söndag 26 februari 2017

Helgen vecka 8

Allt är som vanligt. Det är söndag och jag vill bara att den ska vara över så att jag kan åka till jobbet igen där jag vet vad jag ska göra. Kanske får jag också brottas lite imorgon. Jag skulle egentligen vilja brottas varje dag. Om brottningslokalen bara låg lite närmre. Det är skitnervöst att gå dit varje gång, men det är kul att vara där och huvudet känns så mycket lättare när jag går hem.

Syster och jag ska gå på rollerderby idag. Det är alltid något. Jag måste ta mig ur soffan, men är sur över att det kommit snö. Orkar inte gå runt i snön och bli blöt om fötterna nu när jag slängt mina bästa vinterskor.

Känns som jag håller på att bli sjuk. Kan vara så att de bara är tristessen som kliar i kroppen.

lördag 25 februari 2017

Att vara den med en funktionsvariation

Jag har haft ett par fruktansvärt dåliga fotveckor de senaste veckorna. Promenaderna till och från pendeln har inte gått att göra utan radio, poddar eller peppmusik i öronen och Pokémon-telefonen i handen. En dag när jag skulle gå hem från jobbet gick jag så långsamt att två olika personer dängde sina datorväskor mot mig i sina stressade försök att ta sig förbi mig för att komma hem från jobbet i rusningen. Jag rör mig extremt dåligt i sidled när det gör ont så jag hinner inte väja. Och det är som att alla människor går rakt emot mig när jag har ont, som att de medvetet siktar på mig för att jag är liten och svag.

Igår tror jag att jag upptäckte vad som var fel. Jag tror att mina vinterskor som jag haft i tio år har gett upp. De har varit mina bästa skor som jag haft när alla andra skor gör ont, men nu verkar det som att de inte hjälper längre. Jag testade ett par andra skor. De där fula skorna som kommer från ortopedtekniken och som det ligger inlägg i, och då kändes det faktiskt mycket bättre. Så nu får jag slänga de där gamla vinterskorna och hoppas att det inte kommer någon mer snö den här vintern. (Jag har testat ortopedskorna ett par gånger under de här dåliga veckorna, men då kändes inte det heller riktigt bra och sen kom det snö och då är de lite lite för låga. Jag hoppas att det blir bra nu. Och att det blir varmt snart. Värme löser som bekant alla problem.

fredag 24 februari 2017

Fredagar

Jag gillar inte fredagar. Jag gillar måndagar. Det här är något som jag tycker visar ganska mycket på att jag har någon störning. Jag gillar måndagar för då vet jag vad jag ska göra. Jag ska vakna, duscha, klä på mig(jag gillar inte att ha kläder på mig, men klä sig bör man, annars dör man), gå till jobbet, träna, laga mat, äta mat, sitta i soffan, titta på någon serie, läsa fem sidor i sin bok och sen sova. På fredagar efter lunch någon gång så börjar folk på jobbet prata om vad de ska göra i helgen. Vet jag vad jag ska göra är det lugnt. Jag är lugn och liksom vet vad som ska hända. Den här helgen hade syster och jag bestämt att vi skulle fånga pokemons, sova över, bada och gå på rollerderby. Precis när jag hade stängt av datorn på jobbet ringde syster och berättade att hon blivit beordrad att jobba i helgen. Deppigheten. Men jag fattar ju. Hon jobbar på Nya Karolinska. Bara någon säger Nya Karolinska högt så AHAar alla.

Så då blev det alltså fredag och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den här helgen. Försöker att inte panika.  

Om ett par glasögon

Vid stenmuren utanför Karlbergs pendeltågsstation gick en äldre dam lutad med en handen på den låga muren och med den andra handen stödde hon sig på en krycka. En blommig väska dinglade i handen hon höll kryckan i. Långsamt långsamt rörde hon sig framåt nästan dubbelvikt. Jag gick förbi henne och tittade på när mitt tåg skulle gå. Bålsta 5 min. Jag stannade utanför ingången till stationen och vände mig om för att se så att den äldre damen rörde sig framåt. Hon kom sakta fram bakom Pressbyrån och stannade vid hörnet av Pressbyrån och lyfte blicken och siktade mot ingången till pendeltågsstationen. När hon kommit halvvägs hade jag lyckats uppbåda tillräckligt med mod för att gå fram till henne och fråga om hon ville hålla i mig. Ja, tack gärna, svarade hon. Jag tog tag i hennes vänstra arm och så rörde vi oss sakta in mot spärrarna medan mitt tåg lämnade Karlbergs station. Har du bråttom? frågade hon mig. Nej, svarade jag, säg till om du vill stanna och vila så gör vi det. Hon berättade för mig att hon hade varit med en väninna på bio och sett La-la land. Hur var den? fråga jag. Åh, den var fantastisk! svarade hon. Jag hörde att hon började bli andfådd så jag påminde henne om att jag inte hade bråttom och att hon skulle säga till om hon ville stanna och vila. Vad är du för en konstig en som inte har bråttom? alla andra verkar ha så bråttom. Jag ska bara hem och titta på teve, svarade jag, det kan jag ju göra närsomhelst. Nere på perrongen bad hon mig bära hennes väska. Jag fumlade med den och tappade den. Hade du något ömtåligt i den? frågade jag. Glasögonen, svarade hon. Märsta-tåget som hon skulle åka med verkade stå och vänta på oss så jag hjälpte damen på och en man på tåget såg till så att hon fick en sittplats. Vi sa hejdå till varandra och jag stannade kvar på perrongen och väntade på mitt tåg. Och grät. Jag kan inte sluta undra om hennes glasögon är hela. 

lördag 11 februari 2017

Framtiden är nära

Jag har sovit så dåligt de senaste dagarna. Eller jag sover ju, men inte på mornarna. Jag vaknar vid halv fem och ligger och funderar och funderar tills jag blir galen och måste gå upp och åka till jobbet. Söker jobb frenetiskt. Funderar på vad jag vill. Vad vill jag?! Ingen som vet. Funderar på vad jag skulle jobba med om jag bodde i Leksand. Var skulle jag bo, vad skulle jag göra på fritiden? Skulle jag känna mig ensam? Förmodligen inte. Jag skulle kunna hänga med mamma hela tiden. Så jobbigt med det här stora tomma hållet som väntar framför mig. Jag är så himla dålig på det här med förändringar tydligen. 

lördag 4 februari 2017

Stress-skolan

Ja, jag gick alltså på stress-skola i höstas och tycker att alla borde gå på det. Jag fick gå via vårdcentralen. Det är säkert inte alla vårdcentraler som har en bra psykolog som anordnar stress-skolor, men om du någon gång får frågan om du vill gå, så gör det bara. Mycket av grejerna är ganska självklara, men det är ändå skönt att höra en psykolog bekräfta allt som snurrar i ens huvud om hur sjukt samhället egentligen är och sen lyssna på de andra i rummet som berättar om sjuka saker de gör för att spara tid. Det är en sinnessjuk tid vi lever i. Jag har lärt mig att bli bättre på att stänga av och koppla bort det som stressar. Om något gnager minsta lilla så försöker jag ta reda på vad det är och är det något som jag inte kan göra något åt så vänder jag ryggen till. Tack stress-skolan för det! 

Ånger

Jag har ångrat mig. Jag tycker inte alls att bloggarna i min bloglovin' är dödstråkiga att läsa. Jag tror att jag bara läste dem på fel dag. En vardag i veckan när jag suttit vid datorn på jobbet i tio timmar är kanske inte någon bra tid att läsa bloggar på.

Det som är allra mest intressant att läsa om är jämställdheten. För det går ju inte en jävla dag utan att jag funderar över hur i hela friden det egentligen ska gå till att leva med en annan människa. För om det nu blir så att vi ska bo i hus, hur gör jag då för att jag inte ska vara den som gör största delen av hushållssysslorna? Jag har lärt mig att bara göra det allra mest nödvändiga för att jag själv ska må bra: jag tvättar när jag behöver få något rent, diskar för jag klarar inte av diskberg och dammsuger bara när saker fastnar under strumporna. Allt annat får liksom vara. Just nu går det ganska bra. Under hösten var jag rosenrasande ganska ofta. Jag har gjort ett schema, men det funkade inte. Sen gick jag på stress-skola och lärde mig tänka mer på varför jag gör saker. Det hjälpte massvis. Jag är så himla mycket lugnare och tycker att smutsen egentligen är skitsamma, men det stör såklart fortfarande att den ena personen i hushållet beter sig helt sjukt slött. Så det är intressant att läsa om hur andra gör och har det. Om att andra också är arga ibland.

fredag 3 februari 2017

Självdö

Igår tänkte jag ganska mycket på att jag bara borde låta den här bloggen självdö. Mest eftersom jag i förrgår läste bloggar på kvällen och jag tyckte att det var så dödens tråkigt. Det borde betyda att den här bloggen också är dödens tråkig. Så vi får se vad som händer helt enkelt. Jag kanske bara borde hitta en ny falang av bloggare att börja följa och inspireras av. Eller kanske bara strunta i internet helt och hållet. Jag kan bli en kulturtant istället som gör kulturiga saker.

Idag ska jag t.ex. till Berwaldhallen. Spontanköpte två biljetter igår, upptäckte att jag inte har några kompisar i stan. Ungefär två har jag. Tre om jag räknar in Fluffan. Ingen av mina två kompisar(varav den ena är min syster) kunde följa med så jag har nu lurat en gammal kollega. Det är så jävla svårt att veta vilka som är ens kompisar. Jag tror att alla på jobbet är mina kompisar, men det är de tydligen inte, det är bara snälla mot mig för att vi jobbar ihop. (Ja, och jag frågade såklart Fluffan också men han vill alltid dricka öl och spela gitarr på fredagar. Hemma i hemmet. Och sen somna 21.40 i soffan. Pang bom!) Ja, men jag fick alltså med mig kollegan, så det är löst nu. Hur blir man kompis med folk?


Vetenskapligt

Igår åt jag två finn crisp på förmiddagen och på eftermiddagen blev jag så trött att jag tacklade ett kylskåp och när jag åkte hem med pendeln så klev jag av tåget och började gå åt fel håll! Jag vet att det inte är vetenskapligt bevisat att det var de där två finncrispsens fel, det kan vara en hjärntumör eller min hjärna som stänger av sig pga stress. Typ sånt.

onsdag 1 februari 2017

Odd

Intervjun var trevlig men jag babblade iväg. Jag pratar för lite till vardags så när någon äntligen vill prata med mig exploderar min mun och ut rinner en färgglad och osammanhängande gegga. Jag vill fortfarande ha jobbet, men jag snackade nog lite för mycket skit om mig själv. Vi får se. Fortsätt hålla tummarna.

Blir mer och mer medveten om att jag är en konstig person. Jag kan inte förklara det riktigt, det kan såklart vara inbillning, men jag känner mig frustrerad.

Världsligheter

De senaste veckorna har jag somnat i soffan varje kväll. Jag har inte förstått varför. Jag är väl bara trött har jag tänkt. För några dagar kom jag på vad som är fel. Jag har avinstallerat alla evighetsspel på min telefon. Jag tänkte att jag skulle göra något bra och vettigt istället. Men det gör jag tydligen inte. Jag bara somnar. Litegrann tror jag att det var min räddning i förra veckan när jag hade feberkänningar. Jag sov så mycket så kroppen hade inte en chans att bli sjuk.

Jag har även påbörjat någon sorts periodisk fasta. Den har egentligen pågått ganska länge, men jag har förut inte varit så uppmärksam på vad den gör med mig. Målet är att jag ska hålla blodsockret på en lagom nivå efter lunch. Jag dippar ju väldigt ofta som så många andra och min arbetsförmåga blir så mycket sämre, jag gillar det inte. Tänk dig att du ska lusläsa årsredovisningar och kvartalsrapporter, det är sällan en spännande läsning. De kräver därför en pigg hjärna. Det här är alltså ett test i att försöka hålla blodsockret jämt genom att inte äta något mer än vatten innan lunch. Sen äta en bra lunch med bra kalorier i så att eftermiddagen går att ta sig igenom utan en luddig hjärna. Det funkar inte alltid. De dagar det funkat bäst är när jag ätit extra brie till matlådan. Det är så jävla viktigt med det där fettet. Mina kollegor håller blodsockret på en jämn nivå medelst energidrycker, läsk, skorpor, godis, frukt. Jag testar det här andra sättet. Något jag har kommit på att jag tycker är att det är så viktigt att må bra. Det känns skönt att jag kommit på en sak som är viktig här i livet. Vill påpeka att exprimenterandet bara pågår under arbetstid, när jag inte är på jobbet äter jag allt möjligt precis som alla andra. Kanske inte saker som jag får ont i magen av, men allt annat. Smörgåstårta t.ex. eller hårda små godisar.

En annan sak som är viktig, det är att ha ett kul jobb att gå till. Det har ju jag, men om två månader är det över och jag känner att ju närmre vi kommer slutet desto mer ointressant känns det att ha kul på jobbet med mina kollegor. Jag vill mest bara jobba. Asmycket vill jag jobba, in i det sista vill jag göra mitt absolut bästa. Och det är faktiskt väldigt kul att nu få testa de processer jag varit med och arbetat fram under de senaste fem åren. Det känns tråkigt att inte få förfina saker ytterligare.

Jag ska på intervju på ett annat företag nu på morgonen. Trodde inte att jag skulle vara nervös, men det är jag. Jag var nervös redan igår så att jag mådde illa och kunde knappt äta någon middag. Det är är ett jobb som jag verkligen skulle kunna tänka mig att jobba med. Alltså verkligen jättemycket. Så ni får gärna hålla någon tumme eller två. Tack!