Varför är inte jag som alla andra?
Varför har jag inte barn? Varför har jag inte ett hus? Varför bryr jag mig inte om att ha två likadana strumpor på fötterna? Varför älskar jag att slåss? Varför beter jag mig precis som någon man ser på film som slår sig själv i huvudet när ångesten slår till?
För en liten stund sedan kändes allt bra. Det kändes sådär överväldigande bra att jag ville skriva om det. Men någonstans på vägen försvann känslan. Ett sting av längtan dyker så lätt upp. Längtan efter havet, längtan efter rensande i vårrabatter, rådjur på gräsmattan.
Från ingenting är omöjligt, till hur överlever jag den här påsken?
Har brottats igen. Nu med svidande knän. Förstår inte Fluffans vän som alltid får se på när det händer. Vännen hejar alltid på mig, men det är sällan jag tar Fluffan, men när Fluffan skrattar fattar jag att jag gör något bra. Han skrattar av chocken över att jag lyckas ta mig ur hans grepp, det är stärkande.
På måndag blir det på riktigt om allt går som det ska. Då blir det BJJ med Sandra.
Edit 2022-04-09: Jag vet inte vem den här Sandra är. Jag saknar brottningen. Jag saknar speciellt brottningen med min bästa vän som skrattar åt mig av chock när jag lyckas med ett grepp och jag saknar hur varm jag blir av brottningen. Livet är inte slut igen. En vacker dag ska jab brottas igen.
I torsdags fick jag äntligen se mamma igen. Jag har längtat så, ja, det är ju bara hennes kropp, men ändå, det är så svårt att förstå. Lovisa följde med mig. Lovisa är trygg. Jag var så nervös innan att jag trodde att jag skulle vara tvungen att panikbajsa. Men sen gick det över och vi stod utanför kapellet och begravningsentreprenör Mattias kom ut och förklarade hur det såg ut där inne. Tänk att alltid få ha en Mattias med sig i livet som lugnt och tryggt berättar för en vad som kommer att ske. Så fort jag kom in så rusade jag fram till mamma i kistan, det har gått en månad sedan hon försvann men där var hennes kropp. Vad gör jag utan min mamma? Vem är det nu som ska guida mig, som ska förklara för mig hur jag på bästa sätt ska...
Edit 2022-04-09: överleva.
Vet inte vad jag ville skriva. Det är svårt att veta. Det finns så mycket. Den sorgen har nu övergått till en annan sorg. Det är som att livet är en enda lång sorg.
Men det är väl så, det är inte tänkt att vi ska vara lyckliga vi människor. Det är det jag har fått helt och fullt om bakfoten. De flesta av oss har nog fått det om bakfoten.
Jag frågar ibland: om mamma hade levt, vad hade hon sagt då? Gör klart skolan, hade hon sagt. Men jag orkar inte mamma. Jag känner mig som en ostskalk som det bara karvas och karvas i och ingen blir nöjd. Allra minst jag. Jag borde ringa Brita, hon kommer att bli så besviken. Men jag orkar ju inte.
I torsdags var jag på kör. Kör är bra. Mer tid borde läggas på att sjunga. Mer tid borde överhuvudtaget läggas på det som känns kul och bra. Idag försöker jag att läsa bok, det går inte så bra. Texten hoppar omkring. Jag försöker också lära mig mer om min Linux-dator. Jag har ju sagt upp IT-supporten så nu måste jag lära mig själv. Det kändes lite kul en stund, jag ska banne mig få det att fungera, men nu efter ett par timmar så orkar jag inte så mycket mer. Det känns som att alla har förlorat hoppet. Projicerar jag?
Det snöar ute. Är det snön som gör det?
Anna, Martina, Kerstin, Sofia, Anna Sofia, Andrea, Anna, Rikard, Elin, jag sitter bara och iakttar dem och försöker att upptäcka någon liten gnutta glädje. Glädje bor inte här. Eller är det bara jag? De gör iallafall nåt, jag sitter bara och stirrar på dem.
Jag har godis på mitt rum.
Nu ser jag glädjen. Den finns här inne, i interaktion mellan människor uppstår den.
Eftersom min bästa vän och fiende nu är ute ur mitt liv får bloggen återupplivas som bollplank. Det finns såklart andra människor omkring mig, men ingen som hittills fått mitt fulla förtroende att mottaga oändligt med bilder och meddelanden dagarna i ända. Andreas har alltid varit med mig. Jag har varit så arg på honom för att han upptagit så mycket av min tankeverksamhet medan jag upplevt det som att jag inte över huvudtaget funnits i hans tankar. Förmodligen har han inte behövt tänka på mig eftersom jag hela tiden pockat, lite störigt, på hans uppmärksamhet.
Jag mådde förmodligen dåligt redan innan vi blev tillsammans. Andreas mådde också dåligt, han hade inte läkt från den relation han hade haft innan mig. Så allt blev ganska pruttigt men ändå envisades vi med att hålla ihop.
Idag har jag försökt att sy litegrann och det gick bra en stund. Tills då när jag känner hur jag hamnar i flowet och då i den stunden börjar jag längta efter Andreas. Så nej, jag vet inte hur jag ska göra för att inte hamna i den här sorgkänslan hela tiden. Men jag måste kanske låta sorgkänslan ta över så att jag kan hantera den, den kanske blir lättare och lättare att handskas med om jag låter den komma över mig. Någonstans läste jag att separationer gör ondare än när någon dör. Jag tror att det kanske stämmer. Även fast det i mångt och mycket var jag som ville bort från den här relationen så gör det ändå så ont att förlora personen som stått mig närmast under så många år. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle göra såhär ont och helt plötsligt bli så komplicerat. Det är som alla års ångest och oro helt plötsligt kommit ikapp mig, allt dåligt samvete jag borde ha haft för saker jag gjort och inte gjort. Eller alla de gånger jag inte stått upp för mig själv. Så mycket idioti. Hur är det ens rimligt att leva tillsammans såhär länge med så mycket skav utan att försöka göra något åt det? Jag ville, men jag orkade inte.
Den är så konstig den här bloggen. Det står så mycket konstigt i den. Jag har varit så konstig. Jag har inte förstått hur konstig jag är/har varit. Först efter att jag skrev ett jättelångt brev till Fluffan, som vi härmed kan kalla för Andreas, för det är ju hans riktiga namn, så förstod jag att jag inte har mått bra. Jag har backat bandet, försökt minnas när jag mått bra. Alla tillfällen jag kom på att jag varit lycklig på så har jag varit full. Det finns såklart några små tillfällen däremellan, några korta ögonblick, men de flesta tillfällen jag känt lycka har jag varit full. Är det därför folk dricker hela tiden, kan ingen känna lycka utan alkohol? Eller är det därför människor skaffar barn? För att känna lycka? Kanske kan människor känna lycka utan droger, men jag vet inte om jag kan det. Mänskligheten är en gåta. Eller är det inte mänskligheten som är en gåta utan samhället vi skapat som är gåtan?
Igår gjorde jag ett studiebesök i Säter på akutpsykmottagningen. Ja, eller egentligen blev jag ombedd att göra ett besök. Människorna på vårdcentralen i Gagnef visste nämligen inte vad de skulle göra med mig. Nu vet jag hur det är i Säter om jag skulle få för mig att jag behöver hjälp någon annan gång. Det är lite skönt.
Jag tror att jag mått dåligt så himla länge. En av mina tusen pojkvänner sa en gång att det är som att jag vill vara deprimerad. Jag tror inte att jag vill vara deprimerad. Jag bara är det.
Nu har jag fått mediciner utskrivna och fått remiss till någon att prata med och jag hoppas att jag snart kan få må bra. Ett steg på vägen är väl att vilja må bra, och det vill jag. Jag vill sluta ljuga om att allt är bra, det är inte det.
Jag är 40 år och har inget hem och inga barn. Tack gode gud att jag har ett så bra jobb som jag har.
