måndag 1 januari 2018

Hi-ya!

Jag har inga förväntningar på att det här året ska bli bättre än det föregående. Jag tycker mest att varje år blir eländigare och eländigare. Mamman ska försöka bli frisk. Det är en bit kvar. Det är feber som ibland flammar upp och en hud som hotar med att spricka sönder. Det blir ett tufft år. Det vet jag redan nu.

Jag fyller 36 om en vecka. Och fortfarande tycks jag inte riktigt veta vad jag vill bli när jag blir stor. Mamma sa i förra veckan att hon tror att jag kommer att bli filmstjärna. Det var ett fint önsketänkande tyckte jag. Jag skulle gärna bli filmstjärna om det visade sig att jag hade någon sorts fallenhet för skådespeleri. Under 2017 fick jag sluta på det bästa jobb jag haft och istället börja jobba med något som känns ok, men inte mer än så. Jag är alldeles för lat för att bli något stort överhuvudtaget, men kanske blir 2018 ett år då jag orkar sätta mig i skolbänken. Hungern efter att lära mig nya saker har nog aldrig varit större än vad den är just nu.

Jag är glad att jag har Fluffan i mitt liv. Han kan vara en odåga ibland, men för det mesta är vi fortfarande bara som två nykära personer som fnissar åt saker tillsammans. Jag tvivlar på att någon någonsin kommer att känna mig bättre än vad Fluffan gör.

Jag har inte kunnat träna så mycket som jag velat under 2017. Först sa det mentala stopp och jag var tvungen att läka och när jag sen kom tillbaka med full kraft så gick foten sönder. Foten är fortfarande trasig precis som min högra axel, min sjukgymnast och jag ska rivstarta det nya året med att bygga upp muskler som skyddar mig bättre och som kanske får mig att läka. Skulle sluta jobba eller kanske gå ner i tid om det skulle ge mig större chans att inte ha ont i kroppen.

Det är i full stridsposition jag tar mig an 2018, mentalt är jag både starkare och svagare än någonsin, böjligare liksom. Bättre på att acceptera mitt känsloregister. Så kom an 2018, jag är beredd.

Inga kommentarer: