onsdag 31 maj 2017

Tidsinställning

Ni kanske tycker att jag borde tidsinställa lite inlägg så att inte alla inlägg kommer samtidigt. Det kanske jag också tycker att jag borde göra för att 1. inte trötta ut er. 2. kanske få lite mer kontinuitet och på det sättet kanske locka fler läsare(jag vet inte om det överhuvudtaget är rimligt, men kanske).

Men 1. jag vet inte om ni verkligen blir uttröttade. 2. jag vet inte om jag är i behov av fler läsare, eller jo det vore förstås göttigt att ordbajsa loss hela dagarna och på något jävla vänster tjäna sitt uppehälle på det. men alla vet att det inte är rimligt. bloggen är död. (om du inte skriver om skönhet och mode förstås. uäck!) 3. alltså jag tror att jag gillar att allt kommer i små klumpar såhär. Det gör det mer äkta. Jag gillar äkta. Sant. Ärligt. Genuint. Inga förklädnader. Här är jag. Ta mig som jag är. Jag vägrar låtsas. "Se mig för här är jag!" *sjunger vidare*

Kontaktannons

Sökes: musa/bästis. Du är en människa mellan 30-60 år som bor på gångavstånd från Garbos i Sumpan. Du är bra på att spela ukulele, äta mazariner, dricka för mycket sprit och gnälla. Finnes: 35-årig manshatande feminist med handarbetesångest som verkligen verkligen vill sluta snusa.


(Det kanske är för specifikt med ukulelen, mazarinerna och spriten. Kanske ändrar det till instrument, bakverk och alkohol.)

September 2011

Om ni som jag inte kan sova någon gång så kan jag rekommendera er att läsa mina blogginlägg från september 2011. Mitt mål är att blogga lika bra som jag gjorde i september 2011. Kan tyckas vara lite meningslöst eftersom bloggen har gått ur tiden, men det är bra att ha ett mål. Misstänker dock att det kanske krävs en massa olycklig kärlek för att skriva riktigt bra samt en riktigt bra musa. Feta katten var min musa i september 2011 och stimulerade mitt sinne på ett fantastiskt sätt som gjorde mig lagom nonchalant. Jag arbetade också på ett arbete med människor över 45. Jävligt viktigt det där.


Svamp

Men det var en fin lång helg innan jag blev sjuk. Vi tvättade båten och grävde upp en massa buskar ur det lilla landet på landstället och sen ville jag leka spa. Spaade mig i duschen så länge att Fluffan blev utan varmvatten och fick tröstäta mackor istället. Jag hittade mitt livs första fästing på min kropp på fredagen och när vi kom tillbaka till lägenheten på fredagkvällen friserade jag lite kroppsbehåring för att lättare se så att jag inte hade fler fästingar.

Vi gjorde egna halloumiburgare som blev så himla goda och så var vi på yoga på lördagen. Jag skulle sen på rollerderby och någon sa efter yogan "vad snygg du är, är du alltid såhär snygg?". Fluffan stod brevid och tittade på mig. Jag som är sämst på att ta komplimanger sa väl något jävla plumpt som vanligt. Jag hade ju bara klätt mig så som jag vill gå klädd varje dag, men inte gör eftersom det är för kallt eller för att det inte känns lämpligt på mitt jobb. Avskyr att jag ens bryr mig så mycket om vad som är lämpligt på mitt jobb. På rollerderbyn var det flera som gav mig snälla kommentarer och jag kände mig så jävla lycklig över att få vara i ett sammanhang en stund där jag får vara mig själv och där folk är genuint snälla. På kvällen var jag till syster en sväng och åt smörgåstårta tillsammans med hennes arbetskamrater och förundrades över det fantastiska med att umgås med människor runt 45 som inte behöver bry sig något alls om artighetsfraser och ytlighet, jag hamnade direkt i ett djupt och intressant samtal. Diskuterade saken med Fluffan när jag kom hem och han påpekade att jag nog blivit väldigt gammal som så mycket gladdes åt ärliga 45-åringar. 

På söndagen var jag på rollerderby igen och så badade vi innan vi var hem till en av Fluffans vänner och kollade på UFCn och Fluffans vän ba: "vad somrigt fin du är!". Jag sa bara tack den här gången och kände mig genuint tacksam över att alla varit så vänliga mot mig hela helgen men kände mig också lite sjuk i huvudet som blev så glad. Vad är jag för en människa som går omkring och känner mig såhär ensam hela tiden när det finns så mycket trevliga människor därute. Jag har kanske bara hamnat i fel sammanhang. 

På måndagen visade det sig alltså att jag blivit sjuk. Gick till jobbet först för jag trodde att det bara var extrem trötthet som hade drabbat mig, men när en grej hängde sig i datorn, mitt huvud kändes som ludd och jag ville skrika ut min ilska över hela kontorslandskapet så insåg jag att det bara var att gå hem.

Sömnlös

Det där kryptiska jag skrev om förut ni vet. Det handlar om mamman och det handlar om cancer. Den här gången vet jag inte så mycket och så har det varit långhelg mitt i alltihop så allt drar ut på tiden innan vi får svar. Jag hoppas att de ska ha fel. De kan ju ha blandat ihop några tester eller bara sett fel på en röntgenplåt. Den här ovissheten gör allt så mycket värre, eller det känns så svårt att ta i. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Så jag blev helt enkelt sjuk. Har inte varit sjuk sen i höstas och jag förstår ju nu att det är stress som gör att jag blir sjuk. Jag kan inte sova. Jag som aldrig brukar ha problem att sova. Jag tycker inte om att ligga i varken sängen eller soffan. Jag längtar ingenstans och efter inget mer än att mamma ska ringa och säga att allt blir bra, eller att de tagit fel. Och så tänker jag tankar som inte får tänkas, skämmiga tankar, eller tankar om hur jag ska kunna få gå först. Hoppas att cancern ska ta mig först på något sätt. Ynkliga och själviska tankar för att jag inte orkar vara ledsen. Det här händer ju hela hela tiden, jag förstår inte hur människor orkar. 

tisdag 23 maj 2017

Åter till ordningen

Är monstertrött och uttråkad. Förmodligen är det tristessen som gör mig såhär trött. Är understimulerad så att det skriker om det. Tur att det bara är några enstaka timmar kvar att jobba den här veckan och sen blir det ledigt. Jag tänker bajsa på den nya toaletten på landet och hänga upp min yogahammock i något bra träd. Är väldans sugen på att baka bröd också, men vi får se hur det blir med den saken. 

lördag 20 maj 2017

Av godo

När någon dyker upp från en svunnen tid och jag blir helt överväldigad av en massa gamla känslor som bubblar upp. Så överväldigad att jag nästan börjar rodna, men ändå känns allt så fantastiskt fint.

Det dröjer ett tag innan chocken går över. Jag vet inte riktigt om den gjort det ännu. Den känslan vill jag liksom inte göra mig av med, att människor kan kliva fram till mig genuint glada över att få träffa mig.

Det är vad ensamheten i stan gör med mig, till en törstande människa, en människa som inte känner sig omtyckt. För träffar du aldrig någonsin någon som verkar genuint glad att träffa dig på flera månader så känns det så. Fluffan och jag bor ju ihop så där tas allting för givet. Men här på landet går det att ta en promenad med hunden och få kramar. Det är en kall jävla stad jag lever i. Jag hoppas att det inte blir så länge till.

fredag 19 maj 2017

Projektet fortsätter

Tuff dag idag. Var tvungen att övertala mig själv i duschen att inte raka benen. Igår såg jag en tjej med Barbie-blanka vader när jag gick hem. Jag tittade på dem med beundran i blick. Sen kom jag på att jag inte har några vader.

Vi får se om det blir varmt med håret på benen. Den enda nackdel jag ser hittills med att inte raka benen är att benen ser extremt torra ut eftersom jag inte varje dag karvar bort det översta lagret av döda hudceller. Och så är det förstås det här med vad alla andra tänker. Men det är väl struntsamma om de tycker att jag är äcklig och lat (kanske tycker de inget alls). Människor ute på stan bryr jag mig inte så mycket om, det är mer människor på kontoret, men det borde ju jobba istället för att tänka saker om mina håriga ben.

Jag vill ju raka benen för min skull. Tycker jag att det är snyggt med rakade ben eller handlar det om att andra ska tycka att mina ben är snygga? Jag har inte bestämt mig ännu.


torsdag 18 maj 2017

Upp till kamp

Något konstigt har hänt med Fluffan. Jag tror att han kanske har börjat förstå mig.

Det började med min utläggning i söndags om kvinnor och hushållsarbete. Jo, vi pratade om Maria Sveland och att hon bara har satt ord på det som många kvinnor känner. Och Fluffan ba, "Va?" Och sen härjade jag på och jag vet inte om det var då någon sorts polett trillade ner, det kan också vara något temporärt. Alltså vi har inte varit osams om det här tidigare, Fluffan vill att det ska vara jämställt och så, men han, precis som de allra flesta män, förstår inte problematiken. Hursomhelst har han sen dess varit väldigt snäll. Eller så är det för att jag har mått bra och allt har känts lyckligt. Och idag ba:"Vi kan köpa hem någon mat." Han har aldrig sagt något sånt förut, inte för att han har något emot det, men han kanske har börjat fundera på vem det är som egentligen kanske inte lagar mat varje dag, men som nästan alltid bestämmer mat och på helgerna ibland behöver komma på tre olika rätter för att Fluffans hjärna lider brist på matinspiration. All denna hjärnaktivitet som läggs på att planera så att personen jag bor med inte ska bli tjurig och hungrig, jag skulle vilja lägga den hjärnaktiviteten på att kanske orka göra något annat. Spela Lemmings kanske, eller läsa, eller brodera på kjolsäcken eller komma på hur man botar dödliga sjukdomar. Sånt. Hoppas att det här inte är något temporärt, kanske måste utdela en dos feminism varje vecka så att det håller i sig. 

Magi

Jag tycker inte om att skriva kryptiska blogginlägg, men jag vet att det kan var såna som läser här som inte förstår att det som läses på bloggen stannar på bloggen. Det har hänt förut att någon inte förstår det och vänder sig till en tredje part och då kan någon annan bli ledsen. Jag vill ingen något illa, jag bara berättar min historia, men låt den få stanna här.

Nu blev det kryptiskt igen, så jag försöker på nytt, och det här kanske ni redan vet, men det hände en gång att min syster blev kontaktad för att jag hade skrivit om en grej här. Min syster blev arg för att jag hade skrivit om en grej här och jag blev arg på personen som hade kontaktat min syster istället för att kontakta mig. Förstår ni?

Jag vill inte låsa den här bloggen, för det blir så stökigt. Jag vill kunna vara här och skriva till vem som än vill läsa.

Sen kan man ju såklart tycka att jag inte ska skriva om saker som min syster inte vill att jag ska skriva här, så jag tänker på det i fortsättningen, men jag vill att ni kommer direkt till mig om ni undrar över något. Om ni inte vill göra mig illa förstås, då får ni göra precis vad ni vill.

Men det är svårt att låta bli att skriva om saker som känns mycket i kroppen. Jag är rädd att om jag inte gör det och inte pratar om det som gör ont så jinxar jag allt och så blir allt svindåligt. Om jag berättar för alla att döden är påväg så kanske jag skrämmer döden på flykten, eller så kommer den kanske närmre. Det går ju inte att veta vad som är det rätta och om det hjälper att vara lycklig eller gråta asmycket, eller tänka gott eller ont. Förmodligen spelar det ingen roll, men allt vore så mycket mer fantastiskt om inte allting gick att förklara.

onsdag 17 maj 2017

Lyckan

Efter lunchen snurrade det till i huvudet. Jag har haft yrsel de senaste dagarna men mest efter jobbet. Tycker inte att det borde vara stress, det är mycket på jobbet, men det är sällan jobbet som stressar mig.

Onsdagsyogade och kände mig lycklig. Lycklig över att jag i söndags härjade högt här hemma om feminismens grunder, högt och kanske lite för hetsigt försökte jag förklara för Fluffan som inte blev arg utan istället tog det med lugn och lyssnade. Lycklig över den tacksamhet jag möter på jobbet. Lycklig över att det snart är sommar och att naturen väntar utanför. Lycklig över att jag ska åka till Leksand i helgen, att vi ska lägga i båten nästa vecka, att livet känns kravlöst just nu.

Så får jag ett samtal som gör mig tyst och ledsen. Jag tänker fortsätta vara lycklig, men jag gråter på tåget åt en dam som ler åt en man som spelar musik på pendeln. Jag gråter när jag ser en liten flicka som blundar och smeker sig själv i ansiktet njutningsfullt med sina flätor medan hennes mamma drar henne skyndsamt i ena armen.

Jag åker hem till Fluffan och skär mat i små bitar och vi kramas och pratar om den där sjukdomen och jag gråter stilla, men tänker ändå försöka vara lycklig. Sen går vi ut och tittar på flygplan och en räv och allt är precis som vanligt men ändå inte.

måndag 15 maj 2017

Projekt: För vems skull rakar du fittan

Har ungefär sedan årsskiftet inte rakat något annat på min kropp än under armarna. Jag har testat att låta bli det där med att inte raka under armarna tidigare i mitt liv, men jag minns det som att det var obehagligt och eftersom jag har en svettlukt som inte går av för hackor så fortsätter jag att ta bort armhåret, det gör jag för min egen skull, jag tycker inte om att lukta illa. Klart att jag inte vill att andra ska tycka att jag luktar illa heller, men det där är grundgrej för mitt välbefinnande, att inte lukta illa. (Kan tänka mig att det är en grundgrej för ganska många.)

Nu börjar det bli något utav en utmaning att inte raka benen vill jag ändå påstå. Fluffan är helt fantastisk i det här projektet måste jag säga, inte ett knyst om att jag borde raka något, bara något utav en fascination över att jag också kan ha håriga ben. Men jag börjar ändå tänka att jag ska raka benen, för vad kommer de att säga på jobbet om jag kommer barbent. Då sätter jag ner foten och ifrågasätter mig själv, för vems skull ska du raka benen? Jag kommer då inte på någon anledning till varför jag ska göra det.

Mellan benen, på magen och på brösten låter jag också håret växa fritt, känner nästan en liten besvikelse över att jag inte har mer hår än såhär. Vill att håret liksom ska explodera ur trosorna, men för att få det att göra det måste jag bära pyttesmå trosor och pyttesmå trosor är sällan skönt.

Jag skulle gärna vilja dela med mig bildledes, men orka hålla på och fota och visa upp sig och pleasa. Nä, så mycket pleasande blir det nog inte mer från min sida.

Robotkompisar

Inte en enda person har kommenterat, men blogger säger att 12 stycken någonting har läst bloggen.

Jag tycker ändå att det känns lite skönt att det bara är robotar som läser den här bloggen, det gör ju att jag inte behöver begränsa mig på något sätt alls. Jag kan t.ex skriva om vad mina drömmar eller sammanfatta helgen på ett urtråkigt sätt, se nedan.

Är mycket nöjd med helgen, tvättade ett fönster och rensade ut tre kassar med kläder från garderoben. En kasse fick gå till soporna och två fick Kajsa så att hon kan sälja dem på loppis, några superfina grejer fick lämnas bort, jag hoppas att de kan glädja någon annan.

lördag 13 maj 2017

Statcounter

Hittade statistikverktyget som jag förut tyckte var så bra. Statcounter var det alltså. Jag behövde bara slappna av i hjärnan en stund så dök det upp. Sluta leta efter det så att säga. Statcounter sa att jag inte har några läsare alls, så nu har jag installerat statcounter-koden på nytt på min blogg så att jag kan stalka er. Det kan ju vara 7 stycken robotar som läser den här bloggen också

Oh, jag vet! (överdriven glädjeyttring) Skriv en kommentar om du inte är en robot. Excitement! (överdriven glädjeyttring på engelska, töntigt)

Tillåt mig att gå och lägga mig igen och vänta på min namnsdagsfrukost på sängen som jag antar kommer att komma.

Leksandsjobb och leksandsbo

Jag blev faktiskt kallad för bästa vän i veckan. Det var T som var på konferens, och så träffade vi en av hennes tantkollegor i hotellobbyn och då blev jag presenterad som bästa vän till T. Det hela gjorde mig mycket lycklig. Jag tänker mig att när/om jag flyttar till Leksand så kanske det bästa vore om jag kan bo i Lima så att jag varje kväll kan komma hem och sitta i Ts kök och skvallra. Ingen jävla teve skulle vi titta på utan bara prata. (Rönnäs är annars en annan mycket bra by jag kan tänka mig att bo i.)

För någon vecka sedan hittade Fluffan och jag ett helt perfekt hus som låg mitt ute i skogen mellan Falun och Leksand, men det var sålt i samma stund som jag kontaktade mäklaren. Jag vet inte alls vilka som läser den här bloggen. Jag vet kanske tre personer som brukar läsa den ibland (en brukar ge sig tillkänna i kommentarer, en annan via sms och en tredje i pappersbrev) och jag tänker att tre personer är bättre än inga alls så jag tänker be er om hjälp att spana efter boenden och arbeten i Leksand-Falun trakten. Det vore snällt. Tips kan mailas till mig, ni har min adress. Det vore supersnällt. Jag har även planer på att prata lite med någon sorts chef på jobbet om möjligheterna till distansarbete vissa dagar så jag är inte så rädd för det här med arbetssituationen, det löser sig säkert. Kanske inte alls eftersom jag nu skriver helt öppet om mina planer för mina tio läsare(som jag måste snoka reda på vilka ni är, alltså jag hade ett skitbra verktyg förut för att kolla upp det där, men jag har glömt bort vad det hette, om någon minns vad det hette får ni gärna tipsa mig om det också, det var så bra att man nästan kunde se på vilken adress ens läsare satt på)så jag jinxar kanske hela skiten. Men det enda som egentligen kan stoppa någon från något som den vill asmycket är ju döden. Så mycket tror jag att jag vill det här just nu.

Trots att jag igår skämtade om ett Facebook-inlägg där människor förfasades över att det ska byggas  "en massa" nya lägenheter i Leksand. Alltså, det här är en sjukt märklig byggd. Men jag får bara starta någon skitsmart religion som får dem att ändra sig. Religionen kommer att utkläda sig för att vara en ny häftig träningsform som alla vill testa, men egentligen är det hjärntvätt som får alla att bli positivt inställda till förändring, nyfikna på att lära sig en massa nya saker och svinbra på att ge feedback, helst positiv. Obs, detta är hemligt. Top secret! (Det är därför jag skriver det på den här superhemliga bloggen.)

Nu funderar jag på om det är på grund av den här bloggen som jag aldrig blir headhuntad. Hm.. 

Ensamhet 2.0

Ni vet ju att jag alltid brukar gnälla över hur jävla ensam jag är. Har nu känt att ensamheten har nått en ny nivå och det är ju givetvis för att systern har börjat jobba natt. Nu går det inte att närsomhelst fråga henne om hon vill hänga med på grejer.

Så i natt låg jag vaken och funderade på vad jag ska göra åt detta elände. Ska jag kanske sätta in en kontaktannons börja med Happy Pancake, såna grejer. Jag har också kontemplerat mycket över det här om jag är ensam eller ej och har kommit fram till att jag nog egentligen inte är det, det är bara så jävla svårt i den här staden och jag är så jävla dålig på att kallprata och då blir man inte populär. Jag kan inte heller vara överdrivet positiv om saker som jag inte känner mig överdrivet positiv över. Jag tror att det där är något stockholmskt förresten, att vara osann. Fast det är kanske inte osanning, alltså det är ju inte ljug, men ibland känns det som att glädjeyttringarna är överdrivna och det känns inte ärligt mot någon. Jag säger inte att glädjeyttringar inte får vara överdrivna, jag är ganska bra på att överdriva själv, när jag verkligen känner saker, kanske mer åt det negativa hållet när jag tänker efter. Eller så är det inte stockholmskt utan kanske en klassgrej. Ja, det finns klasser i vårt samhälle. Och när jag funderar på vilka som gör såhär så är det den urskiljningen jag kan göra, att det är de som jag vet kommer från en överklass som har det här i blodet. Jag kan såklart ha fel. Själv har jag ingen form av överklass överhuvudtaget i blodet. De här människorna är också såklart bättre på det här med positiv feedback, och det är ju visserligen väldigt bra. Om inte den också känns överdriven.

Jag vet inte alls var jag försöker komma, eller jo, kanske att det är jävligt svårt att få någon att vilja vara ens vän när man kommer från bitter arbetarklass och aldrig fått höra någonsin av sina föräldrar att de älskar en eftersom de haft fullt upp med att försöka jobba och få ihop pengar och jaga och fiska och odla saker så att det skulle finnas mat på bordet när en var liten. Nåt sånt. Och detta är sanning. Mina föräldrar har det inte snålt idag, mig veterligen, men jag vet att vi åt mycket rådjursköttbullar när jag var liten för det var det billigaste och enklaste köttet som gick att få tag på. Tack och lov för att fadern har jagat sen barnsben. Men detta kärlekslösa leverne leder ju till att jag fantiserar om männniskor jag träffar, att de ska vilja umgås med mig. Lite creepy ja. Sen kanske det är så att det finns en massa vänner därute som skulle kunna tänka sig att hitta på saker med mig, men jag har bara inte frågat. Men mest av allt letar jag efter någon som tycker om att bada och ligga vid vatten långa stunder när det äntligen blir varmt. En badkompis vore det bästa. Kansk ska köra den där kontaktannonsen.

Jag skulle egentligen skriva om en helt annan grej, men det får helt enkelt bli ett annat inlägg.
Hej så länge!

onsdag 10 maj 2017

Headhunta mig då!

Funderar lite på vad jag skulle vilja ha för att byta arbetsplats men göra ungefär ett likvärdigt jobb(skulle även kunna tänka mig att göra något helt annat egentligen bara det är ordning och reda).  Om jag någon gång skulle bli headhuntad alltså och någon ba, "kom till oss, vi vill ha dig!". Först och främst vill jag ha en hög med roliga kollegor, såna som gillar att titta på disneyfilmer väldigt mycket och som är ärliga och sköna. Jag är medveten om att det kan bli ungefär hur svårt som helst så därför har jag funderat på några andra saker; gratis mat, ett skrivbord som går att sänka hela vägen ner till golvet så att jag kan sitta i skräddarställning och arbeta, yoga på arbetsplatsen varje dag, möjlighet att få prata med en psykolog när man vill, möjlighet att få massage när man vill. möjlighet att få hjälp med att välja ut kläder på morgonen varje dag.

Någon som har nåt sånt här jobb på lager?

lördag 6 maj 2017

Lyckliga gatan

Den lyckliga gatan är såklart inte alltid så himla lycklig. Men det är för det mesta ganska lyckligt om än ganska händelselöst.

Jag tänker varje dag att jag ska skriva och varje dag så blir det inget skrivet. Det som kommer ut här är bara rapporter om vad livet består av medan det jag egentligen vill skriva om handlar om så mycket mer. Mina nya arbetsuppgifter ger mig mer tid att lära mig saker och fundera, men ännu är inget moget nog att skrivas.

Under tiden ägnar jag mig åt att se på Downton Abbey och brodera och tänka på min mormor som förmodligen hade älskat att se på Downton. Det är ganska ensamt för det mesta, Fluffan spelar datorspel men så tar vi promenader ibland och pratar om mänskligheten.

Jag borde kanske skriva fler brev istället, men jag lovar inget.

Tack!