tisdag 23 januari 2018

Zac Efron

Jag låtsas att jag är Zac Efron. Testa, tänk att du är Zac Efron. Känns inte allting lite bättre då?


onsdag 17 januari 2018

Trasslet

Jag försöker tänka att jag på något sätt flyger ovanför allting. På så sätt kan jag koppla bort mig från mina känslor. Igår trasslade jag in mig så hårt att jag höll på att trilla omkull. På riktigt alltså. Jag tappade balansen och höll på att falla ihop på trottoaren, men jag lyckades rätta upp mig, kliva in i nuet, bort från allt trassel inuti.

Att vara såhär ensam alltså. Att inte våga prata med någon för det finns nog ingen som orkar höra. Vill höra. Eller så finns det det. Jag måste bara våga be om hjälp. Jag borde ju ha blivit nobbad så många gånger att jag vågar bli det igen. Jag flyger ovanför ett tag.

torsdag 11 januari 2018

Aktiehandel

Hittade en fåtölj för 30 000 som jag skulle kunna tänka mig att köpa. Tänkte att jag måste bli rik. Loggade in på Nordnet. Tröttnade. Rikedom är förmodligen inget för mig. Fattigdom däremot, där känner jag mig som hemma. Koka soppa på en spik, hitta saker på gatan, dumpstra, äta halvrutten mat, det känns lite mer som jag.

onsdag 10 januari 2018

Narcissism

Jag är tillbaka på jobbet. Jag har fyllt 36. Fluffan och jag firade med att gå och se Star Wars och äta indiskt och sen när vi skulle gå från MoS så höll jag på att bajsa på mig. Åh du ljuva ålderdom. Jag var tacksam att Fluffan inte lackade. Dock lackade han tydligen i morse för att jag hade tagit "hans" salladslåda. Jävlar va tråkigt att lägga en massa sur energi på något så meningslöst. Jag kan inte alls känna någon som helst medkänsla för jag är helt och hållet above det där. (Förlåt för mitt språk just nu, men göööö så tråkigt att försöka skriva akademiskt.) Solen skiner och det är frostigt och snyggt i Stockholm och jag har varit hos sjukgymnasten och blivit misshandlad med stötvåg. Insåg precis att jag älskar att gå till sjukgymnasten och till psykologen för då får jag stå i centrum och prata om mig själv och ibland när jag lyssnar på mig själv så säger jag sjukt smarta saker. Det är synd att ingen annan får ta del av dem. Tur att ni sju personer som läser den här bloggen ändå får ta en liten del av det bästa av mig. Jag hörde nåt om att det är många unga som är drabbade av narcissism nu för tiden. Det är det här som är narcissism eller? Ok, jag googlar.

Ok, jag är också drabbad. Jag tycker ändå att det är mycket skönare att vara narcissist än deprimerad. I söndags hade jag sån där vanlig engångimånaden-PMS då jag bara och endast vill dö. Min far ringde när jag höll på att tappa upp ett bad och tänkte att det kanske skulle kunna få mig att må lite bättre alternativt drunkna och jag kunde verkligen inte hantera hans IT-handikapp, men jag skrek inte. Vi övergick till att kommunicera via sms istället och jag tog kommandot och nu är problemet löst. Människor över 70 borde nog inte ha internet alls, de kan ha som en god man som sköter allt internet åt dem.

Men angående narcissismen som känns skönare i kroppen än PMS så tycker jag att det är ok att en person som håller upp dörrar för andra och städar i butiker fast hon inte jobbar där kan få ha en släng av narcissism. Och dessutom har jag ont i olika delar av kroppen hela tiden och då känns ju lite narcissism som en skön grej, att liksom inte hata sig själv, utan gilla sig själv, ganska mycket vissa dagar.

måndag 1 januari 2018

Hi-ya!

Jag har inga förväntningar på att det här året ska bli bättre än det föregående. Jag tycker mest att varje år blir eländigare och eländigare. Mamman ska försöka bli frisk. Det är en bit kvar. Det är feber som ibland flammar upp och en hud som hotar med att spricka sönder. Det blir ett tufft år. Det vet jag redan nu.

Jag fyller 36 om en vecka. Och fortfarande tycks jag inte riktigt veta vad jag vill bli när jag blir stor. Mamma sa i förra veckan att hon tror att jag kommer att bli filmstjärna. Det var ett fint önsketänkande tyckte jag. Jag skulle gärna bli filmstjärna om det visade sig att jag hade någon sorts fallenhet för skådespeleri. Under 2017 fick jag sluta på det bästa jobb jag haft och istället börja jobba med något som känns ok, men inte mer än så. Jag är alldeles för lat för att bli något stort överhuvudtaget, men kanske blir 2018 ett år då jag orkar sätta mig i skolbänken. Hungern efter att lära mig nya saker har nog aldrig varit större än vad den är just nu.

Jag är glad att jag har Fluffan i mitt liv. Han kan vara en odåga ibland, men för det mesta är vi fortfarande bara som två nykära personer som fnissar åt saker tillsammans. Jag tvivlar på att någon någonsin kommer att känna mig bättre än vad Fluffan gör.

Jag har inte kunnat träna så mycket som jag velat under 2017. Först sa det mentala stopp och jag var tvungen att läka och när jag sen kom tillbaka med full kraft så gick foten sönder. Foten är fortfarande trasig precis som min högra axel, min sjukgymnast och jag ska rivstarta det nya året med att bygga upp muskler som skyddar mig bättre och som kanske får mig att läka. Skulle sluta jobba eller kanske gå ner i tid om det skulle ge mig större chans att inte ha ont i kroppen.

Det är i full stridsposition jag tar mig an 2018, mentalt är jag både starkare och svagare än någonsin, böjligare liksom. Bättre på att acceptera mitt känsloregister. Så kom an 2018, jag är beredd.