måndag 31 december 2018

Hejdå 2018!

Jag hade ju inga höga förväntningar på 2018. Det har varit en svinjobbigt år. Det har varit roligt också såklart och en massa nytt, men det här med att bryta upp och försöka komma på något bra att göra är jävligt svårt. De sista månaderna har jag känt mig mer förvirrad än någonsin. Fluffan och jag har kommit till en ny nivå i vår relation. Den nivån som jag önskar att vi hade kommit till för längesedan. Det är fantastiskt samtidigt som jag helt plötsligt blir så förvirrad av att den där Fluffan med skal helt plötsligt är borta. Jag har vant mig så mycket vid att anpassa mig efter hans skal att jag inte längre vet vem jag är i relation till honom. Jag kan vara jag helt och fullt och det är en sån jävla befrielse att jag nu när jag är hos honom i Stockholm inte vill åka härifrån.

Mitt starkaste minne från året som gått var när jag fick prata med mamma efter hennes operation i maj. De försökte ta bort hennes cancer i levern men upptäckte istället att den hade spridit sig. Jag hade innan operationen förberett mig på att jag kanske aldrig skulle få höra hennes röst igen, när jag så äntligen fick prata med henne efter att ha ringt runt till olika ställen på Akademiska för att få prata med henne så var det mitt ynkliga "Hej Mami!" som kom ut ur min mun med sån stor kärlek och lättnad att min kropp skakade.

Mamman har fått mer cancer och fortsätter med sina behandlingar, men hon har mått väldigt bra under hösten och det har varit skönt att se.

Jag syr och är förvirrad men jag antar att det kommer att lösa sig. Längtar tillbaka till jobbet där jag vet min plats. Har träffat fantastiskt fina människor på skolan som jag hoppas att jag får ha med mig genom livet.

2019 får bli ett år där en dag får tas i taget. Jag fick en ullyogamatta av Fluffan i julklapp, jag tänker att jag kommer att spendera mycket tid på den under året. 

lördag 27 oktober 2018

Jag visste nog inte vad stress var

Jag sitter på mitt rum på skolan och kikar ut på frosten i gräset. Väderrapporten visar att det kanske kommer lite snö idag.

Jag gör inte så mycket internet. Jag kikar på min mail så att jag inte missar något viktigt, får ungefär nästan aldrig viktiga mail. Jag kikar på Facebook och Instagram på telefonen. Nu har jag öppnat datorn för jag ville undersöka om jag kan ladda ner ritprogram till min dator. Det kan jag tydligen inte. Måste köpa mig en ny dator att ladda ner roliga program till tydligen.

Jag syr mest. Jag syr i skolan och jag syr på kvällarna. Jag försöker åka och träna så mycket som möjligt men de senaste två veckorna har det sytts all vaken tid. I torsdags skulle vi redovisa allt vi gjort sedan vi började i augusti. Alla var svinnervösa, jag blev nervös först samma morgon. Allt var lugnt såklart. Igår fick vi feedback och den var nästan bara fin. Eller så var det jag som valde att tolka allt som att det är fine and dandy. (Det är fine and dandy! Vet inte ens vad det betyder, men det låter flott. Allt är flott. Så jävla flott!)

Jag har fått några nya vänner. Igår var jag i skogen med en av vännerna och började nästan gråta för det var så jävla fint. Vill aldrig att det här ska ta slut. Men jag tror att jag börjar få ett hum om vad jag ska göra med det här så småningom. Nåt bra skit ska det väl ändå kunna bli.

Kom och hälsa på mig. Kom inte och hälsa på mig när jag är sådär stressad, men annars är det fritt fram. 

torsdag 20 september 2018

Hej kroppen

Tack 22-åriga Linnea för att du inte tog så mycket studielån när du studerade på universitetet. Tack för att jag får sy hela dagarna. Tack för att det spritter i min kropp av lycka och längtan. Tack för känslan att ingenting är omöjligt. Tack för skogen och kärleken och lusten och glädjen.
(Ja, jag fick mens igår.)

fredag 17 augusti 2018

Ånghäst

Jag är så trött på att ha den här ångestfyllda kroppen. Ifrågasätter allting jag gör, tror att ingen tycker om mig.

Igår grät jag för att jag inte ska få gå till jobbet på måndag. På jobbet känner jag mig ändå som en vanlig människa som faktiskt kan göra saker. Hemma ensam i soffan känns allting vidrigt och ensamt. Jag hoppas att det här med att bo på internat kommer att göra mig gott.

tisdag 14 augusti 2018

Hej internet!

På lördag ska jag flytta ifrån min kille. Har ångest inför detta men känner att jag inte har något alternativ. De första dagarna efter semestern har känts ok, men jag vill inte vara kvar i den här staden. Jag är arg på cyklisterna som cyklar för fort, på människorna som bara tänker på sig själva, på att sitta inne framför en skärm så att det svider i ögonen på kvällarna, att det finns en mentalitet där man ska tycka att det är jobbigt att vara tillbaka på jobbet efter semestern, att man ska låtsas att man är så jävla nöjd med allt och.. jag längtar efter min mamma. Jag väljer mellan att göra något jag tycker om och något som många dagar känns helt meningslöst, mellan mamma och min kille. Jag hoppas att min kille kommer att finnas kvar trots att jag nu väljer mamma före honom. Det känns som ett litet experiment. Kanske inte så litet. Vi får testa hur det känns att bo uppe i skogen, jag kanske tycker att det är förfärligt där också. Just nu känns allting skört. 

fredag 20 juli 2018

Zen

Ett tag kände jag mig så jävla zen att jag förstår att en del människor kanske skulle velat slå mig på käften. Det kändes lite skämmigt att säga att jag mådde bra samtidigt som jag pratade om döden. Jag pratade mycket om att leva i nuet och om att inte fundera så mycket utan istället ta för sig. Det här var inte alls längesen.

Nu har jag tappat bort det där. Igår låg jag och tänkte att jag kanske aldrig kommer att hitta tillbaka till den där lugna Linnean som var så tacksam och lycklig. Jag somnade gråtandes.

Jag vaknade nu på morgonen av en dröm att en man tog mitt ansikte i sina händer och sa att han älskade mig. Och jag kände samma sak tillbaka på ett sätt som jag aldrig känt i verkliga livet. Det ger mig lite tröst. Om ingenting känns bra kan jag åtminstone försöka fly till en man i en dröm som får mig att tro att han älskar mig.

onsdag 18 juli 2018

Semester, dag 7 av 19

Det sämsta med semester är att rutiner försvinner, mat och träning uteblir på fasta tider. Det slinker ner bröd i magen som leder till kramper och svettningar. Bristen på träning leder till ångest, yrsel som leder till hetsätning och ännu mer kramper i magen.

Den 20 augusti börjar jag i skolan. Jag ser fram emot att skapa nya rutiner så att lugnet kommer åter. Jag är helt enkelt ingen människa skapad för äventyr.

Jag tänker mycket den här alkoholfria semestern på saker jag gjort när jag druckit alkohol. Jag skäms. Jag tror inte man får skylla på att man var full vid olika tillfällen, men att nu se tillbaka på allt dumt jag gjort så vill jag beskylla alkoholen för så mycket. Jag blir ett monster med alkohol i kroppen, tappar omdömet totalt. En del kan skratta åt det, men andra personer har jag sårat. Det där grumliga huvudet vill jag inte ha tillbaka, det är grumligt som det är utan alkohol.

tisdag 3 juli 2018

Lust och fägring

Jag har egentligen ingen lust att skriva idag, men så fort jag skriver den meningen så väcker jag ändå upp lusten. För den finns alltid där. Men jag prioriterar andra saker just nu. Jag yllebroderar mest hela tiden, alltså jag hinner kanske en timme om dagen, men när jag inte gör det så tänker jag på att brodera. Jag har utvecklat självsprickor i mitt högra pekfinger av att brodera och tro mig, jag har testat fingerborg, men det gjorde bara att jag förlorade känslan för det fantastiska med att yllebrodera.

Egentligen har jag kanske tappat lusten till det mesta just nu. Eller jag vill väldigt gärna hitta en Ditto. Jag behöver förmodligen socialiseras lite mer. Det är när det känns ensamt som olusten till allt dyker upp.

Idag ska vi intervjua vikariekandidater till min tjänst, det vill jag inte heller. Jag vill mest bara skita i allt. Är det bara för semestern hägrar som det känns såhär i kroppen?

Nu skiter jag i det här också. Och jag skiter fullständigt i fotbolls-VM. Bläk!

lördag 16 juni 2018

Kroatien

Jag är på semester med hela Fluffans familj. Jag bävade nog litegrann innan. Senast vi var iväg var för sex år sedan, men då hade jag typ träffat Fluffans familj en eller två gånger innan så det var säkert lite spänt. Den här gången har det varit avslappnat och Fluffan och jag har kört vårt eget race ganska mycket. Så skönt att det inte ingår frukost, det gör allting mycket bättre. Ingen stress till en frukostbuffé som man tröttnar på dag två.
Jag har inte rakat benen, men var tvungen att göra något åt bikinilinjen. Ville verkligen dokumentera kroppsbehåringen innan rakning, men det blev inte av. Jag har minsann en magnifik kroppsbehåring och jag vet ju att den kommer att glesas ur för den gör det på gamla människor så det är bästa att våra stolt så länge den är såhär kraftig. Tur att den växer ut igen, såklart var det kanske fint i en dag runt bikinitrosorna och sen har jag gått och kliat och kliat mig alldeles röd.
Jag har varit på morgonyoga två dagar och gymmat fyra. Vi måste checka ut vid 11 idag och sen går bussen till flygplatsen vid 18. Det där tycker jag alltid känns lite kränkande. Att man liksom blir hemlös i 7 timmar och får bo i en solstol med alla sina grejer nedpackade. Kränkt är nog fel ord kanske, men det blir så bökigt på något sätt. När jag skaffar hotell så kommer det inte att få gå till så, det måste ju gå att lösa på något sätt. Ta in extra många städerskor eller nåt. Men nu blev det väl lite gnälligt här va? Det är ju verkligen inget stort problem. Allting har varit hur bra som helst ,om vi bortser från gubbighet (mansplainande) från Fluffans fader och svåger, så måste jag verkligen leta efter saker att klaga på. Den enda anledningen till att jag vill åka hem är för att jag vill tvätta mina kläder. Kanske är det lite skönt och komma hem och äta lite annan mat också. Mat som funkar lite bättre för IBS-magar. Alkoholen har jag dock hållit mig borta ifrån. Det är mitt bästa lifehack. Mår så sjukt bra utan alkohol. Jämn och fin i humöret. Det är klart det går att festa till det någon gång ibland, men det är en sån lyx att må såhär bra trots omständigheterna. (Med omständigheterna menar jag mammans cancer.)
Apropå omständigheterna så ska mamman resa bort på midsommar för att fira som hon gjorde i sin barndom så det blir ju lite annorlunda för övriga familjen. Midsommar är ju min allra heligaste högtid så jag vet inte riktigt hur det ska gå. Det blir säkert fint hursomhelst, men jag känner mig lite nervös. Det får nog bli en alkoholfri midsommar också, det kan jag inte minnas att jag testat sen jag var barn. Men FF på midsommar har syster och jag aldrig haft det. Och nu när hon har pojkvän blir vi ju ändå en liten familj. (Kan nästan tycka att det vore lite mysigt om vi hade små barn också, sånt som normala människor har, men Fluffans och mina barn hade förmodligen varit änglar jämfört med systers och hennes killes barn och det hade nog blivit lite stökigt. Hähä)
Fridens liljor! (Som mamma skulle ha sagt.)

fredag 18 maj 2018

Game of Thrones

Kärleken jag känner för min kollega när hon säger att vi ska ha Game of Thrones fest någon gång där hon ska vara Sansa och jag Arya och jag ska få sy en klänning med utsvängda ärmar åt henne och så ska vi klä oss i varg, helt överväldigande. Jag är så jävla tacksam för att jag har henne, jag hade aldrig klarat mig så bra de senaste månader som jag gjort utan henne. Hon har tagit med mig på AW och till gymmet och skvallrat på jobbchatten om allt som är lite märkligt på jobbet.

fredag 11 maj 2018

Boktips

Hej internet! (Ja, jag menar er, ni åtta personer som läser den här bloggen.)
Jag har varit otrösligt ledsen den här veckan, känt mig som den mest ensamma människan i världen, men ändå varit modig och berättat för en vän om ledsenheten och ensamheten och nu berättar jag även här. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Jag tänker inte vara ensam längre. Jag tänker ta för mig mer.
Jag kom in på skolan jag sökt till hösten, jag tänker tacka ja. Vi i det här hushållet måste bara ha någon sorts planeringsdag och bestämma vad vi ska göra med den här lägenheten och livet tillsammans för jag ska flytta till Leksand och ägna mig åt handarbete om dagarna istället för excelfiler och system som går så långsamt att hjärnan börjar ruttna av tristess.
Men nu behöver jag er hjälp. Jag behöver boktips som får en att skratta. De behöver vara på svenska. Det är så jävla mycket dystopier överallt och mord och bläk och det går inte att hålla på med sånt när döden står och knackar på ens dörr. Kanske berättar mer om det en annan dag, men nu vill jag bara läsa roliga saker, göra roliga saker och lära mig en massa nya saker. Och handarbeta förstås. Och ha friska fötter så att jag kan träna min kropp så att hjärnan mår bra.
Nå, har ni några glada boktips?
Tack på förhand!

söndag 29 april 2018

Maj

Jag tror att det är den där dumma boken om Maj som gör så att jag är evighetstrött. Jag förstår ju att det även handlar om andra saker. I Grey's Anatomy handlar det aldrig om att operationer blir uppskjutna hela tiden för att patienten blir sämre, eller hemsjukvården slarvar, eller en läkare som skulle ha varit med på operationen helt plötsligt inte kan. Det är tröttsamt att gå och vänta på en operation som aldrig blir av. En operation som kan rädda liv, eller som med alla operationer så kan ju lite varsomhelst hända. Och varje gång det kommer ett nytt datum för operation så börjar mina fötter göra så ont att jag inte vill gå på dem, jag blir så trött att jag kan somna sittandes rakt upp och ned på jobbet, min mage reagerar supersnabbt på mat jag inte tål.

Så att läsa om Maj på kvällarna innan jag ska sova hjälper inte. Det är fint skrivna böcker, jag fattar det, men så fulla av ångest. Det behöver jag inte få någon utifrån, jag har egen, som jag faktiskt är väldigt bra på att hantera. Jag har inte haft yrsel på flera veckor.

Jag får nog lägga undan Maj ett tag. Åtminstone tills operationsväntan är över. Jag behöver omge mig med glädje och opptimism just nu, finns det bra såna böcker?

fredag 20 april 2018

Vårmåendet

Jag vill bara meddela att jag fortfarande mår ganska bra.

På måndag ska jag på intervju på skolan jag har sökt till hösten, idag ska jag på Berwaldhallen, det är varmt ute och igår drack vissa bubbel och andra åt jättemycket ost ute på terrassen på jobbet.

Jag har skrivit en del brev senaste tiden och träffat vänner. Vad jag inte har gjort är att jag inte har städat så mycket hemma eller stoppat ner några fröer i jorden. Jag har broderat alldeles för lite och ägnat för mycket tid åt hudvård.

Två dagar på raken har jag kommit till jobbet samtidigt som mannen med golvputsmaskinen putsar golvet utanför hissarna och har varit tvungen att dansa runt honom medan jag väntat på hissen.

Jag har hållit upp många dörrar.

Jag har haft så ont i fötterna att jag funderat på om jag ska gå med kryckor.

Jag har inte fått någon mens den här månaden.

Min psykoterapeut säger att jag är duktig och vill försöka avsluta vårt dejtande.

torsdag 5 april 2018

Oensamheten

Jag har mått bra de senaste veckorna. Helt plötsligt insåg jag vad rädslan och oron beror på och att jag själv kan göra något åt det. Jag har såklart fått hjälp av min psykolog att komma fram till lösningen, men jag fick också hjälp av gamla kollegor och ett jobberbjudande som jag tackade nej till. 


måndag 12 mars 2018

Fritt fall

Alla dessa känslor som ligger utanpå huden och skaver. Så fort jag blir pyttelite upprörd så känns det som att allt rasar. Behöver använda min hjärna till att tänka bra saker nu och till att hålla mig lugn. Det går sådär. Är nästan beredd att äta medicin för att hålla ihop mig själv. Men bara nästan.

söndag 11 mars 2018

Överlevnadsinstinkt

Förra helgen kände jag att jag gav upp helt och hållet. Det började med att min kropp tömdes på allt jag ätit natten mellan torsdag och fredag. Jag låg och kände mig ynklig hela helgen och på måndagen hade jag tänkt gå till jobbet, men jag hade fortfarande ont i magen och kände mig fortfarande ynklig så jag grät och somnade om och när jag vaknade var det lite för sent att gå till jobbet. På tisdagen gick jag så till jobbet och det är väl tur att jag har ett jobb ändå. Tur att det finns människor där som ser efter mig. Kanske fick jag även lite hjälp på traven av att jag började läsa den där Kaosologi-boken. Lite fånig bok kanske, men det var kanske precis vad jag behövde efter Glitterscenen som jag ju tyckte om, men är inte speciellt upplyftande när ens hjärna har en tendens att trassla in sig i sorg.

En kollega tog med mig på kvinnodagsfirande och köpte coca cola till mig medan vi väntade på att hon skulle få bli tatuerad. Jag orkade inte vänta så länge, men hon hade fått sin tatuering 20 minuter efter att jag hade gått och jag var ändå otroligt tacksam över att hon drog med mig ut på krogen trots att jag är tio år äldre än henne. Spännande att titta på människor ju och skönt att slippa åka hem från jobbet och diska. Har typ diskat jättelite den här veckan. Alltså jag tycker ju att det är lite mysigt att diska, men jag tycker att det är orättvist att jag tar så stort ansvar för hushållet över lag. Ja, det där vet ni ju hur det är. Same, same, liksom.

På fredagen tog den där unga kollegan och en annan kollega med mig till gymmet, sjukt lyxigt att hänga med någon på gymmet, har nog aldrig hänt med någon polare utan bara med Fluffan. Lyx! Jag kom på den briljanta idén att Fluffan och jag skulle äta middag på Phil's så han fick möta mig där efter att jag hade gymmat och bastat. Jag gillar bastandet, om jag kan unna mig bastandet efter gymmet är det så värt att gå till gymmet.

Igår, lördag, var det yoga som vanligt och jag kände mig stark och mäktig. Står alltid längst fram på lördagsyogan så att jag inte ser de andra för då har jag ingen att jämföra mig med. Nog för att jag inte brukar jämföra mig så mycket med andra när det kommer till yoga. Jag är ju den där personen som titt som tätt lägger mig i barnets position eftersom jag har ont någonstans. Och jag accepterar att det är så. Vissa dagar funkar det med fötterna, andra inte.

När vi kom hem från yogan erbjöd sig Fluffan att diska. Och det var mycket disk för att vara i det här hushållet, så mycket att allt inte fick plats i diskhon. Det är mycket ovanligt eftersom jag ofta sitter i köket och broderar och störs då av disken om den är synlig ovanför kanten till diskhon. Jag blev lite paff av diskningserbjudanet och bestämde mig för att jag skulle fira det med att göra ingenting. Tog den tjockaste filten och la mig på sängen och blundade och lyssnade på diskljudet i fjärran. När Fluffan var klar kom han och la sig en stund bredvid mig, väldigt ovanligt. Minns inte när det senast hände att jag vann över datorspelen.

På kvällen var vi på The shape of water på MoS. Tänkte inte på det där med att det var Mello på Friends när jag bokade biljetterna, men väl inne i biosalongen var det lugnt och fint. Tyckte om filmen. Det gjorde Fluffan också.

Idag ska jag inte diska nåt. Kanske bara litegrann. 

onsdag 7 mars 2018

Avlivning

Har börjat samla på olika sjukdomar, dessa har jag haft de senaste veckorna:
- Förkylning
- Ryggskott
- Magkatarr

Sedan augusti har jag ju även hälsporre för att lägga till ytterligare åkommor.

Nu tror jag att jag börjar få känningar av ögoninflammation. Hurra!


onsdag 28 februari 2018

Pappersboll

Jag är inte här. Jag behöver kunna skriva så som det är och det kan jag inte här. Jag har knölat ihop mig själv till en liten boll så länge och nu försöker jag att veckla ut mig själv. Det går långsamt, men det går. Skicka mig ett brev så svarar jag.

torsdag 8 februari 2018

Broderi brodera

Jag är i Leksand lördag till söndag och jobbar hemifrån. Är mest arg. Förutom när jag träffar min vän T och vi äter långlunch och sen åker vi hem till henne och sitter vid varsin dator och leker kontor och tittar på fåglarna utanför fönstret.

Jag börjar brodera på övervåningen istället för att sitta framför teven med föräldrarna. Jag flyr in i broderiet och poddarna och mår bra. Jag mår bra för så länge jag får brodera och använda händerna och förundras över att mina händer kan göra så fint när allt annat är så fult så spelar inget annat någon som helst roll.

När jag kommer tillbaka till Stockholm på onsdagen kommer även yrseln tillbaka.

tisdag 23 januari 2018

Zac Efron

Jag låtsas att jag är Zac Efron. Testa, tänk att du är Zac Efron. Känns inte allting lite bättre då?


onsdag 17 januari 2018

Trasslet

Jag försöker tänka att jag på något sätt flyger ovanför allting. På så sätt kan jag koppla bort mig från mina känslor. Igår trasslade jag in mig så hårt att jag höll på att trilla omkull. På riktigt alltså. Jag tappade balansen och höll på att falla ihop på trottoaren, men jag lyckades rätta upp mig, kliva in i nuet, bort från allt trassel inuti.

Att vara såhär ensam alltså. Att inte våga prata med någon för det finns nog ingen som orkar höra. Vill höra. Eller så finns det det. Jag måste bara våga be om hjälp. Jag borde ju ha blivit nobbad så många gånger att jag vågar bli det igen. Jag flyger ovanför ett tag.

torsdag 11 januari 2018

Aktiehandel

Hittade en fåtölj för 30 000 som jag skulle kunna tänka mig att köpa. Tänkte att jag måste bli rik. Loggade in på Nordnet. Tröttnade. Rikedom är förmodligen inget för mig. Fattigdom däremot, där känner jag mig som hemma. Koka soppa på en spik, hitta saker på gatan, dumpstra, äta halvrutten mat, det känns lite mer som jag.

onsdag 10 januari 2018

Narcissism

Jag är tillbaka på jobbet. Jag har fyllt 36. Fluffan och jag firade med att gå och se Star Wars och äta indiskt och sen när vi skulle gå från MoS så höll jag på att bajsa på mig. Åh du ljuva ålderdom. Jag var tacksam att Fluffan inte lackade. Dock lackade han tydligen i morse för att jag hade tagit "hans" salladslåda. Jävlar va tråkigt att lägga en massa sur energi på något så meningslöst. Jag kan inte alls känna någon som helst medkänsla för jag är helt och hållet above det där. (Förlåt för mitt språk just nu, men göööö så tråkigt att försöka skriva akademiskt.) Solen skiner och det är frostigt och snyggt i Stockholm och jag har varit hos sjukgymnasten och blivit misshandlad med stötvåg. Insåg precis att jag älskar att gå till sjukgymnasten och till psykologen för då får jag stå i centrum och prata om mig själv och ibland när jag lyssnar på mig själv så säger jag sjukt smarta saker. Det är synd att ingen annan får ta del av dem. Tur att ni sju personer som läser den här bloggen ändå får ta en liten del av det bästa av mig. Jag hörde nåt om att det är många unga som är drabbade av narcissism nu för tiden. Det är det här som är narcissism eller? Ok, jag googlar.

Ok, jag är också drabbad. Jag tycker ändå att det är mycket skönare att vara narcissist än deprimerad. I söndags hade jag sån där vanlig engångimånaden-PMS då jag bara och endast vill dö. Min far ringde när jag höll på att tappa upp ett bad och tänkte att det kanske skulle kunna få mig att må lite bättre alternativt drunkna och jag kunde verkligen inte hantera hans IT-handikapp, men jag skrek inte. Vi övergick till att kommunicera via sms istället och jag tog kommandot och nu är problemet löst. Människor över 70 borde nog inte ha internet alls, de kan ha som en god man som sköter allt internet åt dem.

Men angående narcissismen som känns skönare i kroppen än PMS så tycker jag att det är ok att en person som håller upp dörrar för andra och städar i butiker fast hon inte jobbar där kan få ha en släng av narcissism. Och dessutom har jag ont i olika delar av kroppen hela tiden och då känns ju lite narcissism som en skön grej, att liksom inte hata sig själv, utan gilla sig själv, ganska mycket vissa dagar.

måndag 1 januari 2018

Hi-ya!

Jag har inga förväntningar på att det här året ska bli bättre än det föregående. Jag tycker mest att varje år blir eländigare och eländigare. Mamman ska försöka bli frisk. Det är en bit kvar. Det är feber som ibland flammar upp och en hud som hotar med att spricka sönder. Det blir ett tufft år. Det vet jag redan nu.

Jag fyller 36 om en vecka. Och fortfarande tycks jag inte riktigt veta vad jag vill bli när jag blir stor. Mamma sa i förra veckan att hon tror att jag kommer att bli filmstjärna. Det var ett fint önsketänkande tyckte jag. Jag skulle gärna bli filmstjärna om det visade sig att jag hade någon sorts fallenhet för skådespeleri. Under 2017 fick jag sluta på det bästa jobb jag haft och istället börja jobba med något som känns ok, men inte mer än så. Jag är alldeles för lat för att bli något stort överhuvudtaget, men kanske blir 2018 ett år då jag orkar sätta mig i skolbänken. Hungern efter att lära mig nya saker har nog aldrig varit större än vad den är just nu.

Jag är glad att jag har Fluffan i mitt liv. Han kan vara en odåga ibland, men för det mesta är vi fortfarande bara som två nykära personer som fnissar åt saker tillsammans. Jag tvivlar på att någon någonsin kommer att känna mig bättre än vad Fluffan gör.

Jag har inte kunnat träna så mycket som jag velat under 2017. Först sa det mentala stopp och jag var tvungen att läka och när jag sen kom tillbaka med full kraft så gick foten sönder. Foten är fortfarande trasig precis som min högra axel, min sjukgymnast och jag ska rivstarta det nya året med att bygga upp muskler som skyddar mig bättre och som kanske får mig att läka. Skulle sluta jobba eller kanske gå ner i tid om det skulle ge mig större chans att inte ha ont i kroppen.

Det är i full stridsposition jag tar mig an 2018, mentalt är jag både starkare och svagare än någonsin, böjligare liksom. Bättre på att acceptera mitt känsloregister. Så kom an 2018, jag är beredd.