tisdag 26 april 2022

Det konstanta gnaget

Varför är inte jag som alla andra?

Varför har jag inte barn? Varför har jag inte ett hus? Varför bryr jag mig inte om att ha två likadana strumpor på fötterna? Varför älskar jag att slåss? Varför beter jag mig precis som någon man ser på film som slår sig själv i huvudet när ångesten slår till?

tisdag 12 april 2022

Ut mot ett hav

För en liten stund sedan kändes allt bra. Det kändes sådär överväldigande bra att jag ville skriva om det. Men någonstans på vägen försvann känslan. Ett sting av längtan dyker så lätt upp. Längtan efter havet, längtan efter rensande i vårrabatter, rådjur på gräsmattan.

Från ingenting är omöjligt, till hur överlever jag den här påsken?  

måndag 11 april 2022

Draft från 16 augusti 2014

Jag hade en lugn semester. Någon sa att F och jag närmade oss treårskrisen. Den försvann och förvandlades till lugn och glädje. Vi gladdes åt varandra som aldrig förr. Jag brottades med F tills han skrattad i soffan och jag gläds åt att han letar projekt. Han letar saker att göra medan jag gör mig vän med mina bokkaraktärer. Vi har målat trall, fiskat och skjutit luftgevär. Jag tror att jag är lugnare och han vill hitta på mer än vanligt så vi möts där någonstans på mitten.
Vi är på landet mest, för det fläktar mer, men hemma i lägenheten har vi hunnit skruva ihop en ny bokhylla som väntar på att bli fylld med allt det som vanligtvis brukar stå på golvet i arbetsrummet. Allt sker utan konflikt. Jag som är uppvuxen i evigt trätande förvånas över lugnet. Det går alltså att leva med en annan människa utan konflikter. 

söndag 10 april 2022

Draft från 2015: Brottning

Har brottats igen. Nu med svidande knän. Förstår inte Fluffans vän som alltid får se på när det händer. Vännen hejar alltid på mig, men det är sällan jag tar Fluffan, men när Fluffan skrattar fattar jag att jag gör något bra. Han skrattar av chocken över att jag lyckas ta mig ur hans grepp, det är stärkande.

På måndag blir det på riktigt om allt går som det ska. Då blir det BJJ med Sandra.


Edit 2022-04-09: Jag vet inte vem den här Sandra är. Jag saknar brottningen. Jag saknar speciellt brottningen med min bästa vän som skrattar åt mig av chock när jag lyckas med ett grepp och jag saknar hur varm jag blir av brottningen. Livet är inte slut igen. En vacker dag ska jab brottas igen.

lördag 9 april 2022

Draft från 13 oktober 2019: Ingen annan är som du

I torsdags fick jag äntligen se mamma igen. Jag har längtat så, ja, det är ju bara hennes kropp, men ändå, det är så svårt att förstå. Lovisa följde med mig. Lovisa är trygg. Jag var så nervös innan att jag trodde att jag skulle vara tvungen att panikbajsa. Men sen gick det över och vi stod utanför kapellet och begravningsentreprenör Mattias kom ut och förklarade hur det såg ut där inne. Tänk att alltid få ha en Mattias med sig i livet som lugnt och tryggt berättar för en vad som kommer att ske. Så fort jag kom in så rusade jag fram till mamma i kistan, det har gått en månad sedan hon försvann men där var hennes kropp. Vad gör jag utan min mamma? Vem är det nu som ska guida mig, som ska förklara för mig hur jag på bästa sätt ska...


Edit 2022-04-09: överleva. 

Vet inte vad jag ville skriva. Det är svårt att veta. Det finns så mycket. Den sorgen har nu övergått till en annan sorg. Det är som att livet är en enda lång sorg. 

Men det är väl så, det är inte tänkt att vi ska vara lyckliga vi människor. Det är det jag har fått helt och fullt om bakfoten. De flesta av oss har nog fått det om bakfoten. 

Jag frågar ibland: om mamma hade levt, vad hade hon sagt då? Gör klart skolan, hade hon sagt. Men jag orkar inte mamma. Jag känner mig som en ostskalk som det bara karvas och karvas i och ingen blir nöjd. Allra minst jag. Jag borde ringa Brita, hon kommer att bli så besviken. Men jag orkar ju inte. 

Eller är det traumatisk bindning vi faktiskt pratar om här

Traumatisk bindning

Eller är det bara jag som har hittat på det för att förklara för mig själv varför allt är såhär. Jag kanske bara är helt normalt hjärtekrossad. 

fredag 8 april 2022

Den coolaste tönten

Jag kanske inte är deprimerad. Jag kanske bara är töntig. Detta pga, ville inte kliva upp ur sängen i tisdags. Vid tio lyckades jag komma upp. Gråtandes. Skrev till Andreas(för första gången på en vecka) att det vore praktiskt om hjärtan faktiskt gick sönder på riktigt när det gör såhär ont. Deletade sedan det. Men på WhatsApp syns det ju att något tagits bort. Fick en emoji som kliade sig på hakan tillbaka. Blev ändå lite nöjd över att 1. han har inte blockat mig. 2. Han skrev inte nåt argt om att jag måste sluta höra av mig. Sen kom ett "Hoppas du mår bra iaf". Jag svarade att jag nog aldrig mått såhär dåligt. "Kan jag göra något?" Jag svarade att bara tanken på att han vill göra något räcker. Så helt plötsligt kunde jag dra i rynktrådar vilket jag inte kunnat den senaste veckan. Så, jag kanske inte är deprimerad. Jag är bara töntig. Jag sörjer att jag förlorat min bästa vän, min familj, min person som varit där i 10 år, mer än så, 14-15 år. Han har inte alltid varit bra, men han har varit där. Han säger att han älskat mig, att han bara varit dålig på att visa det. Nu har han träffat någon annan, jag hoppas han kan visa henne vad han tycker om henne. Själv funderar jag på om jag ändå ska börja äta piller för att komma över den här sorgen. Inte skaffa barn eller köpa hus utan testa piller och se vad de kan göra för mig. Vi får se. 

måndag 4 april 2022

Min älskling du är som en ros

I torsdags var jag på kör. Kör är bra. Mer tid borde läggas på att sjunga. Mer tid borde överhuvudtaget läggas på det som känns kul och bra. Idag försöker jag att läsa bok, det går inte så bra. Texten hoppar omkring. Jag försöker också lära mig mer om min Linux-dator. Jag har ju sagt upp IT-supporten så nu måste jag lära mig själv. Det kändes lite kul en stund, jag ska banne mig få det att fungera, men nu efter ett par timmar så orkar jag inte så mycket mer. Det känns som att alla har förlorat hoppet. Projicerar jag?

Det snöar ute. Är det snön som gör det?

Anna, Martina, Kerstin, Sofia, Anna Sofia, Andrea, Anna, Rikard, Elin, jag sitter bara och iakttar dem och försöker att upptäcka någon liten gnutta glädje. Glädje bor inte här. Eller är det bara jag? De gör iallafall nåt, jag sitter bara och stirrar på dem. 

Jag har godis på mitt rum. 

Nu ser jag glädjen. Den finns här inne, i interaktion mellan människor uppstår den.


torsdag 31 mars 2022

Varför?

Eftersom min bästa vän och fiende nu är ute ur mitt liv får bloggen återupplivas som bollplank. Det finns såklart andra människor omkring mig, men ingen som hittills fått mitt fulla förtroende att mottaga oändligt med bilder och meddelanden dagarna i ända. Andreas har alltid varit med mig. Jag har varit så arg på honom för att han upptagit så mycket av min tankeverksamhet medan jag upplevt det som att jag inte över huvudtaget funnits i hans tankar. Förmodligen har han inte behövt tänka på mig eftersom jag hela tiden pockat, lite störigt, på hans uppmärksamhet. 

Jag mådde förmodligen dåligt redan innan vi blev tillsammans. Andreas mådde också dåligt, han hade inte läkt från den relation han hade haft innan mig. Så allt blev ganska pruttigt men ändå envisades vi med att hålla ihop.

Idag har jag försökt att sy litegrann och det gick bra en stund. Tills då när jag känner hur jag hamnar i flowet och då i den stunden börjar jag längta efter Andreas. Så nej, jag vet inte hur jag ska göra för att inte hamna i den här sorgkänslan hela tiden. Men jag måste kanske låta sorgkänslan ta över så att jag kan hantera den, den kanske blir lättare och lättare att handskas med om jag låter den komma över mig. Någonstans läste jag att separationer gör ondare än när någon dör. Jag tror att det kanske stämmer. Även fast det i mångt och mycket var jag som ville bort från den här relationen så gör det ändå så ont att förlora personen som stått mig närmast under så många år. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle göra såhär ont och helt plötsligt bli så komplicerat. Det är som alla års ångest och oro helt plötsligt kommit ikapp mig, allt dåligt samvete jag borde ha haft för saker jag gjort och inte gjort. Eller alla de gånger jag inte stått upp för mig själv. Så mycket idioti. Hur är det ens rimligt att leva tillsammans såhär länge med så mycket skav utan att försöka göra något åt det? Jag ville, men jag orkade inte.


Du vet väl om att du är värdefull

Den är så konstig den här bloggen. Det står så mycket konstigt i den. Jag har varit så konstig. Jag har inte förstått hur konstig jag är/har varit. Först efter att jag skrev ett jättelångt brev till Fluffan, som vi härmed kan kalla för Andreas, för det är ju hans riktiga namn, så förstod jag att jag inte har mått bra. Jag har backat bandet, försökt minnas när jag mått bra. Alla tillfällen jag kom på att jag varit lycklig på så har jag varit full. Det finns såklart några små tillfällen däremellan, några korta ögonblick, men de flesta tillfällen jag känt lycka har jag varit full. Är det därför folk dricker hela tiden, kan ingen känna lycka utan alkohol? Eller är det därför människor skaffar barn? För att känna lycka? Kanske kan människor känna lycka utan droger, men jag vet inte om jag kan det. Mänskligheten är en gåta. Eller är det inte mänskligheten som är en gåta utan samhället vi skapat som är gåtan?

Igår gjorde jag ett studiebesök i Säter på akutpsykmottagningen. Ja, eller egentligen blev jag ombedd att göra ett besök. Människorna på vårdcentralen i Gagnef visste nämligen inte vad de skulle göra med mig. Nu vet jag hur det är i Säter om jag skulle få för mig att jag behöver hjälp någon annan gång. Det är lite skönt.

Jag tror att jag mått dåligt så himla länge. En av mina tusen pojkvänner sa en gång att det är som att jag vill vara deprimerad. Jag tror inte att jag vill vara deprimerad. Jag bara är det. 

Nu har jag fått mediciner utskrivna och fått remiss till någon att prata med och jag hoppas att jag snart kan få må bra. Ett steg på vägen är väl att vilja må bra, och det vill jag. Jag vill sluta ljuga om att allt är bra, det är inte det. 

Jag är 40 år och har inget hem och inga barn. Tack gode gud att jag har ett så bra jobb som jag har.