fredag 24 februari 2017

Om ett par glasögon

Vid stenmuren utanför Karlbergs pendeltågsstation gick en äldre dam lutad med en handen på den låga muren och med den andra handen stödde hon sig på en krycka. En blommig väska dinglade i handen hon höll kryckan i. Långsamt långsamt rörde hon sig framåt nästan dubbelvikt. Jag gick förbi henne och tittade på när mitt tåg skulle gå. Bålsta 5 min. Jag stannade utanför ingången till stationen och vände mig om för att se så att den äldre damen rörde sig framåt. Hon kom sakta fram bakom Pressbyrån och stannade vid hörnet av Pressbyrån och lyfte blicken och siktade mot ingången till pendeltågsstationen. När hon kommit halvvägs hade jag lyckats uppbåda tillräckligt med mod för att gå fram till henne och fråga om hon ville hålla i mig. Ja, tack gärna, svarade hon. Jag tog tag i hennes vänstra arm och så rörde vi oss sakta in mot spärrarna medan mitt tåg lämnade Karlbergs station. Har du bråttom? frågade hon mig. Nej, svarade jag, säg till om du vill stanna och vila så gör vi det. Hon berättade för mig att hon hade varit med en väninna på bio och sett La-la land. Hur var den? fråga jag. Åh, den var fantastisk! svarade hon. Jag hörde att hon började bli andfådd så jag påminde henne om att jag inte hade bråttom och att hon skulle säga till om hon ville stanna och vila. Vad är du för en konstig en som inte har bråttom? alla andra verkar ha så bråttom. Jag ska bara hem och titta på teve, svarade jag, det kan jag ju göra närsomhelst. Nere på perrongen bad hon mig bära hennes väska. Jag fumlade med den och tappade den. Hade du något ömtåligt i den? frågade jag. Glasögonen, svarade hon. Märsta-tåget som hon skulle åka med verkade stå och vänta på oss så jag hjälpte damen på och en man på tåget såg till så att hon fick en sittplats. Vi sa hejdå till varandra och jag stannade kvar på perrongen och väntade på mitt tåg. Och grät. Jag kan inte sluta undra om hennes glasögon är hela. 

1 kommentar:

Anonym sa...

Så fint... nu fick jag tårar i ögonen på riktigt:)