tisdag 18 juli 2017

Studsboll

Morgonen är värst. Jag vill sova för att hålla tankarna borta, men hjärnan är som en studsboll. Eller det kanske inte är hjärnan som är en studsboll utan tankarna i hjärnan. Och då går det såklart inte att läsa eller göra något alls. Jag ska skriva brev när jag kommer hem. Eller besöka en vän.

måndag 17 juli 2017

Förlåt

Jag är på semester i ett varmt land och vill egentligen mest bara gråta. Vill bara berätta för någon hur det känns just nu, men vet inte vem så jag skriver här. Jag försöker läsa och fånga Pokémons så mycket jag bara kan för att hjärnan ska hålla sig sysselsatt med annat än att vara ledsen.

Min största tröst just nu är att syster och jag har en bra överenskommelse och att jag ska åka till Dalarna den 25e juli. Det är de två bästa sakerna just nu.

söndag 9 juli 2017

Idyllen

Jag tog ledigt ett par dagar extra så att jag kunde följa med mamman och träffa onkologen och mammas kontaktsjuksköterska och får reda på vad som händer och sker, varför cellgifter går före operation och varför cellgifterna måste ges i en speciell infart med en lång slang som sätt in lång in i kroppen. Sånt där som jag inte hade en aning om trots att jag tittat massvis på Grey's Anatomy.

Efter onkologen hämtade vi mostern och åkte till Bingsjö och låg på en filt, åt saker, lyssnade på musik och frös. Jag ville se Fäboland en andra gång och hade luskat ut att Sara och Samantha skulle befinna sig i Bingsjö och var så nöjd med att mamman och mostern också fick uppleva detta fantastiska musikaliska stordåd. Jag körde bilen hem från Bingsjö genom skogen i sommarnatten och det kändes som att jag var jord för att köra bil efter konserter i dalaskogen.

På torsdagen träffade jag både Nina och Jay D och pratade och pratade. Jag kunde ha pratat så mycket mer. Det känns som att det inte finns något stopp när det sätts igång. Huvudet känns lättare, men samtidigt också lite tyngre. Är så tacksam över att jag har så smarta vänner.

Syster och jag röjde busk en dag. Hon gick med röjsågen och jag plockade ris. Mamman och pappan var också där, men vi gjorde det mesta trots att gräsallergin gjorde sig påmind å det grövsta och flugorna surrade runt våra huvuden som om vi vore två kor. Efteråt badade vi i dammen, låg på bryggan, så njutit. Cyklade in till noret för att spela Pokémon och åka rullskridskor. Systern skulle åka rullskridskor alltså, inte jag, blir inte så mycket av det. Som två tolvåringar kände vi oss.

Igår plockade vi jordgubbar i landet och sen var jag hos fastern och lämnade tillbaka ett ångestladdat broderi. Att träffa fastern är som att träffa mig själv som nästan 70-åring. Det är fascinerande att umgås med en person som är så lik en själv i sitt tänk, kanske inte rakt över, men till mångt och mycket. När jag kom hem fick jag följa med till sjön och ro medan Far la nät.

Jag vill inte åka tillbaka till stan och ensamheten och soffan.

tisdag 4 juli 2017

Kattdrömmar

Så jävla drygt att gå omkring och vara gråtig hela dagen för att det är kaos i huvudet. Önskar att jag var påväg till ett ställe där jag bara kunde få ligga still och gråta, men jag ska ju åka till ett ställe där jag måste låtsas att jag är pepp och glad när jag inte är det och jag är redan nu trött bara av att tänka på det. Skulle verkligen behöva ösa ur all ångest på någon, men jag vet just nu inte vem jag ska prata med. Pratade lite med Jojo i söndags, men måste liksom hålla igen för där sitter hon med sin två veckor gamla bebis och är svinlycklig och jag vill liksom inte förstöra. Och jag förstår att inte Fluffan vill bli smittad. Fluffans huvud skulle trilla av. Och jag fattar att jag borde tänka bra saker istället, men det är som att det inte finns någon plats för det just nu i mitt huvud. Jag måste ösa ur det där svarta för att solen ska få plats. Men det blir bra att åka till Portugal tror jag. Jag kan ligga under ett parasoll i värmen och låtsas att jag är en katt som inga bekymmer har.

måndag 3 juli 2017

Sommarlista

Hittade den här listan hos Linn och copypasteade gladeligen så något är skumt med formatteringen. Men det får ni leva med.

Mina planer för sommaren: 
Åka till Leksand. Åka till Portugal. Förhoppningsvis åka båt. Läsa mycket. Skriva långa brev. Fånga Pokémons.
Hur länge ska du vara ledig?
Fyra och en halv vecka.

Vad ser du mest fram emot? 

Att ligga under ett parasoll på en strand.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 

Resorb.

Kommer du att bli brun? 

Förmodligen.

Vad kommer du att äta? 

Fisk.

Vad kommer du att dricka? 

Vatten.

Vad kommer du att ha på dig? 

Så tunna kläder som möjligt. Och shorts. Alltid shorts på semestern. Och på kvällarna min nya ulltröja. Men inte i Portugal.

Det här lyssnar jag på i sommar:

En himla massa poddar. Invisibilia, Lilla Drevet, Mordpodden, Rättegångspodden, Spår, The Nerdist mfl. 

Vad oroar du dig för?

Allt. Att jag ska vara ledsen hela tiden, att mamma ska vara dålig, att Fluffy ska vara arg, att Far ska vara sur, att syster ska vara ledsen, att båten inte ska starta, att Portugal ska vara för varmt, att jag ska ha ont, att ingen ska vilja ha mina brev, att det ska regna hela tiden.

söndag 2 juli 2017

The struggle is real

Alltså ja, töntig rubrik liksom. Jag vet.

Alltså förra helgen när jag var i Leksand befann jag mig i den sämsta sortens negativa energi. Jag höll på att bli tokig. Som tur är hörde Jay D av sig och lyfte mig och jag hängde uppochner i min yogahammock tills jag fick ont i huvudet. Jay D och jag har bestämt att vi ska ses nästa gång jag åker till Leksand, vilket är redan på tisdag. Ska följa med modern till lasarettet och kanske gå på Bingsjöstämman. Och systern kommer så att vi kan ta kvällspromenader och prata om vår dysfunktionella familj.

Måndagen var ganska fantastisk. Jag hade en mysig exceldag med poddlyssning på jobbet. Min bästa kollega A var kvar i Barcelona efter helgen så jag hade ingen att prata med riktigt, men det kändes ändå skönt att inte längre befinna sig i den där negativa bubblan.

På onsdagen ringde de från en rekryteringsfirma där jag varit på intervju och berättade att intervju nummer två hade blivit inställd. Jobbet jag sökt verkar helt magiskt, men de hade kommit fram till att jag inte var tillräckligt kvalificerad inom ett enda område och därför ville de inte längre träffa mig. Och på torsdagen skulle jag träffa en vän, som helt plötsligt avbokade och då kändes det som att allt helt plötsligt var skit igen. Som att den här negativa energin strålar ut från min kropp och smittar allt.

Jag pratade med bästa A på jobbet som gav mig stöd och det var jävligt fint. A är smart och låter sig inte påverkas av så mycket känslor och skit som jag gör. Jag försöker stänga av den biten, och lyckas ofta, men ibland när precis allt känns skit är det förstås svårt.

Igår skulle vi lägga i båten var det tänkt, men givetvis strulade motorn, så det blev ingen båt i sjön den här helgen heller. Trodde litegrann att min negativa energi smittat den där båtmotorn, men vemsomhelst förstår ju att motorer som inte använts på tre år redan är fyllda av så mycket negativ energi att lite extra inte har någon inverkan. Fluffan surnade ihop lika mycket som den där motorn medan jag plockade fram den där urprojektledarfunktionen och höll humöret uppe och la fram olika planer för tillvägagångssätt och mat så att den sura mannen som betedde sig som ett barn slapp använda sin hjärna till något annat än att lösa motorproblemet. Gah! Jag vill också förvandlas till ett litet barn någon gång så att jag kan få bli omhändertagen och serverad både mat och aktivitetsscheman.

Jag har annars spelat väldigt mycket Pokémon den här veckan. Har känt mig extremt nördig, men det har känts bra och meningsfullt. Andra skaffar barn, jag levlar till Level 30. Men alltså, många som spelar nu är på mycket högre level än vad jag är så min nördighet är ganska medelmåttig.

Det där negativa känns just nu inte så fasligt närvarande för jag ska träffa bebis till senare och har stämt träff med en blomvakt till kvällen. Bebisar är ju inte det bästa jag vet, men jag är vädligt förtjust i bebisens mamma, så det får gå.