte behöver bry sig något alls om artighetsfraser och ytlighet, jag hamnade direkt i ett djupt och intressant samtal. Diskuterade saken med Fluffan när jag kom hem och han påpekade att jag nog blivit väldigt gammal som så mycket gladdes åt ärliga 45-åringar. 

På söndagen var jag på rollerderby igen och så badade vi innan vi var hem till en av Fluffans vänner och kollade på UFCn och Fluffans vän ba: "vad somrigt fin du är!". Jag sa bara tack den här gången och kände mig genuint tacksam över att alla varit så vänliga mot mig hela helgen men kände mig också lite sjuk i huvudet som blev så glad. Vad är jag för en människa som går omkring och känner mig såhär ensam hela tiden när det finns så mycket trevliga människor därute. Jag har kanske bara hamnat i fel sammanhang. 

På måndagen visade det sig alltså att jag blivit sjuk. Gick till jobbet först för jag trodde att det bara var extrem trötthet som hade drabbat mig, men när en grej hängde sig i datorn, mitt huvud kändes som ludd och jag ville skrika ut min ilska över hela kontorslandskapet så insåg jag att det bara var att gå hem.

Sömnlös

Det där kryptiska jag skrev om förut ni vet. Det handlar om mamman och det handlar om cancer. Den här gången vet jag inte så mycket och så har det varit långhelg mitt i alltihop så allt drar ut på tiden innan vi får svar. Jag hoppas att de ska ha fel. De kan ju ha blandat ihop några tester eller bara sett fel på en röntgenplåt. Den här ovissheten gör allt så mycket värre, eller det känns så svårt att ta i. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Så jag blev helt enkelt sjuk. Har inte varit sjuk sen i höstas och jag förstår ju nu att det är stress som gör att jag blir sjuk. Jag kan inte sova. Jag som aldrig brukar ha problem att sova. Jag tycker inte om att ligga i varken sängen eller soffan. Jag längtar ingenstans och efter inget mer än att mamma ska ringa och säga att allt blir bra, eller att de tagit fel. Och så tänker jag tankar som inte får tänkas, skämmiga tankar, eller tankar om hur jag ska kunna få gå först. Hoppas att cancern ska ta mig först på något sätt. Ynkliga och själviska tankar för att jag inte orkar vara ledsen. Det här händer ju hela hela tiden, jag förstår inte hur människor orkar. 

tisdag 23 maj 2017

Åter till ordningen

Är monstertrött och uttråkad. Förmodligen är det tristessen som gör mig såhär trött. Är understimulerad så att det skriker om det. Tur att det bara är några enstaka timmar kvar att jobba den här veckan och sen blir det ledigt. Jag tänker bajsa på den nya toaletten på landet och hänga upp min yogahammock i något bra träd. Är väldans sugen på att baka bröd också, men vi får se hur det blir med den saken. 

lördag 20 maj 2017

Av godo

När någon dyker upp från en svunnen tid och jag blir helt överväldigad av en massa gamla känslor som bubblar upp. Så överväldigad att jag nästan börjar rodna, men ändå känns allt så fantastiskt fint.

Det dröjer ett tag innan chocken går över. Jag vet inte riktigt om den gjort det ännu. Den känslan vill jag liksom inte göra mig av med, att människor kan kliva fram till mig genuint glada över att få träffa mig.

Det är vad ensamheten i stan gör med mig, till en törstande människa, en människa som inte känner sig omtyckt. För träffar du aldrig någonsin någon som verkar genuint glad att träffa dig på flera månader så känns det så. Fluffan och jag bor ju ihop så där tas allting för givet. Men här på landet går det att ta en promenad med hunden och få kramar. Det är en kall jävla stad jag lever i. Jag hoppas att det inte blir så länge till.

fredag 19 maj 2017

Projektet fortsätter

Tuff dag idag. Var tvungen att övertala mig själv i duschen att inte raka benen. Igår såg jag en tjej med Barbie-blanka vader när jag gick hem. Jag tittade på dem med beundran i blick. Sen kom jag på att jag inte har några vader.

Vi får se om det blir varmt med håret på benen. Den enda nackdel jag ser hittills med att inte raka benen är att benen ser extremt torra ut eftersom jag inte varje dag karvar bort det översta lagret av döda hudceller. Och så är det förstås det här med vad alla andra tänker. Men det är väl struntsamma om de tycker att jag är äcklig och lat (kanske tycker de inget alls). Människor ute på stan bryr jag mig inte så mycket om, det är mer människor på kontoret, men det borde ju jobba istället för att tänka saker om mina håriga ben.

Jag vill ju raka benen för min skull. Tycker jag att det är snyggt med rakade ben eller handlar det om att andra ska tycka att mina ben är snygga? Jag har inte bestämt mig ännu.


torsdag 18 maj 2017

Upp till kamp

Något konstigt har hänt med Fluffan. Jag tror att han kanske har börjat förstå mig.

Det började med min utläggning i söndags om kvinnor och hushållsarbete. Jo, vi pratade om Maria Sveland och att hon bara har satt ord på det som många kvinnor känner. Och Fluffan ba, "Va?" Och sen härjade jag på och jag vet inte om det var då någon sorts polett trillade ner, det kan också vara något temporärt. Alltså vi har inte varit osams om det här tidigare, Fluffan vill att det ska vara jämställt och så, men han, precis som de allra flesta män, förstår inte problematiken. Hursomhelst har han sen dess varit väldigt snäll. Eller så är det för att jag har mått bra och allt har känts lyckligt. Och idag ba:"Vi kan köpa hem någon mat." Han har aldrig sagt något sånt förut, inte för att han har något emot det, men han kanske har börjat fundera på vem det är som egentligen kanske inte lagar mat varje dag, men som nästan alltid bestämmer mat och på helgerna ibland behöver komma på tre olika rätter för att Fluffans hjärna lider brist på matinspiration. All denna hjärnaktivitet som läggs på att planera så att personen jag bor med inte ska bli tjurig och hungrig, jag skulle vilja lägga den hjärnaktiviteten på att kanske orka göra något annat. Spela Lemmings kanske, eller läsa, eller brodera på kjolsäcken eller komma på hur man botar dödliga sjukdomar. Sånt. Hoppas att det här inte är något temporärt, kanske måste utdela en dos feminism varje vecka så att det håller i sig. 

Magi

Jag tycker inte om att skriva kryptiska blogginlägg, men jag vet att det kan var såna som läser här som inte förstår att det som läses på bloggen stannar på bloggen. Det har hänt förut att någon inte förstår det och vänder sig till en tredje part och då kan någon annan bli ledsen. Jag vill ingen något illa, jag bara berättar min historia, men låt den få stanna här.

Nu blev det kryptiskt igen, så jag försöker på nytt, och det här kanske ni redan vet, men det hände en gång att min syster blev kontaktad för att jag hade skrivit om en grej här. Min syster blev arg för att jag hade skrivit om en grej här och jag blev arg på personen som hade kontaktat min syster istället för att kontakta mig. Förstår ni?

Jag vill inte låsa den här bloggen, för det blir så stökigt. Jag vill kunna vara här och skriva till vem som än vill läsa.

Sen kan man ju såklart tycka att jag inte ska skriva om saker som min syster inte vill att jag ska skriva här, så jag tänker på det i fortsättningen, men jag vill att ni kommer direkt till mig om ni undrar över något. Om ni inte vill göra mig illa förstås, då får ni göra precis vad ni vill.

Men det är svårt att låta bli att skriva om saker som känns mycket i kroppen. Jag är rädd att om jag inte gör det och inte pratar om det som gör ont så jinxar jag allt och så blir allt svindåligt. Om jag berättar för alla att döden är påväg så kanske jag skrämmer döden på flykten, eller så kommer den kanske närmre. Det går ju inte att veta vad som är det rätta och om det hjälper att vara lycklig eller gråta asmycket, eller tänka gott eller ont. Förmodligen spelar det ingen roll, men allt vore så mycket mer fantastiskt om inte allting gick att förklara.

onsdag 17 maj 2017

Lyckan

Efter lunchen snurrade det till i huvudet. Jag har haft yrsel de senaste dagarna men mest efter jobbet. Tycker inte att det borde vara stress, det är mycket på jobbet, men det är sällan jobbet som stressar mig.

Onsdagsyogade och kände mig lycklig. Lycklig över att jag i söndags härjade högt här hemma om feminismens grunder, högt och kanske lite för hetsigt försökte jag förklara för Fluffan som inte blev arg utan istället tog det med lugn och lyssnade. Lycklig över den tacksamhet jag möter på jobbet. Lycklig över att det snart är sommar och att naturen väntar utanför. Lycklig över att jag ska åka till Leksand i helgen, att vi ska lägga i båten nästa vecka, att livet känns kravlöst just nu.

Så får jag ett samtal som gör mig tyst och ledsen. Jag tänker fortsätta vara lycklig, men jag gråter på tåget åt en dam som ler åt en man som spelar musik på pendeln. Jag gråter när jag ser en liten flicka som blundar och smeker sig själv i ansiktet njutningsfullt med sina flätor medan hennes mamma drar henne skyndsamt i ena armen.

Jag åker hem till Fluffan och skär mat i små bitar och vi kramas och pratar om den där sjukdomen och jag gråter stilla, men tänker ändå försöka vara lycklig. Sen går vi ut och tittar på flygplan och en räv och allt är precis som vanligt men ändå inte.

måndag 15 maj 2017

Projekt: För vems skull rakar du fittan

Har ungefär sedan årsskiftet inte rakat något annat på min kropp än under armarna. Jag har testat att låta bli det där med att inte raka under armarna tidigare i mitt liv, men jag minns det som att det var obehagligt och eftersom jag har en svettlukt som inte går av för hackor så fortsätter jag att ta bort armhåret, det gör jag för min egen skull, jag tycker inte om att lukta illa. Klart att jag inte vill att andra ska tycka att jag luktar illa heller, men det där är grundgrej för mitt välbefinnande, att inte lukta illa. (Kan tänka mig att det är en grundgrej för ganska många.)

Nu börjar det bli något utav en utmaning att inte raka benen vill jag ändå påstå. Fluffan är helt fantastisk i det här projektet måste jag säga, inte ett knyst om att jag borde raka något, bara något utav en fascination över att jag också kan ha håriga ben. Men jag börjar ändå tänka att jag ska raka benen, för vad kommer de att säga på jobbet om jag kommer barbent. Då sätter jag ner foten och ifrågasätter mig själv, för vems skull ska du raka benen? Jag kommer då inte på någon anledning till varför jag ska göra det.

Mellan benen, på magen och på brösten låter jag också håret växa fritt, känner nästan en liten besvikelse över att jag inte har mer hår än såhär. Vill att håret liksom ska explodera ur trosorna, men för att få det att göra det måste jag bära pyttesmå trosor och pyttesmå trosor är sällan skönt.

Jag skulle gärna vilja dela med mig bildledes, men orka hålla på och fota och visa upp sig och pleasa. Nä, så mycket pleasande blir det nog inte mer från min sida.

Robotkompisar

Inte en enda person har kommenterat, men blogger säger att 12 stycken någonting har läst bloggen.

Jag tycker ändå att det känns lite skönt att det bara är robotar som läser den här bloggen, det gör ju att jag inte behöver begränsa mig på något sätt alls. Jag kan t.ex skriva om vad mina drömmar eller sammanfatta helgen på ett urtråkigt sätt, se nedan.

Är mycket nöjd med helgen, tvättade ett fönster och rensade ut tre kassar med kläder från garderoben. En kasse fick gå till soporna och två fick Kajsa så att hon kan sälja dem på loppis, några superfina grejer fick lämnas bort, jag hoppas att de kan glädja någon annan.

lördag 13 maj 2017

Statcounter

Hittade statistikverktyget som jag förut tyckte var så bra. Statcounter var det alltså. Jag behövde bara slappna av i hjärnan en stund så dök det upp. Sluta leta efter det så att säga. Statcounter sa att jag inte har några läsare alls, så nu har jag installerat statcounter-koden på nytt på min blogg så att jag kan stalka er. Det kan ju vara 7 stycken robotar som läser den här bloggen också

Oh, jag vet! (överdriven glädjeyttring) Skriv en kommentar om du inte är en robot. Excitement! (överdriven glädjeyttring på engelska, töntigt)

Tillåt mig att gå och lägga mig igen och vänta på min namnsdagsfrukost på sängen som jag antar kommer att komma.

Leksandsjobb och leksandsbo

Jag blev faktiskt kallad för bästa vän i veckan. Det var T som var på konferens, och så träffade vi en av hennes tantkollegor i hotellobbyn och då blev jag presenterad som bästa vän till T. Det hela gjorde mig mycket lycklig. Jag tänker mig att när/om jag flyttar till Leksand så kanske det bästa vore om jag kan bo i Lima så att jag varje kväll kan komma hem och sitta i Ts kök och skvallra. Ingen jävla teve skulle vi titta på utan bara prata. (Rönnäs är annars en annan mycket bra by jag kan tänka mig att bo i.)

För någon vecka sedan hittade Fluffan och jag ett helt perfekt hus som låg mitt ute i skogen mellan Falun och Leksand, men det var sålt i samma stund som jag kontaktade mäklaren. Jag vet inte alls vilka som läser den här bloggen. Jag vet kanske tre personer som brukar läsa den ibland (en brukar ge sig tillkänna i kommentarer, en annan via sms och en tredje i pappersbrev) och jag tänker att tre personer är bättre än inga alls så jag tänker be er om hjälp att spana efter boenden och arbeten i Leksand-Falun trakten. Det vore snällt. Tips kan mailas till mig, ni har min adress. Det vore supersnällt. Jag har även planer på att prata lite med någon sorts chef på jobbet om möjligheterna till distansarbete vissa dagar så jag är inte så rädd för det här med arbetssituationen, det löser sig säkert. Kanske inte alls eftersom jag nu skriver helt öppet om mina planer för mina tio läsare(som jag måste snoka reda på vilka ni är, alltså jag hade ett skitbra verktyg förut för att kolla upp det där, men jag har glömt bort vad det hette, om någon minns vad det hette får ni gärna tipsa mig om det också, det var så bra att man nästan kunde se på vilken adress ens läsare satt på)så jag jinxar kanske hela skiten. Men det enda som egentligen kan stoppa någon från något som den vill asmycket är ju döden. Så mycket tror jag att jag vill det här just nu.

Trots att jag igår skämtade om ett Facebook-inlägg där människor förfasades över att det ska byggas  "en massa" nya lägenheter i Leksand. Alltså, det här är en sjukt märklig byggd. Men jag får bara starta någon skitsmart religion som får dem att ändra sig. Religionen kommer att utkläda sig för att vara en ny häftig träningsform som alla vill testa, men egentligen är det hjärntvätt som får alla att bli positivt inställda till förändring, nyfikna på att lära sig en massa nya saker och svinbra på att ge feedback, helst positiv. Obs, detta är hemligt. Top secret! (Det är därför jag skriver det på den här superhemliga bloggen.)

Nu funderar jag på om det är på grund av den här bloggen som jag aldrig blir headhuntad. Hm.. 

Ensamhet 2.0

Ni vet ju att jag alltid brukar gnälla över hur jävla ensam jag är. Har nu känt att ensamheten har nått en ny nivå och det är ju givetvis för att systern har börjat jobba natt. Nu går det inte att närsomhelst fråga henne om hon vill hänga med på grejer.

Så i natt låg jag vaken och funderade på vad jag ska göra åt detta elände. Ska jag kanske sätta in en kontaktannons börja med Happy Pancake, såna grejer. Jag har också kontemplerat mycket över det här om jag är ensam eller ej och har kommit fram till att jag nog egentligen inte är det, det är bara så jävla svårt i den här staden och jag är så jävla dålig på att kallprata och då blir man inte populär. Jag kan inte heller vara överdrivet positiv om saker som jag inte känner mig överdrivet positiv över. Jag tror att det där är något stockholmskt förresten, att vara osann. Fast det är kanske inte osanning, alltså det är ju inte ljug, men ibland känns det som att glädjeyttringarna är överdrivna och det känns inte ärligt mot någon. Jag säger inte att glädjeyttringar inte får vara överdrivna, jag är ganska bra på att överdriva själv, när jag verkligen känner saker, kanske mer åt det negativa hållet när jag tänker efter. Eller så är det inte stockholmskt utan kanske en klassgrej. Ja, det finns klasser i vårt samhälle. Och när jag funderar på vilka som gör såhär så är det den urskiljningen jag kan göra, att det är de som jag vet kommer från en överklass som har det här i blodet. Jag kan såklart ha fel. Själv har jag ingen form av överklass överhuvudtaget i blodet. De här människorna är också såklart bättre på det här med positiv feedback, och det är ju visserligen väldigt bra. Om inte den också känns överdriven.

Jag vet inte alls var jag försöker komma, eller jo, kanske att det är jävligt svårt att få någon att vilja vara ens vän när man kommer från bitter arbetarklass och aldrig fått höra någonsin av sina föräldrar att de älskar en eftersom de haft fullt upp med att försöka jobba och få ihop pengar och jaga och fiska och odla saker så att det skulle finnas mat på bordet när en var liten. Nåt sånt. Och detta är sanning. Mina föräldrar har det inte snålt idag, mig veterligen, men jag vet att vi åt mycket rådjursköttbullar när jag var liten för det var det billigaste och enklaste köttet som gick att få tag på. Tack och lov för att fadern har jagat sen barnsben. Men detta kärlekslösa leverne leder ju till att jag fantiserar om männniskor jag träffar, att de ska vilja umgås med mig. Lite creepy ja. Sen kanske det är så att det finns en massa vänner därute som skulle kunna tänka sig att hitta på saker med mig, men jag har bara inte frågat. Men mest av allt letar jag efter någon som tycker om att bada och ligga vid vatten långa stunder när det äntligen blir varmt. En badkompis vore det bästa. Kansk ska köra den där kontaktannonsen.

Jag skulle egentligen skriva om en helt annan grej, men det får helt enkelt bli ett annat inlägg.
Hej så länge!

onsdag 10 maj 2017

Headhunta mig då!

Funderar lite på vad jag skulle vilja ha för att byta arbetsplats men göra ungefär ett likvärdigt jobb(skulle även kunna tänka mig att göra något helt annat egentligen bara det är ordning och reda).  Om jag någon gång skulle bli headhuntad alltså och någon ba, "kom till oss, vi vill ha dig!". Först och främst vill jag ha en hög med roliga kollegor, såna som gillar att titta på disneyfilmer väldigt mycket och som är ärliga och sköna. Jag är medveten om att det kan bli ungefär hur svårt som helst så därför har jag funderat på några andra saker; gratis mat, ett skrivbord som går att sänka hela vägen ner till golvet så att jag kan sitta i skräddarställning och arbeta, yoga på arbetsplatsen varje dag, möjlighet att få prata med en psykolog när man vill, möjlighet att få massage när man vill. möjlighet att få hjälp med att välja ut kläder på morgonen varje dag.

Någon som har nåt sånt här jobb på lager?

lördag 6 maj 2017

Lyckliga gatan

Den lyckliga gatan är såklart inte alltid så himla lycklig. Men det är för det mesta ganska lyckligt om än ganska händelselöst.

Jag tänker varje dag att jag ska skriva och varje dag så blir det inget skrivet. Det som kommer ut här är bara rapporter om vad livet består av medan det jag egentligen vill skriva om handlar om så mycket mer. Mina nya arbetsuppgifter ger mig mer tid att lära mig saker och fundera, men ännu är inget moget nog att skrivas.

Under tiden ägnar jag mig åt att se på Downton Abbey och brodera och tänka på min mormor som förmodligen hade älskat att se på Downton. Det är ganska ensamt för det mesta, Fluffan spelar datorspel men så tar vi promenader ibland och pratar om mänskligheten.

Jag borde kanske skriva fler brev istället, men jag lovar inget.

Tack!

fredag 14 april 2017

Fyra regler

Ett tag levde jag efter fyra regler. Jag minns dem inte alla nu. Jag tror att de stressade mig. Speciellt den som handlade om att alltid göra sitt bästa. Som om jag inte alltid gör mitt bästa. Som om jag inte alltid tror att någon ska komma på mig som en bedragare.

Det fanns även andra bra regler. Som att inte ta något personligt eller den om att inte anta en massa saker hela tiden. Nu ska jag bara komma på den fjärde regeln.

Syster och jag är i London. På ett knarrigt hotell när Victoria station. Idag ska vi mest bara glida runt. Imorgon ska vi på rollerderby ute i Guildford. Det ska bli kul.

(Jag har glömt alla mina skrivböcker så jag får skriva här istället.)

torsdag 13 april 2017

Om träning

Ja, och då kommer jag inte helt osökt in på ett annat ämne. (Jag är typ ensam på jobbet, det sitter en snubbe i andra ändan av kontorslandskapet, men den här ensamheten och mitt monotona arbete gör att min hjärna faktiskt kan tänka på andra saker.) Träning. Eller hälsa är nog ordet jag söker. Det är det där med kolhydraterna och det handlar ju om hälsa. Och jag vill mest bara säga att det där med att inte äta kolhydrater och träna bara handlar om att må bra inuti. Det här har jag förmodligen skrivit om förut. Jag vill bara bli stark och må bra psykiskt. Jag skulle inte göra något som inte var roligt eller inte kändes bra.

Det var bara det. Gah! Släpp ut mig på påsklov snart. Bara göra klart alla excelfiler, sen drar jag.

Om sockret

Skäms lite för att att jag skrev det där om kolhydratsfri kost igår. Det var väl igår? Men det hela var sant. Jag skulle vilja utveckla allt mer, men det finns andra medier som är mycket bättre på att rapportera om alla fördelar med att inte äta kolhydrater så ni får vända er till dem. Jag är också väldigt medveten om att vi alla fungerar väldigt olika när vi äter socker. Eftersom jag har IBS (ja, det är konstaterat av läkare) så är jag förmodligen extra känsligt.

Om jag inte ska skriva mer om socker så vill jag skriva lite om mitt nya jobb, som idag känns kul och bra, det är första gången sedan jag började med det nya förra måndagen. En annan bra grej med det nya jobbet är att det känns som ett jobb som hur lätt som helst skulle kunna vara ett jobb där jag skulle kunna sitta varsomhelst i hela världen och göra det. Så är det väl med många jobb nu för tiden, men jag har aldrig känt det såhär mycket. Det gör att jag känner mig fri och det känns peppigt.

Något annat som är peppigt är att syster och jag ska åka till London idag. Jag ser mest fram emot att få det lite lite varmare och lite grönare.

Glad påsk och ät inte ihjäl er! Puss!

onsdag 12 april 2017

Hej dagboken! Onsdagen den 12 april 2017

I natt drömde jag att jag vattenbrottades. Först brottades jag med Rikard, det gick bra förutom att jag höll på att tappa trosorna hela tiden. Sen skulle jag brottas med Fluffan. Fluffan försökte bara att dränka mig hela tiden.

De ska bygga om tjejernas omklädningsrum på klubben så när jag duschade i morse så tänkte jag på att det smidigaste hade varit om det gick att sätta upp duschdraperier i killarnas omklädningsrum. Jag vet inte om det går och jag vet att ingen orkar bry sig, men då skulle ju alla kunna duscha samtidigt och ingen behöver stå och vakta så att inte någon kille råkar se någon tjej naken eller vice versa. 

Idag har jag ångest över ett samtal Fluffan och jag hade igår. (Misstänker att det är PMS för om jag kunde stänga av mig idag så skulle jag göra det.) Jag tänkte ändå att jag ska försöka att skriva ner allt för annars kommer jag inte att sluta grubbla. 

Jag är inte en intellektuell människa, jag har ingen önskan om att vara det. Om jag tycker att något är viktigt så tycker jag att det är riktigt viktigt, men då måste det finnas en logik i det. Det finns inte så många saker i världen där det finns en logik som jag kan hålla med om och förstå. Kanske för att jag inte är tillräckligt påläst, men också för att det finns så mycket åsikter som spretar åt alla möjliga håll så jag har hittills inte hittat någon som jag känner att den här linjen tänker jag följa. En sak som jag tycker är viktigt och som det finns en logik i är mat. Att äta vettiga saker är svinviktigt. Jag har propagerat i tio år för att en kolhydratsfri kost är den bästa. Propagera är kanske fel ord. Jag har tyckt det. Jo, jag har propagerat. Jag har försökt, men ingen har velat lyssna. Alla tycker mest att jag är dum. Det är svårt med mat. Jag fattar det. Det är livsviktigt och alla äter och därför är det så svårt. Och jag säger inte att man inte får äta vad man vill, men att man ändå måste förstå varför vi äter som vi gör och att mycket som vi äter gör att våra kroppar går sönder. Och kroppen är viktig(tycker jag). Allt blir så mycket enklare med en mage som inte är öm hela tiden, eller ett huvud som inte vill sova hela tiden.

Fluffan säger att jag aldrig vet vad jag vill. Det vet jag nog. Det är bara det att det finns så många vägar att gå. Oftast försöker jag att välja den väg som är enklast för mig att gå, men det är inte alltid jag vet vilken väg det är och det är väl som det ska vara. Det ska inte vara enkelt. 

När jag gick på stress-skolan, eller efteråt, när jag var hos psykologen och vi pratade om hur jag mådde så pratade vi just om att det är det svåraste. Att ta beslut och veta vad JAG vill. Hon sa då att det är det första tecknet på depression.Jag tänker på det där ibland och hur länge jag egentligen har varit deprimerad eller om det är obeslutsamheten som har lockat fram en depression.

Egentligen tror jag inte att det handlar om att jag inte vet vad jag vill. Det handlar om att om jag väljer en väg så kommer en annan väg att stängas igen, och jag vill gå åt bada hållen. Ha kakan och äta den. Så har det alltid varit. 

Så vad vill jag då? Och vad vill jag inte. Jag vill flytta till Leksand. Jag vill hänga med Far, bli tokig på honom, men jag måste få lära mig några utav alla de saker han kan. Skjuta grisar, slakta grisar, slakta älg, skjuta älg, hur man bygger hus, hur man svetsar, hur man timrar. Jag vet att vi skulle kunna bråka något ofantligt om allt möjligt, men jag vill ändå vara nära för att gah vad jag också vill lära honom saker. Jag vill också vara nära Faster så att vi kan brodera tillsammans. Och jag vill vara nära Line och Leya. Och jag vill vara nära skogen. Jag vill även slåss och brottas. Jättemycket vill jag det. Det spritter i min kropp av lycka när jag tänker på det. Det vet jag inte hur bra det går att göra i Leksand, men jag gör det ju inte speciellt mycket i Stockholm heller så det spelar kanske inte så stor roll. Det löser sig. Det kan jag göra hela livet, när jag vill. Det kommer tänker jag. Tiden går asfort just nu, men det kommer tänker jag. Det är bara skönt att ha en tanke att vila i. Vila i känslan av att få armbåga någon. Ahhh

Jag tänker inte säga vad jag inte vill. Vi fokuserar på det positiva. 

Jag måste försöka jobba nu. Mår kanske lite bättre. Det är den där armbågstanken som gör mig lugn och den där känslan när jag mountade Cecilia på tärningen jag var på sist på BJJn när det i min hjärna kändes som jag hade fattat nåt. 

Jag vill även testa att ro kyrkbåt och så vill jag ha en liten hund. Inte en pytteliten hund, en lagom stor. Som den där taxen jag såg i lördags, ja, den var kanske pytteliten, men den blir ju lite större sen.

Vad vill du?

söndag 26 mars 2017

Odjuret 4-ever

För att fira in systerns 33-åriga födelsedag bjöd jag henne på bio igår morse. Vi såg Skönheten och Odjuret och jag konstaterade att jag fortfarande är kär i Odjuret. Why oh why? Var hittar jag ett odjur liksom? 

Regelbrott

Nästa vecka är sista veckan med världens roligaste gäng på jobbet. Veckan som gått har vi skrattat så mycket tillsammans.

En morgon i början på veckan fick jag ett meddelande i chatten som gjorde mig ledsen och nedslagen. En person kände sig inte tillräckligt bra för att ta över en av mina arbetsuppgifter och jag som är bäst på att skylla allt på mig själv kände mig så himla dålig som inte varit ett bättre stöd och kanske inte varit tillräckligt pedagogisk i överlämningen. Tröståt en croissant. Pratade med min chef om hur det kändes och pratade med den andra personens chef om att jag hade en plan för att lösa avhoppet, en plan för att få det att inte bli ett avhopp. Jag tror ju på den här personen. Det har känts så skönt att lämna över till någon som är klok och vettig. På eftermiddagen ringde en kollega till personen som ville hoppa av. En annan klok person som inte ens fyllt 20 år. Vi pratade massor och fnissade och all min oro släppte. Jag är alldeles för lojal, mitt arbete, mina kollegor och kunder, så jävla mån om att allt ska bli så bra som möjligt och nu tror jag att det blir bra.

Sen har veckan präglats av att jag känner att jag är bra. Inte så bra så att jag orkat gå och träna, men ändå bra och det känns som att det är lite fult att känna så. Att känna att jag är charmig och inte alls speciellt dum. Jävligt vettig faktiskt. Inte superintelligent, men tillräckligt liksom. Det känns konstigt att känna så, som att jag kommer att bestraffas med cancer eller förlora en anhörig.  

fredag 24 mars 2017

Drömmar

I natt drömde jag så mycket så Fluffan fick nog och bad mig gå och lägga mig på soffan. Minns inte vad jag drömde exakt bara att en läskig man var inblandad. Såg på Homeland igår. Sen drömde jag att jag var med i en BJJ-tävling. Lyckades vinna de två första matcherna och sen när jag skulle gå min tredje mot ett lila-bälte så blev jag kissnödig och nervös och irrade bort mig i korridorerna. Sen vaknade jag. Ville bara berätta det.

Idag ska jag ta cellprov på en vanlig mödravårdscentral för första gången på kanske tio år eftersom jag bara gått hos specialister den sista tiden. Är mycket nervös. Har redan nu typ kram i fitty av nervositet. Tänker att det kommer kännas som när de hyvlade min livmodertapp och råkade komma åt nåt ställe där inte bedövningen hade tagit, men vet att det inte är sant. Är ändå förberedd på det värsta.

fredag 3 mars 2017

Unna sig

Idag gick jag från jobbet tidigt och ställde åkte till Moderna museet. Jag skulle in i Eric Ericsson-hallen för att vara med på Marina Abramovic performance. Kön var redan lång när jag kom. Jag gick in på Moderna och åt min matlåda och kissade och när jag kom ut igen var kön ännu längre. Jag tyckte att jag hade klätt mig varmt, men tydligen inte tillräckligt. Jag frös av att titta på de andra människorna i kön, de som inte hade mössa, de som inte hade vantar, de som hade jeans med hål i, de som hade hade tunna små tygskor. Jag höll mig sysselsatt genom att lyssna på två halva poddar och tänka på vad jag skull göra om jag behövde kissa. Två och en halv timme senare var jag längst fram i kön och fick springa och kissa innan jag skulle bli insläppt. Då började jag frysa så att jag skakade trots att jag hade mycket bättre kläder på mig än många andra.

17.50 var klockan när jag kom ut. Jag såg att tiden gick när jag var där inne, för det började skymma utanför fönstren. Så meditativt och lyxigt och skönt att vara där helt ensam, för hade jag varit där med någon hade jag förmodligen inte kunnat slappna av helt utan tänkt på den andra personens behov och vilja. Det är svårt att bara tänka på mig själv.

Jag hade kunnat stanna mycket längre för att slippa klocka och telefoner ett tag till, men jag var fortfarande frusen när jag kom ut så ett varmt bad lockade mig att åka hem.

Funderar på om jag ska försöka åka dit något mer i helgen, med ännu varmare kläder.


torsdag 2 mars 2017

Tryggt och så

På något jävla vänster känns det fortfarande som att äventyret väntar runt hörnet. Jag känner mig fri. Nu vet jag vad jag ska göra när mars månad är slut. Jag ska vara kvar på samma företag, men göra något helt annat. Ändå känner jag mig fri. Allt blir ju ändå ganska nytt och spännande men samtidigt tryggt, med samma lunchyoga och samma frukostcroissanter under PMSen.

söndag 26 februari 2017

Helgen vecka 8

Allt är som vanligt. Det är söndag och jag vill bara att den ska vara över så att jag kan åka till jobbet igen där jag vet vad jag ska göra. Kanske får jag också brottas lite imorgon. Jag skulle egentligen vilja brottas varje dag. Om brottningslokalen bara låg lite närmre. Det är skitnervöst att gå dit varje gång, men det är kul att vara där och huvudet känns så mycket lättare när jag går hem.

Syster och jag ska gå på rollerderby idag. Det är alltid något. Jag måste ta mig ur soffan, men är sur över att det kommit snö. Orkar inte gå runt i snön och bli blöt om fötterna nu när jag slängt mina bästa vinterskor.

Känns som jag håller på att bli sjuk. Kan vara så att de bara är tristessen som kliar i kroppen.

lördag 25 februari 2017

Att vara den med en funktionsvariation

Jag har haft ett par fruktansvärt dåliga fotveckor de senaste veckorna. Promenaderna till och från pendeln har inte gått att göra utan radio, poddar eller peppmusik i öronen och Pokémon-telefonen i handen. En dag när jag skulle gå hem från jobbet gick jag så långsamt att två olika personer dängde sina datorväskor mot mig i sina stressade försök att ta sig förbi mig för att komma hem från jobbet i rusningen. Jag rör mig extremt dåligt i sidled när det gör ont så jag hinner inte väja. Och det är som att alla människor går rakt emot mig när jag har ont, som att de medvetet siktar på mig för att jag är liten och svag.

Igår tror jag att jag upptäckte vad som var fel. Jag tror att mina vinterskor som jag haft i tio år har gett upp. De har varit mina bästa skor som jag haft när alla andra skor gör ont, men nu verkar det som att de inte hjälper längre. Jag testade ett par andra skor. De där fula skorna som kommer från ortopedtekniken och som det ligger inlägg i, och då kändes det faktiskt mycket bättre. Så nu får jag slänga de där gamla vinterskorna och hoppas att det inte kommer någon mer snö den här vintern. (Jag har testat ortopedskorna ett par gånger under de här dåliga veckorna, men då kändes inte det heller riktigt bra och sen kom det snö och då är de lite lite för låga. Jag hoppas att det blir bra nu. Och att det blir varmt snart. Värme löser som bekant alla problem.

fredag 24 februari 2017

Fredagar

Jag gillar inte fredagar. Jag gillar måndagar. Det här är något som jag tycker visar ganska mycket på att jag har någon störning. Jag gillar måndagar för då vet jag vad jag ska göra. Jag ska vakna, duscha, klä på mig(jag gillar inte att ha kläder på mig, men klä sig bör man, annars dör man), gå till jobbet, träna, laga mat, äta mat, sitta i soffan, titta på någon serie, läsa fem sidor i sin bok och sen sova. På fredagar efter lunch någon gång så börjar folk på jobbet prata om vad de ska göra i helgen. Vet jag vad jag ska göra är det lugnt. Jag är lugn och liksom vet vad som ska hända. Den här helgen hade syster och jag bestämt att vi skulle fånga pokemons, sova över, bada och gå på rollerderby. Precis när jag hade stängt av datorn på jobbet ringde syster och berättade att hon blivit beordrad att jobba i helgen. Deppigheten. Men jag fattar ju. Hon jobbar på Nya Karolinska. Bara någon säger Nya Karolinska högt så AHAar alla.

Så då blev det alltså fredag och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den här helgen. Försöker att inte panika.  

Om ett par glasögon

Vid stenmuren utanför Karlbergs pendeltågsstation gick en äldre dam lutad med en handen på den låga muren och med den andra handen stödde hon sig på en krycka. En blommig väska dinglade i handen hon höll kryckan i. Långsamt långsamt rörde hon sig framåt nästan dubbelvikt. Jag gick förbi henne och tittade på när mitt tåg skulle gå. Bålsta 5 min. Jag stannade utanför ingången till stationen och vände mig om för att se så att den äldre damen rörde sig framåt. Hon kom sakta fram bakom Pressbyrån och stannade vid hörnet av Pressbyrån och lyfte blicken och siktade mot ingången till pendeltågsstationen. När hon kommit halvvägs hade jag lyckats uppbåda tillräckligt med mod för att gå fram till henne och fråga om hon ville hålla i mig. Ja, tack gärna, svarade hon. Jag tog tag i hennes vänstra arm och så rörde vi oss sakta in mot spärrarna medan mitt tåg lämnade Karlbergs station. Har du bråttom? frågade hon mig. Nej, svarade jag, säg till om du vill stanna och vila så gör vi det. Hon berättade för mig att hon hade varit med en väninna på bio och sett La-la land. Hur var den? fråga jag. Åh, den var fantastisk! svarade hon. Jag hörde att hon började bli andfådd så jag påminde henne om att jag inte hade bråttom och att hon skulle säga till om hon ville stanna och vila. Vad är du för en konstig en som inte har bråttom? alla andra verkar ha så bråttom. Jag ska bara hem och titta på teve, svarade jag, det kan jag ju göra närsomhelst. Nere på perrongen bad hon mig bära hennes väska. Jag fumlade med den och tappade den. Hade du något ömtåligt i den? frågade jag. Glasögonen, svarade hon. Märsta-tåget som hon skulle åka med verkade stå och vänta på oss så jag hjälpte damen på och en man på tåget såg till så att hon fick en sittplats. Vi sa hejdå till varandra och jag stannade kvar på perrongen och väntade på mitt tåg. Och grät. Jag kan inte sluta undra om hennes glasögon är hela. 

lördag 11 februari 2017

Framtiden är nära

Jag har sovit så dåligt de senaste dagarna. Eller jag sover ju, men inte på mornarna. Jag vaknar vid halv fem och ligger och funderar och funderar tills jag blir galen och måste gå upp och åka till jobbet. Söker jobb frenetiskt. Funderar på vad jag vill. Vad vill jag?! Ingen som vet. Funderar på vad jag skulle jobba med om jag bodde i Leksand. Var skulle jag bo, vad skulle jag göra på fritiden? Skulle jag känna mig ensam? Förmodligen inte. Jag skulle kunna hänga med mamma hela tiden. Så jobbigt med det här stora tomma hållet som väntar framför mig. Jag är så himla dålig på det här med förändringar tydligen. 

lördag 4 februari 2017

Stress-skolan

Ja, jag gick alltså på stress-skola i höstas och tycker att alla borde gå på det. Jag fick gå via vårdcentralen. Det är säkert inte alla vårdcentraler som har en bra psykolog som anordnar stress-skolor, men om du någon gång får frågan om du vill gå, så gör det bara. Mycket av grejerna är ganska självklara, men det är ändå skönt att höra en psykolog bekräfta allt som snurrar i ens huvud om hur sjukt samhället egentligen är och sen lyssna på de andra i rummet som berättar om sjuka saker de gör för att spara tid. Det är en sinnessjuk tid vi lever i. Jag har lärt mig att bli bättre på att stänga av och koppla bort det som stressar. Om något gnager minsta lilla så försöker jag ta reda på vad det är och är det något som jag inte kan göra något åt så vänder jag ryggen till. Tack stress-skolan för det! 

Ånger

Jag har ångrat mig. Jag tycker inte alls att bloggarna i min bloglovin' är dödstråkiga att läsa. Jag tror att jag bara läste dem på fel dag. En vardag i veckan när jag suttit vid datorn på jobbet i tio timmar är kanske inte någon bra tid att läsa bloggar på.

Det som är allra mest intressant att läsa om är jämställdheten. För det går ju inte en jävla dag utan att jag funderar över hur i hela friden det egentligen ska gå till att leva med en annan människa. För om det nu blir så att vi ska bo i hus, hur gör jag då för att jag inte ska vara den som gör största delen av hushållssysslorna? Jag har lärt mig att bara göra det allra mest nödvändiga för att jag själv ska må bra: jag tvättar när jag behöver få något rent, diskar för jag klarar inte av diskberg och dammsuger bara när saker fastnar under strumporna. Allt annat får liksom vara. Just nu går det ganska bra. Under hösten var jag rosenrasande ganska ofta. Jag har gjort ett schema, men det funkade inte. Sen gick jag på stress-skola och lärde mig tänka mer på varför jag gör saker. Det hjälpte massvis. Jag är så himla mycket lugnare och tycker att smutsen egentligen är skitsamma, men det stör såklart fortfarande att den ena personen i hushållet beter sig helt sjukt slött. Så det är intressant att läsa om hur andra gör och har det. Om att andra också är arga ibland.

fredag 3 februari 2017

Självdö

Igår tänkte jag ganska mycket på att jag bara borde låta den här bloggen självdö. Mest eftersom jag i förrgår läste bloggar på kvällen och jag tyckte att det var så dödens tråkigt. Det borde betyda att den här bloggen också är dödens tråkig. Så vi får se vad som händer helt enkelt. Jag kanske bara borde hitta en ny falang av bloggare att börja följa och inspireras av. Eller kanske bara strunta i internet helt och hållet. Jag kan bli en kulturtant istället som gör kulturiga saker.

Idag ska jag t.ex. till Berwaldhallen. Spontanköpte två biljetter igår, upptäckte att jag inte har några kompisar i stan. Ungefär två har jag. Tre om jag räknar in Fluffan. Ingen av mina två kompisar(varav den ena är min syster) kunde följa med så jag har nu lurat en gammal kollega. Det är så jävla svårt att veta vilka som är ens kompisar. Jag tror att alla på jobbet är mina kompisar, men det är de tydligen inte, det är bara snälla mot mig för att vi jobbar ihop. (Ja, och jag frågade såklart Fluffan också men han vill alltid dricka öl och spela gitarr på fredagar. Hemma i hemmet. Och sen somna 21.40 i soffan. Pang bom!) Ja, men jag fick alltså med mig kollegan, så det är löst nu. Hur blir man kompis med folk?


Vetenskapligt

Igår åt jag två finn crisp på förmiddagen och på eftermiddagen blev jag så trött att jag tacklade ett kylskåp och när jag åkte hem med pendeln så klev jag av tåget och började gå åt fel håll! Jag vet att det inte är vetenskapligt bevisat att det var de där två finncrispsens fel, det kan vara en hjärntumör eller min hjärna som stänger av sig pga stress. Typ sånt.

onsdag 1 februari 2017

Odd

Intervjun var trevlig men jag babblade iväg. Jag pratar för lite till vardags så när någon äntligen vill prata med mig exploderar min mun och ut rinner en färgglad och osammanhängande gegga. Jag vill fortfarande ha jobbet, men jag snackade nog lite för mycket skit om mig själv. Vi får se. Fortsätt hålla tummarna.

Blir mer och mer medveten om att jag är en konstig person. Jag kan inte förklara det riktigt, det kan såklart vara inbillning, men jag känner mig frustrerad.

Världsligheter

De senaste veckorna har jag somnat i soffan varje kväll. Jag har inte förstått varför. Jag är väl bara trött har jag tänkt. För några dagar kom jag på vad som är fel. Jag har avinstallerat alla evighetsspel på min telefon. Jag tänkte att jag skulle göra något bra och vettigt istället. Men det gör jag tydligen inte. Jag bara somnar. Litegrann tror jag att det var min räddning i förra veckan när jag hade feberkänningar. Jag sov så mycket så kroppen hade inte en chans att bli sjuk.

Jag har även påbörjat någon sorts periodisk fasta. Den har egentligen pågått ganska länge, men jag har förut inte varit så uppmärksam på vad den gör med mig. Målet är att jag ska hålla blodsockret på en lagom nivå efter lunch. Jag dippar ju väldigt ofta som så många andra och min arbetsförmåga blir så mycket sämre, jag gillar det inte. Tänk dig att du ska lusläsa årsredovisningar och kvartalsrapporter, det är sällan en spännande läsning. De kräver därför en pigg hjärna. Det här är alltså ett test i att försöka hålla blodsockret jämt genom att inte äta något mer än vatten innan lunch. Sen äta en bra lunch med bra kalorier i så att eftermiddagen går att ta sig igenom utan en luddig hjärna. Det funkar inte alltid. De dagar det funkat bäst är när jag ätit extra brie till matlådan. Det är så jävla viktigt med det där fettet. Mina kollegor håller blodsockret på en jämn nivå medelst energidrycker, läsk, skorpor, godis, frukt. Jag testar det här andra sättet. Något jag har kommit på att jag tycker är att det är så viktigt att må bra. Det känns skönt att jag kommit på en sak som är viktig här i livet. Vill påpeka att exprimenterandet bara pågår under arbetstid, när jag inte är på jobbet äter jag allt möjligt precis som alla andra. Kanske inte saker som jag får ont i magen av, men allt annat. Smörgåstårta t.ex. eller hårda små godisar.

En annan sak som är viktig, det är att ha ett kul jobb att gå till. Det har ju jag, men om två månader är det över och jag känner att ju närmre vi kommer slutet desto mer ointressant känns det att ha kul på jobbet med mina kollegor. Jag vill mest bara jobba. Asmycket vill jag jobba, in i det sista vill jag göra mitt absolut bästa. Och det är faktiskt väldigt kul att nu få testa de processer jag varit med och arbetat fram under de senaste fem åren. Det känns tråkigt att inte få förfina saker ytterligare.

Jag ska på intervju på ett annat företag nu på morgonen. Trodde inte att jag skulle vara nervös, men det är jag. Jag var nervös redan igår så att jag mådde illa och kunde knappt äta någon middag. Det är är ett jobb som jag verkligen skulle kunna tänka mig att jobba med. Alltså verkligen jättemycket. Så ni får gärna hålla någon tumme eller två. Tack!


söndag 29 januari 2017

Dagens nyheter

Råkade onanera efter att jag skurit en chili.

lördag 28 januari 2017

Tekniska prylar

Nu har den nya datorn anlänt. Jag köpte den billigaste historian och det märks verkligen. Det är samma märke som jag har på jobbet och jag undrar om inte min dator på jobbet kostar ungefär tio gånger så mycket som den här plastbiten. Men nåväl, nu kan jag med glädje alltså orda lite här med enkelhet. Jag har givetvis en gammal dator också, men den klarar sig inte utan sladd och sladden jag hade gick av så jag beställde en ny skum sladd från internet och den är typ bara en meter så det går liksom inte att sitta i soffan med datorn. Ja, det finns såklart skarvsladdar, men jag vill ju känna mig fri. Tramsigt.

Jag har för övrigt även beställt en ny telefon från Kina. Den kommer kanske snart eller så kommer den inte. Vi får se. Tycker att det är spännande med teknik som ingen annan testat. Det får bära eller brista. Satsar just nu på ganska osäkra kort, men det är ju så det ser ut just nu. Jag vet ju fortfarande inte vad jag ska jobba med efter mars månad är slut.

En annan teknisk pryl som är lite osäker just nu är vår tv som har börjat flimra och blinka som en saftblandare innan den blivit uppvärmd. Den fungerar vissa stunder mest som en radio. Gillar det på något sätt, att vi inser att bilden på den inte är så jävla viktig utan att vi lyssnar desto mer. Eller sover mest framför den. Det är vad jag gjort mest den här veckan framför teven.


onsdag 25 januari 2017

Nytt för i år!

Jag har köpt mig en dator. En ny som förhoppningsvis har lite batteritid så att jag kan sitta med den i soffan på kvällarna och interneta istället för att spela så tråkiga mobilspel att jag bara somnar helt tvärt.

fredag 20 januari 2017

Kraken

Så länge drogerna inte flödar fritt på Kraken kommer ingen att dansa.

lördag 14 januari 2017

Dubbla hormorner

Någon gång under veckan har jag lyckats pilla i mig två p-piller på samma dag. Jag tror att det skedde under fredagen men det hela är högst oklart. Det har varit lite mycket i veckan. Jag har börjat jobba i huvudet redan innan jag kliver ur sängen. Jag äter inte p-piller för att jag egentligen vill, utan för att min kropp gör så att den skapar cystor av mina äggblåsor under ägglossningen. P-pillren gör så att jag inte får ägglossning och därmed inte heller cystor eller mens. Hursomhelst så inbillar jag mig att det här med att äta dubbla mängden hormoner är lite funky. Och idag när jag inte ätit några hormoner alls så händer skumma grejer i psyket. Så nära till tårar och samtidigt så kall. Jag berättade för Fluffan och under kvällen har han även han märkt hur jag är en annan. Det tar förmodligen ett tag innan hormonerna egentligen går ur kroppen men det händer ändå grejer. Egentligen blir jag ju mig själv utan hormonerna. Det är som att alla känslor som annars är som en bergochdalbana blir jämnare och lugnare. Lyckan är större och olyckan blir större. Därför har ensamheten under dagen kanske känns jobbigare, men också lättare att förstå. Med hormonerna isoleras allting in och blir mjukare. På gott och ont. Jag saknar att vara sådär nära känslorna. Imorgon blir förmodligen allt som vanligt igen.

Cystor och känslor eller att vara utan känslor och slippa cystorna det är vad jag har att välja mellan. Alternativet är att skaffa barn. Men inte nu. Så jag fortsätter att äta mina piller.

Men vad vill du då?!

Det handlar inte om att veta vad jag vill. Det handlar om att komma fram till vad som är viktigt och utifrån det ta beslut. Tycker jag t.ex att hälsa är viktigt så kommer jag att gå och träna. Tycker jag att familjen är viktig så kommer jag att ta andra beslut där familjen kommer i första hand.

Just nu kommer jag inte ens fram till vad som är viktigt. Jag tycker lite av allt är viktigt. Jag kanske får börja bakifrån. Börja med att stryka sånt som inte är viktigt och på så sätt komma fram till vad som är viktigast.

Eller åt andra hållet. Skriva upp några små saker som just nu känns livgivande och på så sätt kanske komma fram till vad som är viktigt och kul.
- krukväxter
- vänner
- ljus
- värme
- lugn

Jag tror att det är hälsan som är det viktigaste just nu, men jag är kluven inför vad som är hälsa. Det kan vara så mycket och jag känner en press från samhället att hälsa ska handla om att träna hårt och äta "nyttigt". Men jag blir stressad av att skynda mig till träningen efter jobbet och då är det litegrann som att jag lika gärna kunde låta bli. För allt det negativa innan slår liksom ut det positiva under och efter träningen? Låter det här bara som en dålig ursäkt nu? Det kanske är det. Men jag gillar att träna. Jag gillar det. Inte för att jag borde utan för att jag gör det. Men jag gillar inte stressen. Jag tränar mest för psykets skull, litegrann för det fysiska, för att inte få inte ont i kroppen, men jag struntar i det där med att bli stark eller snygg, jag vill bara inte få ont någonstans för att kroppen är så svag eller stel att den inte orkar bära mig. Så den där stressen pajjar både för mitt psyke och min kropp.

Då är tanken helt enkelt att skapa förutsättningar för att kunna träna utan att känna den där stressen. Just nu lutar det åt att flytta så att träningen ligger någonstans mellan jobbet och hemmet.

Det låter ju skittråkigt att tycka att träning och hälsa är det viktigaste. Vad är det viktigaste för dig? Vad tycker normen är viktigast? Omtyckta personer, de sätter vänner först va?

Den där jävla ensamheten

Jag undrar om alla känner sig ensamma. Jag undrar särskilt om kvinnor känner sig mer ensamma än män. Jag undrar om män någonsin känner sig ensamma. Eller är det bara för att jag är kvinna och känner mig ensam som jag tror att det är kvinnligt att känna sig ensam?

Om det nu är något kvinnligt att vara ensam så undrar jag om ensamheten känns mindre om en skaffar barn? Eller är den fortfarande där ändå. Jag tänker att den borde vara det. Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll huruvida ensamhet skulle vara kvinnligt eller ej. Vem är kvinna? Det här med kön är svårt. Jag är dåligt påläst helt enkelt men tycker det är intressant. Det är ett sidospår. Jag ska sluta hänga upp mig på vad som är kvinnligt. Jag känner såhär och jag identifierar mig som kvinna. Punkt.

Ensamheten. Jag undrar om andra hela tiden har någon där. Jag har en syster. När hon inte svarar så känner jag mig helt arg och uppgiven för ensamheten blir så stor. Jag vill göra saker. Jag behöver få luft och se andra saker än lägenheten. Fluffan gillar mest att skriva kod och träna. Det där med träning är svårt. Jag tror att mycket av det där med träningen bara är press från samhället. Ja, jag fattar att man mår bra av det också, men du kan må lika bra av att meditera en halvtimme eller gå i skogen en halvtimme, det viktigaste är att du låter kroppen få luft ibland, luft till muskler eller till hjärnan, det är samma sak. Det tror jag.

Så vad gör jag då när ensamheten känns stor och läskig? Jag får bara embracea den, tänker jag. Gå till bibblan och sitta här med andra ensamma människor. 

"Lightbulb"

fredag 6 januari 2017

Florida

Litegrann känns det som att livet försvann i Florida. Det var USA, det var Naples som ser ut som det mest amerikanska du kan tänka dig, det var flotta hus, perfekta gräsmattor och en strand som skriker "ligg på i under mig". Det var extrema känslostormar varje dag av att umgås med en far som helt plötsligt känns så gammal och så oförstående. Det var glädje över att umgås med en älskad och alltid så oliktänkande syster. Så där tog livet slut. Alla gränser försvann mellan verklighet och filmerna och allting känns helt plötsligt oändligt. Helt plötsligt känns tanken på att veckopendla varsomhelst inte helt ogörbar. Jag vet inte vad som hände. Jorden krympte bara. Kiruna känns nära och Lund som att åka in till stan. Och solen, den som värmer och ger liv, den är inte så långt borta och med den lilla kunskap jag har skulle jag förmodligen kunna segla till solen helt på egen hand. Jag lovar och svär. Så jag vilar här i min  trygga hamn i lägenheten jag delar med Fluffan i Bromma. För snart jävlar, jag svär, så börjar banne mig äventyret.

En fredagslista på en torsdag som blev till en fredagslista ändå

Ja, en lista igen. Men what the heck, så att säga. Det är ett bra sätta att komma igång med skriveriet igen tänker jag. Den här har jag hittat hos Maria.

Bäst i veckan hittills:
Tror inte att Fluffan och jag har bråkat en enda gång den här veckan. Födelsedagsvecka har jag också och jag har fångat asmånga Bulbasaurs i PokemonGo, tittat på Harry Potter till sent på kvällen och legat i en bubbelpool i flera timmar hos Fluffans syster och druckit lagrad julmust.

Sämst i veckan hittills:


Att ingen verkar tycka om mig. Jag får inget nytt jobb, "ingen" vill gå mitt födelsedagskalas och mina arbetskollegor tycker förmodligen att jag är dum i huvudet som kräver att lamporna ska lysa som i en operationssal och säger "nej, det tänker jag inte göra" åt saker för att jag helt enkelt inte vill göra saker när ändå alla hatar mig. Den känslan är den sämsta. För evigt. Amen.

Där har jag ont:
Kanske lite i fötterna om jag känner efter. Vill inte känna efter så mycket för det gör ju nästan alltid ont i fötterna.

Det tänker jag mycket på:
Varför allting måste handla om pengar precis hela jävla tiden. Är så trött på pengar. 

Det klär jag mig i:
Så sköna kläder som möjligt. Nattlinne så långt det går, sen t-shirt och mjukisbyxor och varma sockor för det är kallt i det här hemmet.

Till helgen ser jag fram emot:
Att jag fyller år och att det kommer hit några fina älsklingar som vill dricka vin med mig.

I lurisarna hör jag:
Brain Food på Spotify när jag jobbar och sen olika poddar. Ronden, Katy says och Bianca och Leone t.ex.

Det dricker jag:
Mycket vatten. Jag är så trött på alkoholen. Men det blir vin ibland ändå, men jag kikar mycket på de alkoholfria alternativen på systemet nu för tiden.

På fredag händer detta:
Jag ska se på Grey's Anatomy och sen ska vi på trettondagsbaluns för min kusin som har fyllt 30. 

Å på lördag det här:
Jag ska ha kalas!

Söndagen tillbringas så:
Födelsedagen! Först en första frukost med väckning. Sen en andra frukost med äggröra och bacon. Sen kanske bio och sen kanske konsert i Sundbybergs kyrka, om födelsedagsbarnet själv får välja. Förmodligen har Fluffan och jag blivit osams vid det laget och jag kommer och ligga och pms-gråta hela dagen istället eller vara så bakis att jag måste se på hela Skam i ett svep.

Och mest av allt önskar jag detta:

Att Fluffan och jag fortsätter att hålla sams och att någon snart inser min briljans och vill erbjuda mig ett kul jobb. Tack! Amen!