lördag 14 januari 2017

Den där jävla ensamheten

Jag undrar om alla känner sig ensamma. Jag undrar särskilt om kvinnor känner sig mer ensamma än män. Jag undrar om män någonsin känner sig ensamma. Eller är det bara för att jag är kvinna och känner mig ensam som jag tror att det är kvinnligt att känna sig ensam?

Om det nu är något kvinnligt att vara ensam så undrar jag om ensamheten känns mindre om en skaffar barn? Eller är den fortfarande där ändå. Jag tänker att den borde vara det. Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll huruvida ensamhet skulle vara kvinnligt eller ej. Vem är kvinna? Det här med kön är svårt. Jag är dåligt påläst helt enkelt men tycker det är intressant. Det är ett sidospår. Jag ska sluta hänga upp mig på vad som är kvinnligt. Jag känner såhär och jag identifierar mig som kvinna. Punkt.

Ensamheten. Jag undrar om andra hela tiden har någon där. Jag har en syster. När hon inte svarar så känner jag mig helt arg och uppgiven för ensamheten blir så stor. Jag vill göra saker. Jag behöver få luft och se andra saker än lägenheten. Fluffan gillar mest att skriva kod och träna. Det där med träning är svårt. Jag tror att mycket av det där med träningen bara är press från samhället. Ja, jag fattar att man mår bra av det också, men du kan må lika bra av att meditera en halvtimme eller gå i skogen en halvtimme, det viktigaste är att du låter kroppen få luft ibland, luft till muskler eller till hjärnan, det är samma sak. Det tror jag.

Så vad gör jag då när ensamheten känns stor och läskig? Jag får bara embracea den, tänker jag. Gå till bibblan och sitta här med andra ensamma människor. 

"Lightbulb"

Inga kommentarer: