torsdag 23 november 2017

Instagram stories

Nu har jag kommit på när man kan kolla på Instagram stories: när man sitter på dass och måste torka sig i röven och inte kan scrolla igenom instagram-flödet samtidigt. Då kan man sätta på stories och så kan man glo på dem med ett halvt öga. Dock blir det värdelöst när folk lägger upp långa texter på stories, men mest är det ju ändå bara en massa meningslösa och ganska fula saker på stories. I flödet känns det ju som att folket anstränger sig mer eftersom det liksom ligger kvar. Gillar när folk anstränger sig litegrann för att pleasa oss andra.

onsdag 22 november 2017

Balans

När jag helt plötsligt vill så jävla mycket för att skrämma bort döden. Men så börjar jag gråta av nån töntig gammal jullåt så orken rinner ur mig. Balans säger min psykolog. Jag är så jävla dålig på balans. Allt eller inget.

fredag 17 november 2017

Ondskan

Det här med att ha ont alltså. Är inte det lite som att vara lite salongsberusad? Jag tycker att jag får som ett filter när jag har ont och blir lite trevligare och roligare. Vad beror det på?

Hopp och förtvivlan

Det är först nu jag förstår det där uttrycket.

Jag gråter egentligen inte så mycket, men på yogan så går det inte att stoppa. Jag har ont i ryggen. Det är som att det inte går att andas med höger lunga ordentligt. Mamman är hemma från sjukhuset nu med stöd från hemsjukvården. 10 dagar kvar tills jag får komma hem till henne.

torsdag 16 november 2017

Kontrollfreakig

Jag ska inte skriva så mycket om min familj, det har jag lovat dem, men det är svårt när alla tankar kretsar kring dem just nu. Syster och jag är ganska olika, jag är ett kontrollfreak och hon är mer avslappnad. Jag kan inte tänka klart om det är stökigt, medan syster är den som stökar ner utan att själv märka det. Jag tänker att det är den här kontrollfreakigheten som gör att vi reagerar så olika. Syster tänker att allt ordnar sig medan jag har panik över att jag inte kan göra något. Jag sitter och samlar recept på mat jag vill laga till mamma och försöker att komma på mysiga saker vi kan göra tillsammans. Jag åker till Dalarna igen snart och stannar så länge som jag känner att jag orkar. Jobba kan jag ju göra därifrån. Det är bara Fluffan som kommer att saknas.

Fluffan är ett fantastiskt stöd just nu. Väntar lite på att han ska bli galen på mitt gnäll, men han är förstående och håller om mig när jag gråter. Han får vara i lugn och ro snart, så han kan nog stå ut med det här just nu.

måndag 13 november 2017

En helg är inte en helg

Jag har haft en fin helg trots ganska mycket fult. Sjukhus är fula. Det gör mig så arg att det måste vara så fult på sjukhus. Blir så arg av tanken på att det hela tiden måste vara brist på personal och pengar till vården. Det är det som är det fula. Att det inte strösslas skattepengar över vården så att människor faktiskt blir friskare när de kommer till ett sjukhus, inte tvärtom. Det är så det känns nu.

Det är fult att bråka med sin pappa när han är orolig. Men jag är också orolig och jag vill bara att han ska förstå att han inte är ensam. Men han vägrar liksom erkänna att han också har fel och brister. Men vi skiljdes åt som vänner igår. Trots allt.

Träffade en av mina vänner igår och pratade. Det var fint och kravlöst och det fanns inga gränser. Kände mig nästan normal för en stund. Jag sa till henne att jag ju faktiskt har vänner så helt konstig kan jag ju inte vara. Hon fnissade lite åt mig.

lördag 11 november 2017

Blogga då

Inser att jag kanske måste sluta blogga också. Men jag tvingar ju ingen att läsa. Alternativet är att jag ska sitta och skicka brev till folk som skiter fullständigt i att jag ens existerar. Jag har testat det här med att skicka vykort ju. Den äldre generationen uppskattar vykort. Den yngre generationen verkar mest bli rädda. Det är som att objuden plinga på hos någon. Men om jag hade skickat ett sms där jag frågar hur du mår och skriver att vi borde ses, fast vi aldrig kommer att göra det, då är det accepterat. Jag vet inte om det är så att den yngre generationen känner sig påflugna, det är bara bristen på svar eller ens information om att korten kommit fram som jag tolkar som en rädsla. Och med den yngre generationen menar jag de som är födda runt 90. Jag har jobbat med några såna och flera av dem har jag tyckt mycket om. Men jag måste kanske sluta blogga för att alla bloggar är tråkiga inklusive den här. Eller så är det jag som är tråkig i huvudet just nu och vill sluta med allt. Sluta existera.

Under yogan igår så uppmanades vi att le. Efteråt sa jag till min kollega att jag tyckte att det kändes jobbigt. Att jag inte vill le för det känns konstigt. Min kollega tyckte det var märkligt. "Du är väl glad!?". Det gjorde mig faktiskt glad att hon ser mig som en glad person. Jag som är så rädd att folk ska se mig som den där surgubben som jag tror att jag håller på att förvandlas till. Ber Fluffan hålla mig i handen och dra mig bort från den där gubben.


Instagram

Jag känner att jag skulle vilja experimentera med Instagram lite. Eller ganska mycket. Jag tycker ju om idén med Instagram, men jag gillar inte händelse-funktionen. Jag tittar aldrig på händelser och blir bara stressad av att de ligger där högst upp och pockar på uppmärksamhet hela tiden. Jag avföljer folk hejvilt på Instagram, och följer främlingar i ungefär samma takt. Jag försöker skapa ett flöde som är intressant och inspirerande, ett flöde som jag mår bra av och som utvecklar mig. Den här morgonen består flödet av saker som är två tre dagar gamla, varken roliga, vackra eller intressanta. Ja, jag vill att Instagram ska visa det vackra för om jag inte ser det vackra i världen så kan jag inte leva mer. Som tur är slutar världen aldrig att vara vacker, det är min största tröst. Det jag vill göra är att avfölja alla som använder funktionen Händelser. Eftersom den stressar mig. Jag har redan en regel, det är att jag avföljer alla som publicerar nåt som rör herrfotboll. Jag vet att en del på nåt maniskt sätt hela tiden tittar på vilka som avföljer dem och avföljer tillbaka, det struntar jag i. Instagram är för mig något helt annat än Facebook. Det är ett andningshål där jag får välja hur världen ska se ut. Jag följer även saker som kanske skaver litegrann, för när jag har rannsakat mig om orsaken till att vissa saker skaver så inser jag att det är något i mig som behöver förändras. Jag behöver t.ex. följa fler personer som visar upp sina celluliter. Jag har själv celluliter men det visas alldeles för lite celluliter för att jag ska känna att det är helt ok med celluliter. Jag kan såklart känna och veta att det är ok med celluliter, men det är något i mig som skaver när jag ser celluliter, en önskan att släta ut. Jag vill ta bort den där utslätningsmanin.

Men låt oss säga att jag tar bort alla som använder funktionen Händelser, kommer det då att vara någon kvar i mitt flöde? Jag ser redan nu att det är personer som använder den funktionen som jag verkligen inte vill avfölja. Personer som är roliga och intressanta, personer jag skärmdumpar varje vecka för att de lägger upp saker som jag vill spara. Kommer jag att klara mig utan dem. Om det är ett experiment så går det ju att ångra sig. Jag borde förmodligen bara sluta använda Instagram. Kan nån bara bygga ett nytt Instagram där bilderna kommer i kronologisk ordning och där det inte går att lägga upp filmer. Ja, jag är en bakåtsträvare jag.


fredag 10 november 2017

Fel

Jag tänker att jag gör allt på fel sätt just nu. Jag berättar på fel sätt. Jag gråter av fel anledningar. 

Självömkan

Idag tar jag tåget till Dalom. Mamman kommer förmodligen ligga på sjukhus hela helgen så jag ska försöka att inte ryka ihop med fadern. Igår hade jag panik på kvällen när maman hade varit på operation men inte hört av sig till någon i familjen. Fast det hade hon ju, men till fel nummer. Eller fel och fel, far hade ju inte tittat på alla sina telefoner så han hade inte sett att hon hört av sig. Så jag var så jävla arg när jag fick prata med mamma. Arg för att fadern enligt min mening varit nonchalant och arg på mamman som inte förstår att jag håller på att gå sönder av oro. Jag grät mitt i middagen av självhat. För oron gör att jag så himla mycket känner att det är något som är fel på mig. Jag är förmodligen en vidrig narcissist, se på mig, jag har ju den här töntiga bloggen. Ingen annan i min familj verkar reagera speciellt mycket och jag vet inte vem jag ska prata med utan att känna att jag tar för mycket plats. Känner alltid att jag tar för mycket plats när jag pratar. Fluffan försöker lyssna, jag ser det, men jag ser också att han inte orkar. Eller han försöker orka, men jag hör att han tycker att det är lite skönt att jag åker bort över helgen. Det här är bara något jag antar. Jag är arg också för att jag liksom inte orkar. Jag har yrsel varje dag på jobbet och jag vet att det är stress. Och när jag är stressad så gör jag saker som är helt irrelevanta. Jag städar skrivborden runt mig där det är free seating och surar lite över att människor är så nonchalanta. Jag korrläser power point-presentationer och anmärker på prepositioner som är fel och ord som är för svåra, sånt som jag inte alls borde göra. Jag börjar även jämföra informationen mot andra källor för att dubbelkolla och blir klar på minuten. Har redan planerat nästa veckas mat och handlat, börjat kommunicera med nån snubbe med om ett lägenhetsbyte. Varför är det som så att när jag blir lite stressad så liksom ökar allting farten iställte för att jag börjar bromsa? Det känns som jag försöker bromsa, men så tänker jag att jag ska bara och sen ska jag bromsa. 

onsdag 8 november 2017

Vården

Igår såg jag en karta över Sverige där det var markerat med olika färger för hur bra vård det är på olika plats. Dalarna var rött. Rödaste rött. Och jag som väldigt mycket försöker att inte oroa mig för mamman blir såklart genast orolig och så ser jag vad som händer. Hon skickas fram och tillbaka, kanske för att hon litegrann vill komma hem också, men det tar en liten stund att åka till Mora. Det är skrämmande att hon har blivit sämre. Jag har ju inte sett det själv, men syster är hemma nu och ser och det gör ont i mig att jag inte är hemma hela tiden och vaktar. Det är så mycket som gör mig arg, för att mamman inte vill berätta att hon är sjuk och för att pappan inte tar hand om henne som han ska. Han har ju aldrig tagit hand om henne. Jag blir helt tokig. Och så på det alltså att de bor i ett av de sämsta länen att bli sjuk i. Jag hade nog bara lagt mig ner och säckat ihop om jag inte varit så bra på att träna varje dag och hållit mig borta från alkoholen. Fyfan så den där alkoholen fuckar upp min hjärna, men nu kan jag hålla mig lugn i det här kaoset. På fredag åker jag hem till föräldrarna, jag är rädd att jag inte kommer att vilja återvända till stan.

Wendy Cope

Jag försöker att sammanställa ett mail som jag försökte skriva till Fluffan förra veckan efter att jag försökt förklara för honom orättvisan som finns mellan män och kvinnor. Han förstår den inte alls. Jag ber honom att försöka föreställa sig som kvinna en liten stund, men han förstår ändå inte. Jag blir otroligt frustrerad såklart och han höjer rösten, men vi är ändå vänner. Jag har inte skickat mailet till honom ännu. Jag gör det så fort jag samlat mod, jag tänker att delar av mailat ska dokumenteras här också. I väntan på det kommer här en dikt som någon la upp på Facebook.


måndag 6 november 2017

Mättnad

Alltså, jag känner mig helt mätt efter förra inlägget. Och jag kan känna i munnen hur det smakar efter den där lilla lakritsrätten. Den vill jag ha till middag. 

Restaurangrecension

Den här bloggen är ju verkligen inte skapad för att recensera saker, men på ett sätt är det väl det som görs genom hela livet. Recenserar dagar och händelser: Det här var roligt, det här var inte så roligt osv.

Numera känns det som att jag använder alla olika sociala media till dokumentation av livet så som Alexander Bard hävdar att vi också gör. Att vi liksom bara lägger upp bilder och bloggar, men att ingen tittar eller läser på det vi lägger upp. Det känns verkligen som jag följer den trenden just nu, men det känns även som att det är något jag behöver göra precis just nu.

Jag tänkte att jag hursomhelst måste dokumentera den här restaurangupplevelsen jag var med om i lördags eftersom när jag tänker på den så börjar jag automatiskt att le.

I början av sommaren bokade jag bord på Frantzén strax efter öppningsdatumet den sista augusti. Jag hade bokat en fredag, men måndagen den veckan när besöket skulle ske så gick jag hem från jobbet med feber och kliande hals och dagen efter hade jag inget annat val än att avboka med jordens ångest, jag visste inte om jag skulle få till någon ny bokning, det kanske skulle bli svårt. Lite skönt kändes det förstås att slippa tänka på alla pengar som skulle förvandlas till mat, men jag var fast besluten att gå. Så när nya tider släpptes den första oktober var jag inte sen att boka på nytt, och gladdes åt att det fortfarande fanns en del tider att välja mellan.

Så i lördags var det äntligen dags. Att gå ut och äta en lördag är kanske inte, när allt kommer omkring, det bästa man kan göra. Vi yogade på förmiddagen och sen följde flera timmars väntan och funderingar kring hur mat skulle intas på bästa sätt för att sen orka. Jag gjorde kanske misstaget att äta lite för mycket tacos tre timmar innan vi hade bord. Fluffan gissade att jag skulle bli mätt, jag tyckte att allt kändes lugnt, men var såklart ändå lite orolig.

Så tog vi pendeln in till stan och gick upp till Klara Norra kyrkogata pratandes om hur hippt Gamla Brogatan var förr i tiden och att det ett tag låg två Sko Uno där där jag hade en vän som arbetade. Vi gick fram till dörren och jag plingade modigt på. Fluffan sa på vägen hem att det kändes lite som Alice i Underlandet och det håller jag helt och hållet med honom i. Bakom dörren med ringklockan väntade en trevlig person, som jag tyvärr nu inte kommer ihåg namnet på för allt kändes så spännande att jag helt enketl inte kunde vara tillräckligt uppmärksam för ett simpelt namn. (Skulle kunna gissa på Sara.) Vi fick sen gå genom en liten gång till en hiss och ta hissen upp till loungen där vi slog oss ner framför en värmande brasa och serverades en varsin dryck. Fluffan tog Champagne och jag fick en fin äppeldryck. Så serverades de första små munsbitarna, en och en presenterades en macaron med gåslever, en råraka med löjrom, en äggröra på pärlhönsägg och en ångad äggkräm med lakrits. Jag kan såklart inte beskriva alla ingredienser och smaker som passerade, men lakrits alltså, oj, så svag jag är för lakrits. När vi hade ätit upp munsbitarna och försökt acklimatisera oss till loungemiljön fick vi gå fram till köksdisken för att få kvällens råvaror presenterade för oss. Skaldjur, fisk, tryffel, fantastiskt kött, vill ni ha bild får ni kolla på Instagram bland bilder där restaurangen är taggad, där finns det flera bilder på råvarulådan, som vi kan kalla den.

Vi fick sen gå ner i köket och hälsa på den berömda stjärnkocken och ta plats vid köksdisken där för att påbörja kalaset. Jag hade valt de alkoholfria dryckerna och Fluffan de med alkohol. Jag tycker att jag vann. Jag smakade dock på några av hans viner och han fick smaka på mina juicer så man skulle även kunna säga att vi båda vann. Så kom en efter en den ena rätten efter den andra in. Jag förvånades över drottningkammusslan som vi fick börja med eftersom jag brukar ha lite svårt för pilgrimsmussla, men det här var tydligen något helt annat. Den friterade havskräftan var supergod precis som kungskrabban och efter det följde piggvar. Sen kom den fattiga riddaren som hyvlades över med ett tjockt lager av tryffel och där, vid första tuggan sa min kropp, wow nu räcker det. Jag vet inte om jag ska skylla på tacosen eller att klockan var efter 21, mängden tryffel eller imundigandet av hjortrondryck, krusbärsdryck och Dong Ding te. Som tur var kom en lättare rätt efter den fattiga riddaren bestående av bittra och syrade grönsaker. Jag tog en sväng till vilorummet aka toaletten. När jag kom tillbaka till köket genom draperierna hör jag något som jag tycker låter såhär: "Allez back at table two!" varpå de andra matlagarna i köket svarade "Oui!". Bord två, det var vår plats vid köksdisken det. Måste du gå på toaletten, frågade Fluffan när jag satte mig, det känns som att hela köket stannar upp. Ja, det gjorde det nog och jag fascinerades över skådespelet. Flera gången ville jag bara sitta och titta på när de arbetade, ville bli hypnotiserad av hur allting så noggrant blev förberett och hur det hela tiden arbetades rent och snyggt. Några av köksmomenten gjordes även framför oss på bänken samtidigt som de ingående förklarades.

Vi fick därefter vaktel som jag tyvärr inte orkade gnaga rent från benet och två olika sorters kött som smälte i munnen och därefter ett te på grillad biff innan det var dags för efterrätten som det kändes som jag kastade i mig för det var så spännande med blåbär kryddade så att de litegrann sved på tungan. Vi forslades sedan tillbaka till loungen och brasan och erbjudanden om mer efterrätt och kaffe. vi tog varsin kaffe. Jag som knappt dricker kaffe tog bryggkaffe som tillreddes på en liten vagn vid våra fåtöljer efter att vagnen med godis och kakor passerat. Jag funderar på att gå tillbaka igen bara för att få äta mer från den där vagnen. Vi fick även melon och en bulle som såg ut som världens godaste bulle, men jag orkade inte ens smaka på den. Det enda jag kunde få ner var en halv macaron med smak av rosépeppar och jag tror jordgubb, samt en chokladtryffel med grisblod och lingon. Jag var nöjd, så vansinnigt nöjd så efter taxiresan hem gick vi raka vägen till sängs. Jag tog inte ens en snus. Men jag borstade tänderna och tvättade lite slarvigt bort mitt smink.

Om jag ska behöver klaga på något så är det jargongen mellan de som arbetar inom köksbranschen, det ligger något lite bitskt i luften. Den vänds såklart inte mot oss som är gäster, men den finns där som en liten hinna av olust. Det kanske alltid är så och de som arbetar där kanske inte tycker att det gör så mycket, men jag hade nog aldrig stått ut, men så är ju jag hyperallergisk mot falskhet. Sen var det synd att jag blev så himla mätt, men det var helt och hållet mitt eget fel. Jag hade en för dålig uppladdning helt enkelt. Jag ser fram emot att få komma tillbaka, struntsamma om jag inte har råd att åka till Thailand över jul, jag äter hellre upp mina pengar än sitter på ett flygplan i tusen miljoners timmar.